Kvinnan hade lämnat huset, sin man och sina barn, och två dagar senare fick hon ett brev.
Det var länge sedan jag, som då var man och far, kom hem efter arbetet en fredagskväll till lägenheten i Uppsala. Jag ville bara slå mig ner med en folköl på soffan och se på allsvenskan, slappna av efter långa timmar på jobbet. Jag tänkte inte bära in barnen som sprang omkring de fick skrika bäst de ville.
Men den kvällen förändrades allt. Min hustru, Ulrika, förlorade tålamodet och gick med dunder och brak ut genom dörren, lämnandes barnen åt mig. Stillheten som följt med en man på soffan framför TV:n, förbyttes i kaos. Efter två dagar, när chocken börjat lägga sig, skrev jag ett brev till Ulrika.
Min kära Ulrika,
Det har nu gått några dagar sedan vårt gräl. Jag minns hur jag kom hem utmattad vid åttasnåret på kvällen. Det enda jag önskade var att få lägga mig raklång på soffan och titta på matchen.
Du var trött och irriterad. Våra två barn, Isak och Ingrid, bråkade och skrek medan du försökte göra dem redo för sängen.
Jag höjde ljudet på TV:n för att slippa höra dem.
Du skulle inte dö av att hjälpa till lite med barnen, eller hur? sa du och sänkte volymen med fjärrkontrollen.
Med ett djupt andetag sa jag, mer snäsigt än jag borde: Jag jobbar hela dagen så du kan vara hemma och leka med barnen.
Det ena ledde till det andra. Orden flög genom luften. Du brast i gråt av ilska och trötthet. Jag sa många sårande saker. Du ropade att du inte orkade mer och så gick du, lämnade mig med barnen.
Plötsligt satt jag själv med barnen, fick mata dem och försöka få dem att somna. Nästa dag kom du inte tillbaka. Jag ringde jobbet och sjukskrev mig för att orka ta hand om Isak och Ingrid.
Jag blev kvar med barnens gråt och tjat. Hela dagen sprang jag omkring i lägenheten, utan tid varken till dusch eller vila.
Jag gick omkring hemma, och hade inte en enda vuxen att prata med.
Jag hann aldrig sitta ner och njuta av en måltid hela tiden krävde barnen min uppmärksamhet.
Jag var så slut att jag skulle kunna sovit tjugo timmar i sträck, men det var omöjligt. Ingrid vaknade och ropade var tredje timme.
Jag levde två dagar och en natt utan dig. Då insåg jag allt.
Jag förstod verkligen hur utmattad du är.
Jag insåg att moderskapet är ett ständigt offrande.
Jag förstod: det är mycket svårare än att sitta tio timmar på ett kontor och fatta viktiga beslut om aktier och kronor.
Jag såg att du har offrat din karriär och ekonomiska frihet för att vara hos barnen.
Jag insåg hur svårt det är när din ekonomi inte går att styra över, utan helt vilar på partnern.
Jag förstod vad du ger upp när du tackar nej till vännernas middag eller träningspass. Du kan inte ägna dig åt det du tycker om eller sova ordentligt.
Jag vet nu hur det känns att sitta inomhus dag efter dag, och låta livet pågå runtom medan du är instängd med barnen.
Jag har också känt stinget när min mamma kritiserar dina sätt att fostra barnen. Ingen känner våra barn bättre än du.
Jag har förstått att mödrar bär det tyngsta ansvaret i samhället. Ändå är det sällan någon verkligen tackar dem.
Jag skriver inte detta brev enbart för att säga hur mycket jag saknar dig. Jag vill att du ska veta något som aldrig får saknas i ditt hjärta, inte en dag till:
Du är otroligt stark, gör ett fantastiskt jobb och jag beundrar dig!
Rollen som fru, mor och hemhjälte är, trots att den är samhällets viktigaste, ändå den minst erkända. Dela gärna detta brev med dina väninnor, så att vi kanske börjar ära det allra viktigaste yrket i världen att vara mamma.






