ENSAMHET TILLSAMMANS
För trettioåtta år sedan tog Ingrid med sig sin blivande man Anders hem till sina föräldrar i Uppsala för att presentera honom och berätta att de tänkte ansöka om lysning.
Mamma och pappa förstod direkt vad som var på gång när en okänd ung man stod i dörren. Tidigare hade Ingrid aldrig tagit hem någon kavaljer. Hon brukade säga:
Varför skulle jag visa upp någon? Funderar jag på att gifta mig, då får ni träffa honom.
Föräldrarna iakttog därför Anders mycket noga när han generat satt vid deras matbord.
Ingrid gick ut i köket av någon anledning, och pappa följde efter.
Du gör ett misstag. Du kan inte gifta dig med honom.
Varför inte? Ingrid höjde genast garden bara för att han är lantbrukare?
Det handlar inte bara om det, även om det spelar in. Han är säkert en god man, men ni är helt olika. Vad ska ni prata om? Du har vuxit upp i en officersfamilj och har akademisk utbildning. Och han? En enkel kille från landet, arbetsam men enkel, det märks. Om du gifter dig med honom kommer ordet intellekt alltid att stå mellan er.
Lägg av, pappa. Det där är fördomar. Jag bryr mig inte om det. Det viktigaste är att han älskar mig. Det är aldrig för sent att lära sig. Jag hjälper honom, svarade Ingrid självsäkert.
Nåväl, men du minns väl ordspråket: Den som inte lyssnar på sina föräldrar irrar vilse hela livet? Säg inte att jag inte varnade dig…
Bröllopet blev av. Förälskelsen svalnade så småningom och vardagslivet tog vid.
Efter mycket övertalning började Anders läsa på distans till ingenjör, men han satte aldrig igång på allvar. Ingrid skrev hans inlämningsuppgifter, kämpade med de tekniska ämnena som egentligen inte intresserade henne. Han åkte på några tentor men slutade snart med kommentaren:
Vad ska jag med det här till? Behöver du det så får du läsa själv.
Ingrid försökte övertala honom, men det var lönlöst. Hon tänkte att han var ju inte dum, bara ointresserad. Han hade faktiskt läst igenom alla hennes böcker, var intresserad av politik och uppskattad på jobbet. Visst, det märktes att han var uppvuxen på landet, men hon älskade ju honom ändå.
Åren gick och relationen med Anders blev allt svårare. Han tog inte hänsyn till Ingrids åsikter, försökte ofta sätta henne på plats och visa vem som bestämde hemma. Han kunde öppet uttala sig om sådant Ingrid ansåg att man inte borde prata om, särskilt inför andra, och gjorde det med ett självförtroende som fick henne att skruva sig.
Så småningom blev det tydligt att han inte klarade av några svåra beslut. Alla problem hamnade på Ingrids axlar. Han tog det för givet:
Vill du renovera så gör det!
Behövs en ny frys? Köp en då!
Ska balkongen inglasas? Gör det du, det angår inte mig!
Det enda han hade energi till var stugan. På landet trivdes han och jobbade gärna. Men stugsäsongen är bara trefyra månader om året. Resten av tiden var Ingrid både fru och man i hemmet.
När de var unga tänkte Ingrid inte så mycket på det. Med tiden började bördan kännas tyngre. Men Anders, van vid att följa efter sin fru, tänkte inte ändra på sig. Varför? För honom fungerade allt. Under hela livet fick hon aldrig en tulpan på Internationella kvinnodagen. När det gällde presenter sa han en gång på fullaste allvar:
Jag har ju redan gett dig två gåvor. De springer omkring här hemma.
Han menade deras två döttrar.
Ingrid tjafsade inte, accepterade och ursäktade honom:
Han är bara inte van vid att ge presenter, så var det i hans familj. Jag får överleva det.
I sociala sammanhang var Anders svår redan från början. Han kunde eller ville inte umgås med folk. Vänner frågade Ingrid om hennes man ens kunde prata. Hon skrattade bort det.
Men han irriterade sig över att Ingrid umgicks med vänner och släktingar så avslappnat. Han talade illa om alla hennes nära och hade själv knappt någon vänskap förutom någon bekant från förr.
Ingrid inte bara löste alla praktiska problem hemma, hon tjänade också bra. Hon har aldrig levt på hans lön utan fixat extrajobb under tuffare tider. Hon visste att Anders knappast skulle anstränga sig extra. Behöver du mer tjäna det själv! Han gick till sitt arbete, och det fick räcka.
Med åren blev det tydligt: hon hade inget att prata med Anders om. De såg på livet på helt olika sätt. Om Ingrid gillade en film, kallade Anders den alltid för strunt. Det han såg klarade hon bara några minuter av. Om musik och böcker var de inte överens överhuvudtaget.
De var väldigt olika: hon altruist, beredd att göra allt för honom, barnen och vännerna; han en självisk person, intresserad främst av sig själv. Till slut åt de olika mat, hade olika intressen, känslorna svalnade, barnen flyttade ut. Mer än trettio år tillsammans men ändå ensamma. Främlingar under samma tak.
Anders tycker å andra sidan att Ingrid har blivit otacksam och inte respekterar honom. Vad gör det om hon sköter allt? Det är ändå hennes plikt, anser han.
Då och då super han sig full och börjar då förolämpa henne, hennes sedan länge bortgångna föräldrar och hela hennes släkt. Han granskar och förminskar varje ord och handling hon gör. Han sårar henne med synbar förtjusning, som en gammal godsägare som sätter tjänstefolket på plats.
När han nyktrar till förstår han inte varför Ingrid knappt orkar prata med honom.
Jag sa ju bara sanningen!
Det går inte att förklara för honom; han hör bara sin egen sanning. Annat förstår han inte.
Nu sitter Ingrid vid mitt bord och tårarna rinner när hon berättar:
Jag är så trött… Hela livet känns som att sitta på en krutdurk. Du vet aldrig vad han får för sig, när det smäller. Jag är trött på kompromisser, på att anpassa mig, på att uthärda. Vad ska jag göra? Skilja mig? Till vilken nytta? Han skulle aldrig flytta ut. Skulle stanna och bit för bit göra livet ännu surare. Och det värsta han är helt övertygad om att han har rätt. Varje gång efter hans utbrott ligger jag sjuk i veckor. Får plocka ihop mig själv. Men vi har ju familj, barn och numera barnbarn. Jag hittar fortfarande anledningar att stanna. Försöker prata, släta över. Men han ser nog det bara som en seger, och börjar om från början med ny energi.
Det är tröttsamt så man vill skrika… Men man är fast. Visst kan jag gå, men vad händer då? Han tappar omdömet helt när han dricker. Blir jag borta, kommer hela gänget från kvarterskrogen att flytta in. De förstör allt. Det har hänt förut.
Så jag står ut… Det är svårt att lämna sitt eget hem åt slumpen.
När barnen växte upp, märktes inte vår olikhet så tydligt. Det fanns alltid något att göra, inte tid att känna efter.
Nu när vi är ensamma är det olidligt. Två främlingar i samma lägenhet… Trots att vi bott ihop i trettioåtta år…
Ja… Pappa hade rätt Intellektet Det står alltid mellan oss.
