Det var en gång en kvinna, som hette Linnea, som en sommarkväll för länge sedan gick hem till sin barndomsvän, Signe. Signe hade hunnit gifta om sig. Hennes första äktenskap hade varit tungt, olyckligt maken drack, var svår att leva med och svek henne för en annan. En sorglig historia, som jag minns att Linnea ofta lyssnade till, stöttade Signe genom mörka dagar, tröstade henne sånt är väl vänskap till för, eller hur?
Tio år förflöt. Sedan träffade Signe en annan man en ordentlig, välutbildad, väluppfostrad herr Karlsson, inget alls likt hennes första make. Linnea gladdes verkligen för sin vän. Hon blev inbjuden till parets nya lägenhet på Östermalm, och tog med sig en prinsesstårta och några fina presenter. Hon berömde den vackra renoveringen det var verkligen påkostat!
Efter en stund slog de sig ner vid köksbordet, drack nybryggt kaffe och åt av tårtan. Signes nye man visade sig ha en vass tunga och ett brett leende, pratade gärna och skämtade mycket. Snart upptäckte Linnea att skämten ofta riktade sig mot henne. Han gjorde narr av hennes snäva världsbild, som han kallade det, och skrattade åt alla de konstiga grejerna hon hade i huvudet. Och Linnea har minsann aldrig läst någon Lagerlöf eller Strindberg! sa han och skrattade, och vet ni modern vetenskap har för länge sen motbevisat de där vidskepelserna du pratar om.
Han kommenterade också gärna hennes frisyr, hennes kläder och kropp. Det är lite nittiotalet över hela dig, Linnea, skrockade han så att Signe fnittrade med och såg på honom med beundran.
När Linnea försökte byta samtalsämne och berättade om katten hon hittat vid Hötorget, blev även den föremål för hans vassa tunga. Katter sprider bara smittor alla som plockar upp lösa djur gör det på grund av någon psykisk knäpphet och för att de egentligen är små narcissister, sa han och log självbelåtet. Signe skrattade högt när han drog historier om gamla ensamma kvinnor med massor av katter.
Då, mitt bland kaffekoppar och skratt, brast Linnea i gråt. Pinsamt och barnsligt kändes det, och helt oväntat. Hon bad om ursäkt, sa att hon hade fått huvudvärk, tog sin handväska och gick.
Huvudet dunkade som om någon slagit på det med ett brödkavel, och utanför kändes det trots junikvällens ljus isande kallt. Linnea gick hemåt, kände sig skamsen över sina tårar och för att hon inte kunde svara lika kvickt, skamsen över att hon aldrig läst Lagerlöf och över att ha babblat på om en dröm.
Men egentligen, har jag förstått nu i efterhand, var det de andra som borde ha skäms. Den som bjuder in en vän och låter henne förnedras och skrattar med har svikit vänskapen. Det är ett slags tyst svek. Man får inte tillåta att någon man bryr sig om hånas framför ens ögon. Man får inte delta i nedlåtenheten, ens med ett flin.
Linnea kunde inte formulera det så då, hon var ju ingen som läste Dagens nyheter från pärm till pärm, ingen akademiker, men det var det hon kände. Hon skyndade tillbaka till sin lilla lägenhet på Södermalm, där katten väntade. Katten, som aldrig läst någon bok och aldrig sagt något kvickt låg bara bredvid henne på soffan, spann och värmde hennes kind.
Efter den dagen gick Linnea aldrig mer hem till Signe. Så småningom behövde hon ändå inte längre välja; paret splittrades, bråkade, sålde lägenheten och tvistade om pengar det var trots allt mycket pengar närmare två miljoner kronor och den intellektuelle visade sig vara väldigt energisk, kanske på gränsen till för mycket.
Så blir det nästan jämt. Den som någon gång blivit sviken för någon annans skull, får förr eller senare uppleva att förrädaren själv blir förrådd. Så enkel är kedjan. Allt som hade behövts var lite mod att bromsa någon annans skämtande, att inte tillåta förlöjligande av en vän i sitt eget hus. Vem vet kanske hade mannen fått respekt för sin fru, till och med undvikit sitt svek.
Ingen respekterar en som sviker. Och den som en gång svikit, sviks lätt av andra…
