HJÄRTAT SLÅR IGEN
Karin hade fött sin lilla flicka, Majken, utan att någon riktigt visste vem fadern var. Man kunde säga att hon snubblade in i moderskapet, innan äktenskapet ens fanns på kartan.
Visst, en ung man hade uppvaktat Karin flitigt. Men inte hade han friat. Han var makalöst stilig, artig och charmerande. Karin promenerade gärna med honom genom bostadsområdet, tryggt arm i arm, förbi “solrosorna” pensionärsdamerna som alltid satt bänkade och spanade på förbipasserande, likt solrosor som vänder sig mot solen.
Den unge mannen hade aldrig haft ett riktigt jobb, utan föredrog att fladdra genom livet som en fjäril. Karin bjöd honom på mat, såg till att han hade det bra och bäddade hans plats bredvid sig i sängen. Hon hade kunnat lägga hela världen under hans fötter, om han så velat.
Men en dag förklarade han att han hade tråkigt med Karin och att hon inte uppskattade honom tillräckligt. Han påstod att om hon älskade honom, kunde hon väl ta honom till Medelhavet åtminstone en gång?
Karin grät en vecka, rev sönder hans foto och brände det. En månad gick ensam; sorgen malde på. Sedan träffade hon Viktor.
En vanlig morgon då Karin var sen till jobbet stod hon otåligt på busshållplatsen. Plötsligt rullade en taxi fram. Föraren öppnade dörren och erbjöd henne skjuts. Impulsivt hoppade Karin in.
Chauffören var pratsam och visade sig vara både prydlig, varsamt rakad, och hade rena, strukna kläder. Allt hos honom skvallrade om en kärleksfull kvinnas omsorg Karin förmodade det var hans mor. Han hette Viktor.
Viktor var raka motsatsen till den första. Utan tvekan lämnade Karin sitt telefonnummer. Något i hans sätt drog henne till sig. Aldrig tidigare hade hon fått åka taxi gratis.
De började träffas. Viktor översköljde Karin med blommor, presenter och omsorg. Våren därpå promenerade de i bokskogen utanför Malmö, lyckliga och glada. Karin plockade vitsippor som Viktor hjälpte till att samla. När de satte sig i bilen med sina buketter, la Viktor sin på baksätet. Karin tänkte genast: Till sin fru. Men frågade inte. Hon valde den söta självbedrägligheten.
Kort efter knackade Viktors hustru på Karins dörr tillsammans med två små barn.
Här, vännen, sköt dem! De älskar sin pappa, sa kvinnan.
Karin svarade chockat:
Förlåt, jag visste inte att Viktor var gift. Jag tänker inte splittra din familj eller bygga bo under någon annans tak.
Samma kväll gjorde Karin slut med Viktor.
Efteråt kom Levan in i hennes liv en georgier. Romansen med honom var som en storm; han svepte in och bort lika snabbt.
De hade träffats vid en väninnas födelsedagsfest. Levan charmade, bjöd på värme, humor och spontanitet. Han slösade aldrig tid på problem. Livet med honom var ett äventyr. Karin var redo att följa honom vart som helst. Men så, efter ett år, flyttade Levan tillbaka till Tbilisi, kanske för att klimatet i Skåne inte passade, kanske för att hans mor var sjuk.
Karin kände sig bedragen och oälskad. Jag klarar mig själv, tänkte hon, hellre ensam än genom tårar.
När Karin väl försonat sig med sin ensamhet märkte hon att ett nytt liv växte inom henne. Hon blev förstummad. Vem var fadern? Hur skulle hon orka? Hur skulle hon leva?
En flicka föddes. Karin gav henne namnet Majken. Hon blev Karins mening med livet. Majken hade Levan i ögonen, leendet och de svarta lockarna. Det värmde Karin på nåt vis. Hon hade älskat Levan som ingen annan. Genom Majken mindes hon de lätta stunderna med honom.
Även om Karin ibland ville skrika av förtvivlan, gick all tid åt till Majken, så tårarna fick vänta.
När det blev dags för Majken att börja skolan, satte läraren henne bredvid Daniel. Ingen gillade den andra. Daniel kallade Majken en korkad krulltopp, varpå de ständigt rök ihop. Läraren fick sära på dem, men slagsmålen fortsatte på rasterna.
Karin gick till skolan för att reda ut varför hennes dotter alltid kom hem riven. Läraren gav snabbt Daniels adress prata direkt med föräldrarna.
Karin tvekade inte, hon gick dit. En ung man öppnade dörren, torkade händerna mot kökshandduken om halsen.
