En gång ringde min sysslingmoster och bjöd in mig till sin dotters bröllop – min sysslingbrorsdotter, som jag senast såg när hon var sex år gammal. I hennes sexårsålder alltså. Släktskap har aldrig varit min starka sida, men att slingra mig ur gick inte för sig. – En gång på 20 år borde vi träffas, våga inte komma undan, morrade mostern bestämt. Ett inbjudningskort med duvor och rosor från Sofia och Anton kom hem, påminnelse ringde de om också – så det var bara att pallra sig dit. Nåja. Lördagen var uppoffrad, men vad gör man? Så där anlände jag till restaurangen med blommor, dåligt humör och sabla lust att smita efter en timme. Blev placerad i ett gäng glada unga män – brudgummens vänner – som efter några snapsar började hylla ”vilken fantastisk moster bruden har, man kan inte tro att du är moster!” och allmänt föreslog att vi skulle ha riktigt kul. Vilket vi också gjorde. Bruden själv kände jag förstås inte igen; så många år senare hade den brunhåriga lilla tjejen blivit en blondin med kurvor som räckte och blev över. Jag gillade henne bättre som mus. Stämningen var rätt dyster annars: massor av buttera mostrar och farbröder, en jagad brudgum, en brud självmedveten om sin yppighet och, utan vårt snabbt festglada bord, hade det känts som en minnesstund. Mostrarna blängde skeptiskt. Jag missade första omgången skålar, men strax började den andra. Med mig. Toastmasteren, efter att ha klurat ut vem jag var, deklarerade glatt: – Nu ska den unga och vackra mostern gratulera brudparet! Så jag höll ett hjärtligt tal: – Kära Sofia och Anton! Bröllopet hade redan varit ganska lågmält, nu blev det gravtyst, och jag insåg plötsligt att någon moster syntes inte till – och det var knappast så att hon skulle ha förändrats så kapitalt att jag inte kände igen henne. ”Brudens namn är Lisa”, väste tanten mittemot i rosa. ”Och brudgummen heter Oskar.” ”Vadå Lisa? Vadå Oskar?” ”Folk går på andras kalas för att äta gratis,” morrade tanten. ”En sån dök upp på vår grabbfest också, fick knappt ut honom. Det finns ingen skam i människor längre.” Då förstod jag att det nog skulle bli lite action på det här bröllopet. Gästerna skärpte blicken, började resa sig – själva slagsmålet var nära. ”Men här är min inbjudan!” utbrast jag (verkligen utbrast!), viftande med kortet. ”Allt står här: Sofia och Anton, restaurang si-och-så, festvåning.” Räddningen kom från en servitris. ”Fröken,” sa hon, ”vi har en festvåning till på övervåningen, kan det vara där du ska?” ”Jajamensan, hon tror nog det,” dundrade tanten i rosa. ”Hon äter här och drar sen upp och tar en sväng till – gratis så klart. Finns ingen skam!” ”Och fräckhet, Inga-Britt, är andra halvan av lyckan,” snäste tanten i limegrönt. För protokollet så ser jag varken ut som en uteliggare eller äventyrerska. Fast vad vet jag – utifrån ser folk allt möjligt. Brudgummens polare tog mitt parti, genast med kommentaren från tanten i lila: ”Jaha, titta! Redan snurrat till det för karlarna!” Tanten i rosa fyllde på: ”Exakt så snodde en kvinna på mitt jobb min makes jobb. Vänder du ryggen till ett ögonblick… revor i hela livet, slyna!” Jag har aldrig snott någons man, men där och då började jag faktiskt kika på männen – någon kanske ändå fungerar? Blir ändå dömd på fler punkter nu… Tack och lov hämtade en vänlig servitris min moster från rätt bröllopssal, och mostern intygade utan tvekan att hon kände mig och blinkade konspiratoriskt åt båda håll, som för att säga att jag haft små problem hela vårt bekantskap. Kort sagt, jag evakuerades till rätt fest, där verkligen stod brunögda skönheten Sofia och, antar jag, Anton – där jag tröstades med starka drycker resten av kvällen. Tur man inte hunnit överlämna presenten ändå. Men ut från festvåningen eskorterades jag av brudgummens vänner – från det första bröllopet.

