Ju längre bort, desto närmare hjärtat… – Du vet, mitt kära barnbarn! Om jag nu är till sådant besvär för er, finns bara en lösning. Jag tänker varken åka till döttrarna eller slösa bort min tid hos väninnor. Och någon ny gubbe behöver jag verkligen inte. Titta på er, ni vill ha mig gift på gamla dar! – Mormor, det har jag och mamma sagt länge! Flytta in på äldreboendet. Skriv huset på mig, så fixar mamma ett eget rum åt dig där. Då har du alltid någon att prata med, grannar tätt intill, och du slipper vara i vägen. – Jag lämnar inte mitt hem, Sacha. Om jag stör dig, så är dörren där – du är ung och klok, skaffa dig en egen lägenhet och lev som du vill. Vill du inte plugga – skaffa ett jobb. Ta hem nya tjejer varje dag om du vill. Jag är 65 om en månad, behöver lugn och ro. Har flackat färdigt, nu vill jag bo hemma. Det är ju inte klokt att ni lever på min pension med era flickvänner, och ändå vill kasta ut mig ur mitt eget hus. Min pension är inte av gummi, du har en vecka på dig att hitta nytt boende. Annars kan du gå till dina vänner. Eller till din, vad hon nu heter. Men i mitt hus vill jag inte se henne redan idag. Just det – ordna giftermål åt mig när jag är pensionär, eller vill skicka mig till hemmet! Det hjälpte inte vad det upprörda barnbarnet försökte säga – Lidia Pavlovna hade redan gått in i sitt rum och stängt dörren bakom sig, med bultande huvudvärk. Hon borde ta en tablett, men det kräver en tur till köket – hon ville verkligen inte möta Sacha just nu. När Lidia såg sig omkring i det lilla rummet fick hon syn på en flaska mineralvatten med en skvätt kvar. Bra så, lagom med vatten för en tablett. *** Hon hade inte väntat denna beslutsamhet av sig själv. Men nu hade det byggts upp irritation, och allt bara exploderade. Två långa år hade hon hållit tyst, stått ut, forslats mellan ena dottern, andra dottern, och så hem igen när man anade att ”har du kanske stannat lite för länge, mamma?” Och nu – barnbarnet, Sacha, 20 år och skoltrött latmask, bossar runt i hennes lilla hus. Ena dagen har han livets stora kärlek på besök, nästa dag en ny flickvän, och mormor stör bara – snarkar på andra sidan väggen, hostar, ruinerar romantiken. – Mormor, kan du inte åka och hälsa på någon, så får jag vara med Dasha, Maja, Emma eller Sofie (stryk det som ej passar, tjejerna byts ofta)? Då får vi vara ensamma en stund. Och Lidia Pavlovna åkte till kusinen, grannen, gamla kollegan, men i takt med att besöken blev tätare försvann också glädjen både hos värdarna och henne själv. Hon märkte när de såg på klockan. *** När det inte längre fanns någonstans kvar att åka födde äldsta dottern sitt andra barn. Livet i Stockholm, bolån, en skolpojke – fritiden räckte inte till, och hjälp från mormor blev oumbärlig. Lidia flyttade till dottern. Till en början trivdes alla: hemlagade middagar, städad lägenhet, barnbarnen väl omhändertagna. Men så småningom började svärsonen, som bara är 10 år yngre än sin svärmor, klaga. – Lidia! Köp aldrig fler sådana där kasslerpaket igen, man kan ju bli sjuk! Går du hemma hela dagen borde du väl hinna laga riktig mat, kotletter till exempel… – Fint med kotletter, men du gör av med för mycket pengar på hushållet! Kanske du kan vara lite ekonomisk ibland? – Vegetar är gott, men nu får det vara nog. Du tror väl inte jag är en ko som kan äta gräs hela dagarna? Och så där fortsatte det. Du sitter ändå hemma med barnen, kan du inte hjälpa den äldsta med läxorna också – varför ska vi ha privatlärare när farmor finns? Och så fick hon höra för telefonprat – man ska visst inte slösa tid med trams. Stora barnbarnet hade tuff attityd redan i fjärde klass. Mormor klär sig fel, förstör hennes status inför kompisarna, tvingar henne att plugga – och frågar med viss bestämdhet: ”Varför är du ens här, du har ju eget hus, åk dit och styr och ställ istället?” Men Lidia teg, försökte bara ställa upp för alla, fyllde svärsonens köttkvot för egen pension, gav barnbarnet fickpengar som tröst för pinsamheten mormor orsakade, och överförde till och med pengar till