Hur mycket får du egentligen i underhåll från ditt ex?
Emma satte nästan i halsen på sitt te. Frågan kom som en snöboll i fejset mitt i juni kanske inte så farlig på pappret, men ändå riktigt jobbig.
Margareta satt mitt emot och väntade med den där blick som bara svärmödrar kan ha. På bordet stod Emmas nybakade äppelkaka som hon petat ihop speciellt för svärmorsbesöket. Margareta älskade äppelkaka fast det kändes ärligt talat väldigt oviktigt just nu.
Vi klarar oss, svarade Emma och försökte le, men munnen hängde knappt med.
Det var inte det jag frågade, sa Margareta, lutade sig lite framåt.
Alltså… Det känns lite privat bara…
Margareta flyttade koppen åt sidan och knäppte ihop händerna framför sig, fingrarna med prydlig ljusbeige manikyr trommade lätt på duken.
Emma-lillan, jag frågar inte bara för att snoka. Isak började ändå förskoleklass nu, visst?
Emma nickade, även om hon mycket väl förstod vartåt det barkade. Eller ja, ville helst slippa tänka på det men fattade så klart.
Kläder, skolgrejer, ryggsäck. Fritids, simskola, matsäck. Allt det där kostar mer nu, eller hur? Margareta räknade på fingrarna. Utgifterna har gått upp?
Jo, visst, erkände Emma tyst.
Men vem betalar egentligen mest Isaks pappa, eller min Simon?
En tung, tryckande tystnad la sig över köket. På gatan tutade nån bil, ovanför hördes ett barn skratta. Här, mellan gulliga gardiner Emma själv sytt i våras, blev luften nästan klistrig.
Emma harklade sig.
Alltså… vi klarar oss, upprepade hon, men det lät ännu lamt. Simon gnäller aldrig.
Margareta fnös kort, som en katt som fått tassen på svansen.
Han klagar inte, nej. Han är tålig, precis som sin far. Hon reste sig och rättade till koftan. Men det verkar ju mest som att det är min son som försörjer er. Både dig och Isak.
Margareta, snälla…
Men svärmor var redan i hallen. Emma följde efter utan att veta varför. Skulle hon ens försvara sig? Simon var ju den som ville ha det så, det var han som erbjöd…
Margareta tog på sig kappan, kollade väskan. Hon vände sig om, och nu såg Emma nåt slags trötthet och något annat i hennes ögon något hon inte kunde sätta ord på.
Du borde leta extrajobb, Emma, sa Margareta, rösten var mild men det gjorde bara mer ont. Jag har inte fostrat min son för att han ska försörja någon annans barn.
Dörren gick igen.
Emma stod kvar i hallen och stirrade på dörrmattan med Välkommen på.
…På kvällen fylldes lägenheten av de vanliga ljuden: Isak satt i sitt rum med lego, Simon fixade mat i köket, bestick skramlade. En vanlig vardagskväll. Ändå malde svärmors ord i Emmas bakhuvud som en repig skiva hon inte kunde stänga av.
När Isak somnat och Emma satt med Simon i köket, pillade han på plattan och såg så sjukt hemma ut i sin utslitna t-shirt att Emma nästan, men bara nästan, ville släppa det.
Simon… är du verkligen okej med allt? Alltså… känner du att du lägger för mycket pengar på Isak?
Simon tittade förvånat upp.
Vad menar du nu?
Han la undan paddan och vände sig helt mot henne, så självklart och omtänksamt att Emma nästan skämdes för frågan.
Isak är min son, sa Simon. Det är så självklart för mig. Det spelar ingen roll vad som står i några papper det är jag som tar hand om honom, jag som älskar honom. Att det kostar… det är oviktigt. Fattar du?
Emma nickade, log precis de ord hon behövde. Och ändå, någonstans djupt inuti, satt en isande liten oro fast och Margareta-rösten gick inte att få bort.
Det gick ett halvår…
Emma satt på badkarskanten och stirrade på två streck på stickan. Hon visade Simon, och han snurrade henne omkring i hallen som ett barn. Isak hoppade bredvid och krävde veta vad som hände när han fick höra att han skulle bli storebror skrek han att han ville ha en lillasyster, och han skulle minsann lära henne bygga lego.
Graviditeten gick lätt. I mars kom lilla Signe rynkig och mini, med Simons ögon och Emmas näsa. Isak höll sitt löfte: han satt vid vaggan i timmar, höll vakt och sa åt alla att vara tysta när Signe sov.
Allt skulle bli bra nu, tänkte Emma. Nu kanske Margareta ser Signe och smälter, kanske tar henne till sig så som de är.
Men nej.
Svärmor kom två veckor efter att de kommit hem från BB. Signe sov, Isak var på skolan, och de satt där på köket: Emma, Simon och Margareta.
Sen satte Margareta undan koppen.
Emma, nu är du mammaledig, eller hur? sa hon. Familjens inkomst har minskat, men utgifterna för Isak är ju lika stora. Hur har du tänkt lösa det?
Emma stelnade. All luft gick ur lungorna.
Du borde ringa Isaks pappa, fortsatte svärmor utan att bry sig om hur blek Emma blev. Han får väl höja underhållet, det är faktiskt hans ansvar att försörja sitt barn. Nog har Simon fått ställa upp nu…
Plötsligt dunkade Simon handen i bordet så porslinet skallrade.
Mamma, sa han, och Emma hade aldrig hört honom låta sådär. Det räcker nu.
Margareta sträckte på sig, blev iskall på sekunden.
Jag försöker bara bry mig om dig och Signe, sa hon, rösten darrade av sårad stolthet. Det är väl inte fel? Jag har rätt att oroa mig för min son!
Vad oroar du dig för? Simon vek sig inte det minsta, käkmusklerna hoppade. Att jag är lycklig? Att jag har en familj?
Att du sliter ut dig och kastar bort pengar på andras barn! utbrast Margareta. Du har en egen dotter nu! Ändå försörjer du… honom.
Emma sjönk ihop honom. Hennes Isak, som älskade Simon och kallade honom pappa, som ritade teckningar till varje högtid bara för Simon det där honom.
Isak är min son, markerade Simon. Struntar fullständigt i vad papper säger. Jag uppfostrar honom, jag älskar honom, han är lika mycket min som Signe är. Vi är en familj, mamma. Om du inte fattar det är det ditt problem.
Margareta flög upp och stolen for in i kylskåpet.
Du förstör ditt liv! skrek hon, rösten gick nästan upp i falsett. Allt för henne och hennes unge! Det var inte så här jag ville ha det!
Från barnrummet hördes ett ledset gnäll som snabbt blev till skrik. Signe hade vaknat.
Emma rusade dit, tog upp sin dotter och vaggade henne, viskade ord som bara menades för henne. Ute i köket hördes röster, men Emma hörde bara sitt hjärta banka.
Nån smällde igen ytterdörren, väggarna vibrerade.
Sen blev det tyst. Signe somnade om med näsan mot Emmas axel. Emma stod still mitt i barnrummet, livrädd för att vända sig om, för att inse vad som hänt.
Dörren gnisslade till och Simon kom in, försiktigt. Han såg trött ut men ändå lugn. Han omfamnade Emma och Signe de stod tysta, tillsammans, länge.
Mamma är speciell, sa han till slut in i hennes hår. Men jag tänker inte låta henne förstöra för oss. Hon får ta en paus från oss ett tag.
Emma tittade på honom, tårögd men stark.
De klarade det. Deras lilla familj klarade sig.
