Jag är en ensamstående man, fyrtiofem år gammal, och flyter runt i tillvaron som om jag vore en båt på Mälaren utan roder. Tidigare var jag gift med en vacker dam en äkta madam från Stockholm, och vi delade femton år tillsammans. Jag säger madam, för det fanns något distinkt över henne. Hennes utseende var nästan svävande alltid välfriserad, naglar med eleganta franska manikyrer, doft av nyplockade liljekonvaljer och hennes hud lyste som skogsglitter i sommarsolen.
Hennes kropp var en skulptur nästan overkligt perfekt och hon såg alltid yngre ut än åren som stod i hennes pass. Det fanns något adligt över henne; hennes klädstil förde tankarna till Stockholms gamla adel, klassisk men aldrig pretentiös. Sättet hon rörde sig genom rummet, höftens mjuka svängningar, drömlike och aldrig glömd det var som att se någon gå i slow motion genom ett rum fyllt av blå dimma.
Men varför berättar jag detta? Under vårt äktenskap vande jag mig vid denna typ av kvinna stolta, närmast lejoninna-liknande aristokrater. Det var därför vi gick skilda vägar, våra personligheter skilde sig likt två får i en snöstorm. Sådant händer vi blev främlingar till slut. Efter skilsmässan fick jag aldrig till en riktig relation igen. I stället mötte jag olika flickor i hotellrum och hyrda lägenheter bara för hälsans skull, som man säger, och mest för att slippa besvikelsen över att allt kanske fallerar med tiden.
Men ödet har sina egendomliga vägar, eller hur? Så plötsligt dök det upp en present till mig i form av Linnéa. Jag hade inte ens tänkt på att inleda något; hon bara var där, vid en vernissage på en konsthall på Södermalm. Inte riktigt som min före detta hustru men det fanns ändå en unik charm hos henne. En aristokratisk ton men blandad med en bitsk, intellektuell humor som gjorde henne till mer än bara en vacker person. Hon kunde snappa folk med sina tankar. Och vet du, i själva verket är det kvinnans hjärna som är det mest lockande.
Vi sågs några månader. Ofta kom hon hem till mig, men plötsligt kom vi överens om att jag skulle besöka henne. Jag förberedde mig noggrant köpte hennes favoritblommor, vita kalla, en flaska fin chardonnay från Systembolaget, ljus i skiftande nyanser. Hennes lägenhet var stilsäker, nästan som ett galleri, men ändå varmt. Plötsligt behövde jag gå till badrummet.
Och där som i en konstig dröm stod jag och stirrade på en hylla som nästan ekade tomt. Inga krämer från Åhléns, ingen parfym från NK, inga små flaskor att förvilla tankarna bara en billig duschtvål och en enkel flaska schampo. Ingenting annat. Så märkligt en kvinna som denna, som inte riktigt vårdar sig själv. Du vet, när någon verkligen bryr sig om sitt yttre, så betyder det att de älskar sig själva.
Det fanns inget att trycka på, ingen glamour utanpå, bara den nakna ytan. Och plötsligt insåg jag att Linnéa inte var kvinnan för mig. Jag gick bara, som om jag svävade ut från hennes hem och försvann bland de grå skuggorna utanför porten. Jag förstår nu, att hitta en lika stolt lejoninna som min exfru är knappast möjligt bättre då att förbli ensam. Det är bara så världen är, som en dröm ur vilken man vaknar och allt är lite suddigt, men ändå på riktigt.