En dag ringer min gammelfaster mig och bjuder in mig till sin dotters bröllop min syssling som jag senast såg när hon bara var sex år gammal. Jag menar alltså hennes sexårsålder, inte min.

Jag är inte överdrivet sentimental när det gäller släkten, men det funkade inte att smita undan.
Någon gång vart tjugonde år borde vi väl kunna träffas, och du ska bara våga låta bli att komma, dundrade min gammelfaster.
Inbjudan med duvor och rosor från Elin och Henrik damp ner i brevlådan, och påminnas blev jag också ett par dagar innan så det var bara att gå.
Jaha. Lördagens planer gick uppe i rök, men vad kunde jag göra?

Så där sitter jag nu, med en bukett blommor, uselt humör och en plan på att smita hem efter någon timme Italienskt. Jag anländer till restaurangen, kliver in i festvåningen, och blir placerad i ett glatt gäng av brudgummens polare. De har redan skålat ett par gånger och börjar snabbt ösa superlativ över “den unga, snygga mostern till bruden”, och undrar varför jag inte är med på festen oftare och om vi inte ska lära känna varandra lite bättre. Vilket vi såklart gör, rätt så snabbt.

Bruden själv känner jag inte igen ett dugg under åren har hon förvandlats från ett solbränt litet charmtroll till en glamorös blondin med stor byst. Jag måste erkänna, jag tyckte mer om henne som barn.

Stämningen är ganska tryckt. Gänget ute i periferin består av buttera tanter och farbröder, brudgummen ser ut som han är på väg mot sin egen avrättning, och bruden är fullt upptagen med att vara förtrollad av sin egen skönhet och urringning. Om det inte hade varit för vårt snabbväxande glada bord, så hade hela tillställningen mest liknat en minnesstund. Tanterna såg på oss med synnerligen ogillande miner.

Jag missade första rundan med tal, men tog igen det på nästa. Det var min tur. Toastmastern som tagit reda på vem jag var utbrister:
Och nu ska brudparet blir gratulerade av den unga och vackra mostern till bruden!

Jag säger hjärtligt:
Kära Elin och Henrik!

Bröllopet var redan ganska dämpat, men nu blev det dödstyst. Plötsligt inser jag att jag inte sett till min gammelfaster, och att hon knappast skulle kunna förändras så mycket att jag inte skulle känna igen henne.
Bruden heter Maja, fräser en tant i rosa mitt emot mig. Och brudgummen heter Karl.
Vadå Maja? Karl?
Kommer hit till andras fester för att äta och dricka gratis, muttrar tanten vidare. Vi hade en sådan på kusinens student, tog en evighet att få henne ut. Saknar både skam och moral.

Då förstår jag att den här festen går åt ett alldeles särskilt håll. Gästerna lutar sig närmare, ögonen glimmar och folk börjar resa sig upp som om slagsmål var uppladdat. Än så länge hade dock ingen kavlat upp ärmarna, men det var på väg dit.

Men vänta nu, här har jag inbjudan! ropar jag (och det är verkligen ett rop), och viftar med det blommiga kortet. Titta här alltså, Elin och Henrik, restaurang Blåklockan, festvåning hit och dit.

Min räddning blir en snäll servitör.
Ursäkta fröken, men vi har en annan festvåning på övervåningen. Kanske vill ni kolla där?
Där ser ni! Hon ska minsann försöka snylta middag också! Har redan slagit till här och vill ha mer där, väser tanten i rosa. Sådana fräcka typer borde man sätta stopp för! Vilken skojare!
Och fräckhet, Siv, det är ju också en sorts lycka, säger en annan tant i limegrönt och ser ut att få riktig glädje av situationen.