Ni söker mig? Välkommen in, ska bara mata min lille buse, sa han snabbt och försvann in i köket.
Karin gick in i vardagsrummet där det tydligt syntes att ingen kvinnlig hand varit där på länge damm, saker överallt, cigarettrök i luften. Hon tänkte: Jahapp…
Han kom ut med kaffe på en bricka den doften skulle Karin minnas hela livet.
Vad har jag äran av, fröken? undrade han.
Jag är Majkens mamma, sa Karin.
Aha, då förstår jag. Daniel är nog lite förtjust i er dotter, sa han med ett snett leende.
Och min Majken går hem riven som tack? konfronterade Karin.
Vad menar du? frågade han förbluffat.
Jag ber dig på allvar prata ett ordentligt med din son. Tack för kaffet, sa Karin och reste sig.
Det ska jag göra, oroa dig inte, lovade han.
Daniel satt och smusslade i köket. Karin gick hem, men kunde inte släppa mötet ur tankarna den natten: Något i denne hemtrevlige man grep tag i henne. Dröm, drömde hon om kaffe, om ett hem där kärlek och omtanke saknades men kunde skapas.
Dagen därpå bad hon Majken vara snäll mot Daniel.
Veckorna gick.
Vid föräldramötet träffade hon honom igen. Hon förstod nu att Daniel saknade sin mamma. Karins hjärta mjuknade kanske behövde Daniel en modershand?
Efter mötet erbjöd sig Daniels pappa som presenterade sig som Andreas att följa med hem. Decembermörkret hade redan svept in. Karin svarade ja, utan att tveka.
Trevligt att ses. Karin, sa hon glatt.
Det verkade som om Andreas också tyckte om henne. Han föreslog till och med att de skulle fira nyår tillsammans. Efter sju år ensamhet bestämde sig Karin. Inga fler prinsar behövdes. Dags att sluta akta sig för mjölk när man en gång bränt sig…
Senare berättade Andreas att han varit skild länge. Hans ex hade genast gift om sig med hans bästa vän. Sonen stannade hos Andreas.
Andreas insåg att han längtat efter kvinnlig värme. Daniel behövde en mamma. En kväll förklarade han sin kärlek för Karin. Den första gången han sett henne hade hon fastnat i hans hjärta.
Karin och Majken flyttade hem till Andreas, men först frågade de barnen om lov.
Motvilligt nickade Majken och Daniel.
Livet tog fart Andreas var lycklig, köpte större lägenhet; Karin tog hand om hem och barn. Majken och Daniel växte upp i kärlek. Karin älskade Daniel som sin egen, och Andreas dyrkade Majken.
Tiden gick. Daniel och Majken blev förälskade och gifte sig. Karin och Andreas välsignade det oväntade äktenskapet. Brudparet ville ta smekmånaden i Paris. Karin föreslog att hon och Andreas borde unna sig en strandsemester.
Andreas ville hellre att hon köpte något till sig.
Andreas, det är dags att vara vi två släpp loss lite, bönade Karin.
Till slut gav han med sig.
En vecka i Varbergs havsbad väntade en vecka av solsken, kärlek och omtanke. Andreas gav blommor, han viskade kärleksord, han var Karins själsfrände.
Avresedagen gick de ner till stranden för att ta farväl av havet. Det var tidig morgon, helt folktomt. Andreas kysste Karin ömt, såg henne djupt i ögonen och sade med sorg i rösten:
Karin, jag älskar dig så innerligt.
Han skulle bara ta ett sista dopp.
Men Karin såg honom aldrig mer. Han drunknade. Sjöräddningen hittade aldrig kroppen, trots att havet låg som glas.
Karin reste hem ensam. Hon föll i chock, världen färglös. Varför hon? Andreas var en duktig simmare. Varför var hon änka vid femtiofem? Varför hade hon inte viskat tillbaka att hon älskade honom? Han hade ju tagit avsked.
Sorgen högg i bitar. Hon hatade havet, kunde inte ens gå till hans grav den fanns inte. Tiden, sa folk, skulle hela, men det var en lögn. Smärtan låg kvar, dold men ständigt levande.
Nu, många år senare, gick hon hand i hand med sina barnbarn lilla Kajsa och Max i en höstlig park i Lund. De brukade avsluta promenaden på café, där barnen åt glass och Karin drack kaffe. Samma kaffe, samma doft som snurrade lyckligt i hennes huvud och som alltid fick henne att känna att Andreas var nära.
Genom alla sorger och prövningar tackade hon livet för Andreas. Tackade för de tjugofem år hon fått som lycklig kvinna.
Livet tar slut, men kärleken dör aldrig.
