I över tio år har jag inte haft någon kontakt med mina föräldrar eller min storasyster. Jag insåg för länge sedan att jag var det oälskade barnet. Det kändes som deras motto var: “allt till en, ingenting till den andra”. Jag var sjutton när min syster, Lovisa, blev gravid och gifte sig. När hon fyllde arton, valde mamma och pappa att köpa en tvåa åt henne i Vasastan. De hade gott om pengar då och tänkte inte ens efter innan de gav henne en så generös gåva. De fixade till och med renovering och köpte ny inredning åt henne.
Själv kände jag mig undanskuffad. Till slut vågade jag fråga: Kan jag också få en lägenhet?. Föräldrarna sa bara: Du pluggar ju fortfarande. Vi kan prata om det när du är redo att bilda familj. Några år senare, när jag fyllde tjugotvå, tog jag examen från universitetet. Jag var inte på väg att gifta mig men ville pröva mina vingar och bo själv. När jag tog upp ämnet igen var den ekonomiska situationen en helt annan. Pappas firma blommade inte längre som förut. “När vi är borta, då är lägenheten din,” sa de. Den är till och med större än Lovisas en trea, och den är värd mer. Tills vidare bor vi tillsammans, du kan hjälpa oss när vi blir gamla.
Jag funderade mycket på situationen. Hur skulle jag vara säker på att få behålla lägenheten? Lovisa är ju också arvinge. Jag frågade mina föräldrar rakt ut: Vill ni att vi skriver över lägenheten på mig? Tror ni att Lovisa kommer att kräva sin del? Hon har ju redan sin egen, varför skulle hon behöva min? Ärligt talat visste jag väl svaret man kan aldrig ha för mycket boendeyta i Stockholm. Med tiden såg jag tydligt att föräldrarna favoriserade Lovisa. När hennes man hade ekonomiska problem hjälpte de dem, trots att de egentligen hade ont om pengar. Mig har de däremot aldrig gett samma stöd.
Nu har det gått tio år sedan vi pratade sist. Mina föräldrar blev arga när jag insisterade på att allt borde göras officiellt och svarade att de vägrade. Allting var som fastlåst. Jag hyrde en egen lägenhet i Solna och byggde upp ett liv på egen hand. Föräldrarna har aldrig försökt ta kontakt igen. Idag vet jag att jag bara kan lita på mig själv. Och ibland undrar jag, mellan raderna i min dagbok: Hur mycket är ett hem värt, om det bara ger bitter eftersmak?