Vill inflika att jag varken ser ut eller beter mig som någon skum fifflare. Fast det är ju alltid svårt att se sig själv utifrån. Brudgummens vänner försöker ställa sig på min sida, men får tillbaka:
Jaha, nu har hon redan börjat förföra karlarna också!
Och tanten i rosa hinner tillägga:
Sådan där tog vår revisor ifrån sin man. Man får passa sig så de inte sticker kniven i ryggen medan man ser bort.

Jag har aldrig stulit någon annans make, men för en sekund kände jag faktiskt för att börja undersöka utbudet bland gifta män vad spelar det för roll, när jag redan är syndabock på så många punkter?

Tack och lov sprang servitören till övervåningen, hittade min riktiga gammelfaster, som snabbt situationen och svor dyrt och heligt att hon visste vem jag var. Hon blinkade dessutom snett både åt mig och åt de andra gästerna, lite som om hon hela tiden vetat att jag varit lätt förvirrad så länge vi känt varandra.

Så blev jag evakuerad till rätt festvåning, där jag mycket riktigt hittade den solbrända Elin och någon Henrik (Minns faktiskt inte exakt). Jag blev bjuden på starka drycker och återhämtade mig långsamt från chocken.

Tur i oturen, jag hann aldrig lämna över presenten på fel bröllop.
Men det var ändå brudgummens kompisar från det första bröllopet som följde mig ut…

