Hon kan inte ens de enklaste saker … Vad ska jag göra nu? Min svärmor gick bort för några år sedan och efter begravningen lovade jag mig själv att hålla fast vid principen: om det gäller de döda, så antingen talar man gott eller inte alls. En sak till svor jag på – vem som än kommer som svärdotter till mig, ska jag aldrig bli som min svärmor var. Men intentioner är en sak, livet något helt annat. Min enda son, Alexander, fyllde 25 år och tog hem en flickvän i början av sommaren. Trots mitt löfte att inte lägga mig i deras relation, tog jag emot henne med ett öppet hjärta och ett halvt öga stängt för småfel. Jag bestämde att inte se ned på henne, inte leta fel, inte läxa upp – allt det där som min bortgångna svärmor gjorde, vilket ledde till att vi till slut avskydde varandra. Jag vill inte skrämma bort Alexander eller hans flickvän. Ärligt talat är det lite mysigt att fixa kaffe åt dem båda, veta vem som gillar vad till frukost och skämma bort dem på helgen – i veckorna räcker inte tiden till sådant extra. Så vid de tillfällena drar jag iväg med min man till en insjö, till en väninna, eller till min mamma för att koka sylt och lägga in gurkor, så att ungdomarna får vara själva hemma. Men så hände något som egentligen var ganska komiskt, men som fastnade i tankarna och fick mig att vilja dela med mig. En kväll visade sonens flickvän upp en ny blus hon köpt efter jobbet. Ingen dyr sak – och dessutom fått ännu billigare eftersom en knapp lossnat. Hon provade den, snurrade runt – och såg verkligen jättefin ut. Dagen därpå skulle vi hälsa på bekanta och jag frågade om hon ville ha på sig sin nya blus… Men nej, för hon hade inte lyckats sy fast knappen. ”Men åh!”, råkade jag säga – för jag blev faktiskt förvånad över att en 22-åring inte har nål, tråd och knapp hemma. Och imorgon, vännen lilla, hur blir det då? Hur ska hon fixa hem och familj, ta viktiga beslut? Familjespel Nu vet jag inte vad jag ska göra – bara sy i knappen åt henne rakt av, visa henne hur man gör, eller låta det vara – vill hon ha blusen tar hon tag i det själv, annars ligger den i garderoben utan knapp. En sak är säker – jag vill inte bli en elak svärmor. Jag har sett hur det blir, och det gillar jag inte.

Min svärmor gick bort för några år sedan och efter begravningen lovade jag mig själv att följa en enkel regel: om det är bra, så är det bra annars låt de döda vara ifred.

Jag svor också på en annan sak oavsett vilken svärdotter som en dag skulle komma in i mitt hem skulle jag aldrig bli som hon var.

Men livet har sin egen vilja trots ens avsikter och löften.

Min enda son, Mattias, fyllde 25 nu i våras och i början av sommaren tog han med sig en flickvän hem.

Trofast mot mitt beslut att inte lägga mig i deras relation välkomnade jag tjejen med öppet hjärta, men lite reserverad som om jag höll ett öga halvt stängt, bara utifall.

Jag bestämde mig för att inte betrakta henne med skepsis, inte leta fel, undvika att ge henne oombedda tips för det var precis sådana saker min gamla svärmor brukade göra, vilket ledde till att vi till slut inte tålde varandra.

Jag vill inte köra bort vare sig Mattias eller hans flickvän. Ärligt talat tycker jag faktiskt om att skämma bort dem båda med kaffe på morgonen, jag har lärt mig vem som gillar vad till frukost och på helgerna kan jag unna oss lite extra mys, vardagarna tillåter inte lika mycket.

Då försöker jag hålla mig i bakgrunden tar med min man Lars på en fisketur till någon sjö, eller hälsar på en väninna, eller åker till mamma för att sylta och lägga in gurka så att de får tid för sig själva hemma.

Men så hände något som först var rätt lustigt, men som satte igång mina tankar rejält och som jag nu vill skriva ner här.

En kväll visade Mattias flickvän, Ingemo, en ny tröja hon hade köpt på väg hem från jobbet. Den var inte dyr, särskilt inte eftersom en knapp saknades, så hon fick ett ännu bättre pris.

Hon provade den, snurrade runt och visst, den satt verkligen bra på henne. Nästa dag, en fredag, skulle vi iväg och jag frågade om hon ville ha sin nya tröja på sig Men nej, hon kunde inte ta på sig den, för hon hade inte lyckats sy fast knappen.

Men oj då, utbrast jag förvånad över att en tjugotvåårig tjej varken hade nål, tråd eller ens visste hur hon skulle börja med en knapp.

Och då tänker jag: Hur ska hon klara sig framöver? Hur ska hon orka ta hand om ett hem, om en framtida familj, fatta alla små men viktiga vardagsbeslut?

Nu vet jag inte riktigt vad jag borde göra ska jag bara sy fast knappen utan ett ord, visa henne hur man gör, eller låta saken vara? Vill hon bära tröjan så kanske hon frågar, annars får den väl hänga i garderoben, knapp eller inte.

En sak är ändå säker jag vill aldrig bli en sådan där fruktad svensk svärmor. Det var nog att ha sett en en gång. Livet lär ibland får man acceptera att allting inte behöver vara som det alltid varit.