Katten råkade snubbla över mobilen… Doften av människa och den oväntat behagliga värmen lockade honom. Han la sig till rätta, kramade mobilen med tassarna och sträckte ut sig — och till sin förvåning glimmade skärmen till redan av en lätt katt-tass. Rita hann aldrig riktigt glädja sig åt sin nya mobil: redan första minuterna visade den sig vara felaktig, blev het av minsta rörelse — och nu hade den dessutom försvunnit. Så synd… Den var perfekt: stor skärm, kraftfullt batteri — precis den egenskapen som nu ställde till det. Och nu gick det inte ens att lämna tillbaka den — mobilen var ju borta! Rita kallade sig själv för “en riktig dumbom”, tog fram sin gamla hederliga knapptelefon och slog sitt eget nummer. Tonerna gick fram, men ingen svarade. Med en skvätt valeriana för nerverna försökte Rita lugna sig och återskapa dagens steg – kanske skulle mobilen dyka upp om hon gick samma väg igen? Plötsligt vibrerade det under handen — någon ringde. På displayen: hennes eget nummer! – Hallå? Bara brus i luren, korta inandningar… och så plötsligt: – Mjau… Rita la snabbt på. “Någon driver med mig,” tänkte hon surt. Att hon inte ens låste mobilen! Det var tydligt någon som lekte med den nu. En ny signal avbröt frustrationen. Samma andetag, samma prassel… och på hennes röst, återigen ett mjau. – Ring mig inte igen! röt hon. Men signalerna slutade inte. Till slut gav hon upp, klädde på sig och gick ut. Ljudet var utanför – “skämtaren” måste vara på platsen där hennes mobil tappats. Det var bara att följa sin väg. Hon ringde sig själv gång på gång. Och där — hon hörde till sin förvåning den välbekanta signalen. Rita gick mot ljudet, redo att ge “skämtaren” en uppläxning, men under trädet väntade en annan typ av ligist: En röd och något tilltufsad katt som slog vilt på hennes mobil med tassen för att få den tyst. Men så snart han såg Rita… Sprang han emot henne, som till en kär gammal vän. Han spann, strök sig mot hennes händer och kind. Rita var helt överväldigad av den plötsliga ömheten. Katten gned sin kalla nos mot hennes kinder — det var ju inte konstigt om han värmde sig på hennes heta mobil i kylan! Med mobilen i fickan och katten i famnen gick Rita långsamt hemåt, förundrad över kärlek vid första ögonkastet. Så här mycket hade hon tydligen betytt för denna röda varelse! Efter all den ömheten kunde hon inte låta honom vara kvar under trädet. Katten, djupt lycklig, rullade sig i hennes famn, strök sig mot hennes mun och haka, även om Rita försökte värja sig (men innerst inne njöt hon). För att vara hemlös var han ovanligt kelen. Förklaringen var dock enklare än hon trodde… Katten var alldeles yr av doften av valeriana som Rita själv spillt ut till nerverna bara en timme tidigare!

Dagbok, torsdag

Idag hände något riktigt märkligt. Jag vill nästan börja skratta när jag tänker tillbaka på det nu på kvällen, medan det doftar svagt av lavendel från fönsterbrädan och en viss röd katt spinner vid mina fötter.

Det började med att min katt Sigvard sprang på en mobiltelefon ute i parken här i Uppsala. Den luktade människa och var alldeles varm förmodligen efter att någon haft den i fickan. Sigvard älskar allt som värmer, så han la sig raklång över den och tog en paus, tassarna prydligt om mobilen. Tydligen tände han skärmen med en lätt beröring sådana prylar är så känsliga.

Jag, Lovisa Stenmark, var fortfarande sur på mig själv. Jag hann ju knappt hinna njuta av min nya mobil innan den strulade den blev glödhet av minsta användning. Och så råkade jag dessutom tappa bort den när jag var ute och handlade åt mormor. Typiskt! Den där nya stora skärmen, batteriet som skulle hålla i evigheter (men istället kokade över), och nu var allt borta. Det är omöjligt att reklamera telefonen är ju spårlöst försvunnen.

Din klantskalle… muttrade jag åt min spegelbild, innan jag fiskade fram min gamla Nokia från en låda. Jag slog mitt eget nummer. Det gick fram signaler, men ingen svarade.

Jag tog några droppar ångestlindrande valeriana, bäddade ner mig och försökte minnas exakt var jag gått under dagen. Kanske, om jag går samma väg igen imorgon, så hittar jag den. Just då brummade det till i madrassen någon ringde mig! De välbekanta siffrorna mitt nummer.

Hallå? svarade jag, hoppfull och ivrig.

Tystnad sedan prassel och andhämtning och så plötsligt:

Mjau

Jag slängde på luren direkt, hjärtat slog dubbla slag. Någon driver med mig! Och ännu värre jag har inte ens låst mobilen, så nu underhåller sig någon med min telefon. Irritationen avbröts av att det ringde igen.

Samma mystiska ljud, samma mjauande

Sluta ringa mig! fräste jag.

Men samtalen fortsatte. Till slut bestämde jag att det här går inte nu får det bära eller brista. Jag hoppade in i jeansen och jackan och gav mig ut i den kyliga Uppsala-natten, mobilen i högsta hugg för att ringa upp och pejla in ljudet. Om någon vill leka lustigkurre, så står hen säkert kvar där telefonen tappats.

Jag gick längs gatorna jag gått tidigare, ringde mitt nummer med jämna mellanrum. Plötsligt hördes min ringsignal från parken under en björk. Ilska blandades med nervositet. Jag närmade mig ljudet, redan förberedd att säga några väl valda ord till denna busiga tjuv.

Under trädet satt dock ingen människa utan en rödbrun, rufsig katt. Han låg tätt tryckt mot min mobil, klappade och bökade på den med tassarna, och jamade till apparaten varje gång den började prata. Självklart, det var Sigvard som svarade! När han upptäckte mig flög han genast upp i famnen.

All irritation rann av mig. Sigvard började kurra och gosa mot mina kinder, skakande av kyla men uppvärmd av min trasiga men ändå varma mobiltelefon. Jag smälte, och blev stående där mitt i parken, helt tagen av kattens ömhet.

Jag stoppade mobilen i fickan och bar hem Sigvard i famnen. Jag tänkte på hur en slump kan bli till kärlek vid första ögonkastet hur mycket denna lilla varelse måste ha längtat efter värme idag. Det fanns ingen chans att jag hade lämnat honom kvar där i vinterskymningen.

Väl hemma dansade Sigvard omkring på min arm, buffade mot min haka och mun (även om jag försökte värja mig, så njöt jag). Så hemmastadd, trots att han egentligen bara varit en vildkatt från parken.

Det visade sig förstås att förklaringen var enklare än jag anat: Doften av valeriana jag spillt på kläderna tidigare hade gjort Sigvard alldeles yr av lycka. Jag log för mig själv, strök katten bakom örat och tänkte att vissa dagar faktiskt slutar lyckligare än de börjar.