Vill du ha min man? Varsågod, han är din! sade min fru med ett snett leende till den okända kvinnan som stod i vår tambur.
Vänta lite, Elsa! Det ringer på dörren. Jag ringer tillbaka när jag ser vem det är och vad de vill, sa Linnea ovilligt, och avslutade samtalet med sin barndomsvän. Elsa hade precis återgett en komisk redogörelse om svärmoderns födelsedagsfest, och Linnea hade skrattat så tårarna rann, precis som om de såg en sketch på tv.
Linnea gick mot dörren, kikade genom titthålet och blev förbryllad. Hon hade räknat med att se en granne, eftersom obehöriga sällan lyckades ta sig in i huset, som hade portkod. Men utanför stod istället en yngre kvinna med märkligt utseende, någon Linnea aldrig sett förut.
Hon bestämde sig för att inte öppna. Det var bäst att undvika främlingar, särskilt nu i tider när bedragare var överallt. Linnea levde efter ett enkelt motto: inga diskussioner med okända. Bedragare livnärde sig på godtrogna, och Linnea var ingen av dem.
Hon plockade upp mobilen för att återuppta samtalet med Elsa, men ringklockan ljöd igen från hallen. Kvinnan därute gav sig inte, uppenbart övertygad om att någon var hemma och fast besluten att få ett svar.
Linnea var ensam i lägenheten; hennes man, Erik, hade gått iväg för att hjälpa en kompis med trädgården. Hon tog sig tillbaka till dörren och granskade den okända kvinnan lite noggrannare genom titthålet.
Det var något märkligt och samtidigt sorgligt över henne, men Linnea kände ingen fara.
Vad är det värsta som kan hända om jag bara öppnar, säger åt henne att gå och återgår till min helg i fred? tänkte Linnea. Hon har säkert bara gått fel eller försöker sälja nån värdelös pryl.
Bestämd öppnade Linnea dörren. Kvinnan på hallgolvet rätade på sig och rättade till håret nervöst innan hon pratade.
Hej! Är det du som är Linnea? frågade hon, pillade på sin sjal runt halsen. Jo, det är klart du är varför frågar jag ens?
Jaha, det var spännande, tänkte Linnea. Bedragarna blir allt smartare nuförtiden. Hon vet till och med vad jag heter.
Vem är du och vad vill du? Du har stått här länge nu. Jag har inte bjudit in dig, så säg vad du vill eller gå, sa Linnea bestämt.
Är Erik hemma? frågade kvinnan, och Linnea blev misstänksam.
Nå! Hon vet vad min man heter med. Hon har gjort sin hemläxa, tänkte Linnea.
Är du här för Erik? hann Linnea fråga, även om hon tänkt säga något annat.
Nej, jag har kommit för att prata med dig. Men om Erik är hemma blir det krångligare för min del, svarade kvinnan uppriktigt.
Krångligare för din del? Vad gäller detta? tänkte Linnea, nu ännu mer nyfiken.
Han är inte hemma. Vad vill du?
Kanske vore det bättre att vi pratar inne, så här i trappuppgången känns det märkligt, föreslog kvinnan, mer självsäkert.
Absolut inte! Jag släpper inte in okända. Säg vad du vill och säg det fort, snäste Linnea.
Vill du verkligen prata om detaljerna kring mitt och Eriks förhållande här ute, med alla grannarna? sa kvinnan och log snett.
Vadå? Vilket förhållande? utbrast Linnea, lite högre än hon menat.
Linnea, hur är det? Varför låter du så upprörd? ropade fru Svensson, deras granne, som just klivit ut ur hissen.
Hej där, fru Svensson! Allt är lugnt. Hur känns det ute idag? försökte Linnea snabbt skifta samtalsämne.
Det börjar allt regna snart, svarade grannen, men verkade inte särskilt sugen på att försvinna in i sitt. Hon var allt för nyfiken på vad som pågick.
Kom in då, sa Linnea motvilligt, och vinkade in kvinnan.
Väl inne kastade kvinnan nyfikna blickar runt i hallen, tittade närmare på deras saker.
Fem minuter har du på dig, inget mer. Prata, men vi står här vi är inte på något museum direkt, sa Linnea och spärrade vägen mot vardagsrummet.
Jag heter Maja, började kvinnan och tog av sjal och jacka. Jag och Erik är förälskade.
Åh, vilken klyscha! Kunde du inte vara lite mer originell? avbröt Linnea och flinade sarkastiskt.
Vad är det för klyscha? Folk blir kära. Det händer. Du är knappast den första frun vars man lämnar henne, svarade Maja självsäkert och försökte gå förbi Linnea.
Och du är säker på att han inte älskar mig, utan dig? frågade Linnea, fortfarande leende.
Absolut! Annars skulle jag inte vara här, svarade Maja utan att blinka.
Ärligt talat, mitt problem är snarare att min man inte vet hur man älskar någon. Han kan inte. Så du har nog fel, vännen, sa Linnea kallt.
Maja försökte invända, men just då öppnades dörren och Erik klev in
Erik klev in och såg lätt förskräckt ut över att hitta en okänd kvinna i deras hall.
Maja? Vad gör du här på en lördag? Har det hänt något med jobbet? frågade han.
Nej, jobbet har inget med saken att göra, svarade Linnea, med ett nöjt leende. Hon är här för din skull.
För min skull? Vad menar du? Är det något med jobbet? undrade Erik, som nu såg helt förvirrad ut.
Nej, älskling. Hon är här för att hämta dig. Helt och hållet, sa Linnea, med ett syrligt leende.
Maja, nu betydligt mindre kaxig, rafsade snabbt åt sig sin jacka och backade ut mot dörren.
Ska du gå redan? Men vad händer med Erik då? Kom igen, ta honom bara. Jag lämnar honom mer än gärna över, skämtade Linnea.
Men Maja var redan ute ur dörren, utan ett ord till.
Vad handlade detta om? frågade Erik, djupt förundrad.
Ja, det får du väl säga mig! Varför dök den här modiga damen upp, bad om skilsmässa och påstod att du ska flytta med henne? sa Linnea med armarna i kors.
Men du skämtar? Jag har ingen aning om vad det handlar om. Hon har börjat bete sig konstigt på jobbet, men jag har aldrig gett henne några anledningar. Jag är så trött på det här tramset. Jag har ju lovat, kommer du ihåg?
Bra. För du känner mig, Erik jag accepterar aldrig sådant. Men ärligt talat, tjejer idag hittar på vad som helst för att fixa sina knepiga liv, sa Linnea, och skakade på huvudet.
Erik tog av sig skorna och gick mot köket, medan Linnea stod kvar en stund och funderade. Hon bestämde sig där och då att aldrig låta sådana här incidenter få störa hemmets lugn. Motvilligt log hon när hon tänkte på hur illa hela Majas ‘plan’ varit regisserad.
Det var tydligt att, trots andras försök, deras relation stod stadigare än någon hade anat.