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

En gång ringde min sysslingmoster och bjöd in mig till sin dotters bröllop – min sysslingbrorsdotter, som jag senast såg när hon var sex år gammal. I hennes sexårsålder alltså. Släktskap har aldrig varit min starka sida, men att slingra mig ur gick inte för sig. – En gång på 20 år borde vi träffas, våga inte komma undan, morrade mostern bestämt. Ett inbjudningskort med duvor och rosor från Sofia och Anton kom hem, påminnelse ringde de om också – så det var bara att pallra sig dit. Nåja. Lördagen var uppoffrad, men vad gör man? Så där anlände jag till restaurangen med blommor, dåligt humör och sabla lust att smita efter en timme. Blev placerad i ett gäng glada unga män – brudgummens vänner – som efter några snapsar började hylla ”vilken fantastisk moster bruden har, man kan inte tro att du är moster!” och allmänt föreslog att vi skulle ha riktigt kul. Vilket vi också gjorde. Bruden själv kände jag förstås inte igen; så många år senare hade den brunhåriga lilla tjejen blivit en blondin med kurvor som räckte och blev över. Jag gillade henne bättre som mus. Stämningen var rätt dyster annars: massor av buttera mostrar och farbröder, en jagad brudgum, en brud självmedveten om sin yppighet och, utan vårt snabbt festglada bord, hade det känts som en minnesstund. Mostrarna blängde skeptiskt. Jag missade första omgången skålar, men strax började den andra. Med mig. Toastmasteren, efter att ha klurat ut vem jag var, deklarerade glatt: – Nu ska den unga och vackra mostern gratulera brudparet! Så jag höll ett hjärtligt tal: – Kära Sofia och Anton! Bröllopet hade redan varit ganska lågmält, nu blev det gravtyst, och jag insåg plötsligt att någon moster syntes inte till – och det var knappast så att hon skulle ha förändrats så kapitalt att jag inte kände igen henne. ”Brudens namn är Lisa”, väste tanten mittemot i rosa. ”Och brudgummen heter Oskar.” ”Vadå Lisa? Vadå Oskar?” ”Folk går på andras kalas för att äta gratis,” morrade tanten. ”En sån dök upp på vår grabbfest också, fick knappt ut honom. Det finns ingen skam i människor längre.” Då förstod jag att det nog skulle bli lite action på det här bröllopet. Gästerna skärpte blicken, började resa sig – själva slagsmålet var nära. ”Men här är min inbjudan!” utbrast jag (verkligen utbrast!), viftande med kortet. ”Allt står här: Sofia och Anton, restaurang si-och-så, festvåning.” Räddningen kom från en servitris. ”Fröken,” sa hon, ”vi har en festvåning till på övervåningen, kan det vara där du ska?” ”Jajamensan, hon tror nog det,” dundrade tanten i rosa. ”Hon äter här och drar sen upp och tar en sväng till – gratis så klart. Finns ingen skam!” ”Och fräckhet, Inga-Britt, är andra halvan av lyckan,” snäste tanten i limegrönt. För protokollet så ser jag varken ut som en uteliggare eller äventyrerska. Fast vad vet jag – utifrån ser folk allt möjligt. Brudgummens polare tog mitt parti, genast med kommentaren från tanten i lila: ”Jaha, titta! Redan snurrat till det för karlarna!” Tanten i rosa fyllde på: ”Exakt så snodde en kvinna på mitt jobb min makes jobb. Vänder du ryggen till ett ögonblick… revor i hela livet, slyna!” Jag har aldrig snott någons man, men där och då började jag faktiskt kika på männen – någon kanske ändå fungerar? Blir ändå dömd på fler punkter nu… Tack och lov hämtade en vänlig servitris min moster från rätt bröllopssal, och mostern intygade utan tvekan att hon kände mig och blinkade konspiratoriskt åt båda håll, som för att säga att jag haft små problem hela vårt bekantskap. Kort sagt, jag evakuerades till rätt fest, där verkligen stod brunögda skönheten Sofia och, antar jag, Anton – där jag tröstades med starka drycker resten av kvällen. Tur man inte hunnit överlämna presenten ändå. Men ut från festvåningen eskorterades jag av brudgummens vänner – från det första bröllopet.
Jag vet inte hur jag ska skriva det här utan att det låter som billig dramatik, men detta är det fräckaste någon har gjort mot mig. Jag har bott med min man i flera år, och den andra personen i berättelsen är hans mamma, som alltid har lagt sig alldeles för mycket i vårt äktenskap. Hittills har jag trott att hon bara är en sådan där mamma som vill väl – men nu har det visat sig att det inte alls handlar om omtanke. För några månader sedan övertalade han mig att skriva på papper för en bostad. Han sa att vi äntligen skulle få något eget, att hyra är meningslöst och att vi kommer ångra oss om vi inte köper nu. Jag blev lycklig, för jag har drömt länge om ett eget hem och slippa leva ur resväskor och flyttkartonger. Jag skrev på utan misstänksamhet, för jag trodde det var ett beslut vi tog som familj. Första gången jag reagerade var när han började sköta ärenden ensam på myndigheter. Varje gång sa han att jag bara skulle slösa tid om jag följde med, att det var smidigare om han gjorde det själv. Han