Sacha så att räkningarna blev betalda. Klaga till dottern var lönlöst. Hon höll med maken, vågade inte blinka åt honom! En sådan man lockar man inte med sig från hans familj för intet. Ibland sa dottern, när maken inte hörde, ”stå ut, mamma, det är för din dotters skull”, och mer blev det inte. När minsta barnbarnet började på förskolan behövdes inte mormor längre. Svärsonen sa rakt ut: ”Tack, Lidia, vi klarar oss nu.” Lycklig återvände Lidia hem – äntligen var hon sin egen kvinnas hus. Nu kunde hon äta när hon ville, och sova när hon ville. Men där hemma var Sacha, dotterns äldste son. Och han var inte ensam – han hade flickvän. Kök och vardagsrum var smutsiga som aldrig förr, elen skulle snart stängas av, ingen hade betalt räkningarna. Det fanns inget val – Lidia tog konsumtionslån, betalade av skulder, städade huset och kände sig nöjd. Men då var Sacha missnöjd: lilla huset på landet har bara två rum och kök och ingen integritet när mormor hostar på andra sidan väggen. Snart blev det en glad nyhet, yngsta dottern väntade barn och bad mamma komma och hjälpa till. Vad skulle Lidia göra? Packade ihop och for igen. Efter tre månader förstod hon att hennes närvaro återigen började bli ett problem. Innan någon bad henne om det åkte hon hem. Och Sacha klagade igen. Kanske hade Lidia stått ut om inte ett särskilt tillfälle uppstod när hon återvänt hem. Nu, ännu en gång var allt betalt och huset städat, och hon blev ett störande moment för barnbarnet. *** – Sacha, jag åker till grannfrun idag, det är hennes födelsedag, så jag blir sen. Lås om er – jag tar bakvägen in så jag inte stör. – Varför sover du inte över där? Ska du väsnas mitt i natten? Stanna gärna hos henne ett par dagar, vi behöver andas. – Tror du, Sacha, att man kan bli trött på mig på bara en vecka? Jag ska hem i alla fall! Festen blev lång, först på café, sedan hos väninnan. De försökte undvika att prata om bekymmer. Lidia skulle precis hem när väninnan, Katja, fick ett samtal och steg ut. När hon kom tillbaka berättade hon att det var Nastja, dottern, som ringt. – Nastja? Vad har hänt? Varför ringer hon inte mig direkt? Mår alla bra? – Hon bad att du skulle stanna över natten, sa Katja, annars kan du ju berätta vad som egentligen händer hos er. – Det är inget särskilt, allt är bra. – Lidia, när allt är bra ringer barn inte till andra vuxna för att be om sängplats åt sin mor. Förra veckan frågade hon om jag visste någon äldre man med lägenhet åt dig – för Sacha behöver kunna gifta sig ifred. Lidia berättade allt – om hur hon flyttade mellan döttrarna, hur hon aldrig lyckades passa in, och om Sacha – latmasken – som tyckte hon förstörde hans chanser till ett eget liv. Jag är ju inte ens herre i mitt eget hus, sa Lidia. Sacha flyttade till sin mamma i stan, men svärsonen ville inte ha honom där, så han flyttade tillbaka. Inget blev av med studier eller jobb, barnbidraget försvann när han fyllde arton, nu lever han på min pension. Lidia stannade inte över hos Katja, åkte hem – och sa slutligen allt till Sacha. Sacha klagade till sin mamma, Nastja ringde och försökte läxa upp mormor. Men Lidia sa samma sak till henne. Sacha flyttade ut och sa att han aldrig skulle återvända – och räkna inte med min hjälp, sa han. Men Lidia kände lättnaden av att äntligen få vara ensam. Efter ett helt liv av att anpassa sig för andras skull, känna sig överflödig i sitt eget hem, kunde hon nu andas ut. Det är inte värdigt att drivas ut ur sitt eget hem på äldre dar. Vad är det för liv, när man inte får vara huvudperson där man alltid har bott? Sacha tänkte till, kom tillbaka och bad om förlåtelse. Men Lidia hade redan förlåtit – däremot fick han inte flytta in igen. Besök – gärna, Sacha, men bo här, det går inte. Du är ung och livet väntar, jag behöver lugn och ro. Döttrarna vill att hon kommer och hjälper dem fortfarande, men Lidia säger tydligt nej. Ta hit barnbarnen till mig istället – här är luften frisk, och här är jag herre i mitt eget hus. Lidia säger: Ju längre bort, desto närmare. Och jag tror hon har rätt.