DU BEHÖVER BARA KALLA
“Jag förklarar er nu som man och hustru!” utropade kvinnan från folkbokföringskontoret, men plötsligt satte hon något i halsen och fick en vild hostattack.
Jaha… det bådar inte gott, kommenterade min mamma den olämpliga hostningen.
De inbjudna gästerna började sorla och viska. Jag och Svea, nygifta, såg rädda på varandra. Vi var båda arton, egentligen bara barn. Vårt bröllop hade skett hastigt och ogenomtänkt. Svea bar på sin hemgift.
Om två månader skulle vårt oplanerade barn födas. Vi fick stressa fram en brudklänning att hyra, och Svea lånade skor från sin bästa väninna. Förresten, många år senare skulle jag ha en kortvarig affär med just den väninnan.
Men just då var vi unga och lyckliga.
En gång promenerade jag och Svea längs alléerna i Gamla Stan. Jag höll min unga hustru om midjan, när plötsligt en främling gick fram till oss och sade lågmält till mig: Håll hårt om din kvinna, annars kommer någon ta henne ifrån dig…
Han sa sitt och gick vidare. Vi skrattade åt hans oväntade råd och glömde det snart. Hela livet låg framför oss! Vem skulle lyckas skilja oss åt? Försök bara…
Min vän, den som var mitt vittne på bröllopet, retade mig en gång:
Olof, kunde du inte valt en bättre fru? Ser du inte hur många vackra tjejer det finns?
Jag viftade bort honom:
De väntar nog på dig, ska du se…
Och visst, det blev som han ville han gifte sig fyra gånger, alla med kloka och vackra kvinnor.
Vår dotter Viveka föddes.
Sedan väntade min värnplikt, långt bort från hemmet. Jag saknade Svea och vår dotter. Svea skickade en gång sitt fotografi, som jag länge sparade under kudden, med hopp om att hon skulle komma till mig i drömmen.
En dag kom jag tillbaka till logementet, och Sveas foto låg på mitt nattduksbord, synligt för alla. Någon hade klottrat snuskiga saker på det och skrivit vulgära ord. I raseri gav jag mig på min sängkamrat och slog honom nästan halvt ihjäl. Det kostade mig några veckor i arresten. Fotot fick jag riva sönder och kasta. Min sängkamrat blev också rättvist straffad.
När jag kom hem från värnplikten var jag förhärdad. Av någon anledning var jag rasande på Svea. Jag intalade mig att en ung kvinna som hon måste ha en älskare. Säkert hade hon bedragit mig under de två åren jag varit borta.
Det berodde på hur hon såg ut när jag kom hem. När jag åkte iväg till lumpen var hon som en osäker, grå liten mus. Nu stod en lysande ung kvinna framför mig, fylld av kraft och omåttlig, sexuell energi.
Är det du, Svea? Jag känner knappt igen dig! viskade jag förtjust i hennes öra.
Jag kände stolthet över min hustru! Men just då dök tvivlet upp. “Kanske finns det andra i Sveas liv?” Det finns alltid många som vill ha lite av det goda. Där det finns honung, finns det också flugor. För säkerhets skull skaffade jag mig en älskarinna. Så att det skulle kännas rättvist, om något
Ryktet om mina äventyr nådde Svea efter tre månader. Jag fick tigga henne att vänta med skilsmässan. Hon meddelade sin dom:
Nåväl, Olof, du får skylla dig själv
Svea brände alla mina brev från lumpen. Hon hade sparat dem ömt i en liten ask och läst om dem ibland. Jag blev förbjuden från sängen på obestämd tid. Jag fick inte längre sitta med vid matbordet. Vårt samtal handlade bara om praktiska saker.
Kort sagt: en dag slog jag min hustru, grät själv ett år. För att lappa ihop allt, tog jag Svea och Viveka på en extra semester vid havet, utöver den vanliga sommaren. Vin, bär, saltvatten, sol, frisk luft… Där blev vi vänner igen.
Efter hemkomsten avslutade jag förstås saken med min olovliga flamma.
Sju stillsamma år följde hemma med Svea. Ett lugnt hem, som ett kloster. Men något saknades nog min hustru, kanske italiensk passion?
Vår arbetsplats hade en riktig lustigkurre, Folke, företagets själ. Han kunde leda vilket samtal som helst, alltid en god lyssnare. Våra män gick till honom för att klaga på livet, på sura fruar, svärmödrar och orolig värld. Folke lyssnade och gav alltid kloka råd. Varför inte bjuda Folke till Sveas födelsedag? Han muntrar upp alla, tänkte jag. Om jag bara hade vetat hur det skulle sluta!
Folke tog inbjudan och kom, tillsammans med sin fru. Den kvällen överträffade Folke sig själv, fyllde bordet med skämt och snabba toastar. Svea strålade! Hon log värmande, serverade maten till gästerna, kvittrade som en fågel. Födelsedagen blev lyckad. Men just en månad senare inleddes helvetets vandring för både mig och Folkes familj!
Folkes fru ringde och sa bestämt:
Olof, visste du Förresten att våra makar träffas bakom vår rygg? Säg åt din kvinna att hålla sig borta från min man! Vi har två små barn.
Och jag, som var helt ovetande, blev ställd. Skulle Svea straffa mig så hårt för mina gamla synder?
Jag ska inte beskriva varje mardröm. Folkes fru började förfölja Svea överallt. Hotade att ta överdoser och dö demonstrativt. Jag låste in Svea, stängde av telefonen, talade om skilsmässa. Allt förgäves. Som de säger, varken kärlek, eld eller hosta kan döljas för folk. Då sprang jag till Sveas bästa väninna för råd.
Hon sa som med kniv: Olof, det där är kärlek. Svea kommer inte tillbaka. Inga vägar leder dig till henne längre.
Olyckan kom från alla håll. Av sorg blev jag kvar hos Sveas väninna i ett halvt år. Hon lyckades trösta mig kort.
Svea och Folke gifte sig. De såg inga andra, bara varandra. De hade en egen paradisvärld. Det verkade som deras andetag flöt samman. Jag hatade dem då, förbannade det galna paret! Ville yla, slita mitt hår! Hur kunde det ske? Min hustru hade blivit bortförd! Det är som om lycka och olycka åker samma släde.
De säger att tiden läker allt. Jag tror inte på det. Min såriga själ brast, täckt av en tunn ishinna som ofta värkte. Vänner letade varsamt upp en ny hustru åt mig. Och de fann… en skönhet. Vi gifte oss snabbt, så jag inte skulle hinna ångra mig. Vi har nu varit tillsammans i sjutton år. Men jag blev aldrig förälskad i hennes skönhet. Jag försöker spela lycklig… Hoppas utan hopp. Men den som skulle våga sig ner i mitt plågade hjärtas mörka källare skulle finna att Svea för alltid bor där. Om hon bara ville kalla…