kom hem med pärmar som han stoppade undan i hallskåpet, men han ville aldrig att jag skulle titta på dem. Om jag frågade förklarade han allt så invecklat, som om jag vore liten och inte förstod något. Jag tänkte att män bara gillar att ha kontroll över sådana saker. Sedan började små ekonomiska fulspel. Plötsligt var det svårare att betala räkningarna, trots att han hade samma lön som alltid. Han sa hela tiden att jag måste lägga in mer pengar, att det behövdes just nu och att det skulle ordna sig. Jag började ta hand om matinköp, betalningar, reparationer och möbler – vi skulle ju skapa “vårt eget”. Till slut slutade jag köpa saker till mig själv men intalade mig att det var värt det. En dag när jag städade köket hittade jag en utskrift vikt fyra gånger under servetterna. Det var inte en elräkning eller något vanligt. Det var ett dokument med stämpel och datum, och på det stod tydligt vem som var ägare – och det var varken mitt eller hans namn. Det var hans mammas. Jag stod vid diskbänken och läste raderna om och om igen för att hjärnan skulle fatta. Jag betalar, vi tar lån, fixar bostaden, köper möbler – men ägaren är hans mamma. Jag blev alldeles varm och fick ont i huvudet. Inte av svartsjuka utan av ren förnedring. När han kom hem gjorde jag ingen scen. Jag la bara dokumentet på bordet och tittade på honom. Jag frågade inte snällt, jag bad inte om förklaring – jag bara tittade, för jag var trött på att bli lurad. Han blev inte förvånad. Han sa inte “vad är det här?” utan suckade, som om det var jag som skapade problem för att jag hade fått reda på det. Då kom den fräckaste “förklaringen” jag någonsin hört. Han sa att det var “säkrare så”, att hans mamma är “garant”, att om något händer mellan oss ska bostaden inte delas. Han sa det lika lugnt som om han pratade om varför vi köpte en tvättmaskin istället för en torktumlare. Jag satt där och ville skratta av maktlöshet. Det här var ingen familjeinvestering. Det var en plan: jag ska betala och till slut lämna med min klädpåse. Det värsta var inte bara dokumentet. Det värsta var att hans mamma uppenbart visste allt. För samma kväll ringde hon mig och pratade överlägset, som om jag var fräck. Hon “hjälper bara till”, hemmet måste vara “i säkra händer” och det är inget jag ska ta personligt. Kan du tänka dig – jag betalar, jag avstår från saker, jag kompromissar, och så berättar hon för mig om “säkra händer”. Efter det började jag gräva. Inte av nyfikenhet, utan för att jag inte längre litade på någon. Jag kollade kontoutdrag, betalningar, datum. Då kom den riktiga smutsen fram. Det visade sig att lånebetalningen inte bara rörde “vårt” lån, som han sagt – det fanns en ytterligare skuld som delvis betalades med mina pengar. Och när jag kollade upp det noggrannare såg jag att en del av beloppen gick till en gammal skuld som inte alls gällde vårt hem. Hans mammas skuld. Med andra ord betalar jag inte bara för ett hem som inte är mitt. Jag betalar även av en annan människas skuld, dold som familjekostnad. Det var ögonblicket då slöjan föll. Allt från de senaste åren föll på plats. Hur hon lägger sig i allt. Hur han alltid försvarar henne. Hur jag alltid är den ”okunniga”. Hur vi påstås vara partners, men besluten tas mellan dem – och jag är bara finansiär. Det gjorde mest ont att jag hela tiden bara varit bekväm. Inte älskad, bara praktisk. Kvinnan som jobbar, betalar och inte ställer frågor för att skapa lugn. Men friden i det här hemmet verkar ha varit deras, inte min. Jag grät inte. Jag skrek inte ens. Jag satte mig på sängen och började räkna. Hur mycket jag har gett, hur mycket jag har betalat, vad som är kvar åt mig. För första gången såg jag svart på vitt hur många år jag har hoppats – och hur lätt de har utnyttjat mig. Det gjorde mer ont att bli gjord till idiot med ett leende än att förlora pengarna. Nästa dag gjorde jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag öppnade ett nytt konto i mitt namn och flyttade över alla mina egna inkomster dit. Jag bytte alla lösenord och tog bort hans tillgång till mina saker. Jag slutade betala till “det gemensamma”, för det visade sig att det gemensamma bara gällde min insats. Och viktigast av allt – jag började samla mina papper och mina bevis, för jag tror inte längre på ord. Nu bor vi under samma tak, men jag är ensam på riktigt. Jag jagar inte bort honom, jag ber inte, jag bråkar inte. Jag ser bara en man som valt mig som spargris och en mamma som tror hon är ägare till mitt liv. Och jag tänker på hur många kvinnor som gått igenom detta och sagt “tyst, så det blir inte värre”. Men ärligt talat – värre än att bli utnyttjad medan någon ler mot en, det tror jag inte finns. ❓ Om du upptäckte att du betalat för ett “gemensamt hem” i flera år, men alla papper står på hans mamma och du bara är den bekväma, skulle du lämna direkt eller kämpa för att få tillbaka allt?