Eftersom jag var enda barnet i familjen, flyttade jag och min man hem till mina föräldrar när vi gifte oss. Till en början fungerade vårt gemensamma liv riktigt bra. Vi levde under samma tak utan några större bråk, och hjälptes åt med hushållssysslorna efter bästa förmåga och tid. Vi hade en tyst överenskommelse: den som hade tid över tog hand om det som behövde göras hemma. Det blev aldrig några onödiga diskussioner med mamma om småsaker. Lagade jag middag, diskade hon. Städade jag huset, passade hon barnen. Vi fördelade helt enkelt ansvaret beroende på vem som hade möjlighet. Men allt förändrades den dag mina föräldrar gick i pension.
När de blev pensionärer förändrades stämningen rejält. Min pappa började tillbringa dagarna med att spela schack med sina vänner ute i trädgården, medan mamma lade all sin energi på att odla blommor och pyssla i rabatterna.
Hemma gör nu min mamma ingenting, inte ens det mest basala som att diska tallrikarna vi använt under dagen. Efter en lång dag på kontoret kommer jag hem till ett berg av disk, ett tomt kylskåp, en obäddad lägenhet och ingen middag på gång. Jag blir nedstämd och vet inte var jag ska börja. Kan hon verkligen inte ens ta hand om disken? Jag jobbar varje dag och blir förstås också trött. Hade det varit någon av mina andra släktingar som betedde sig på det här viset hade jag inte behövt skämmas lika mycket. Det känns som om de bara ser mig som någon utomstående och inte bryr sig om hur slutkörd jag är. Jag tog mod till mig för att prata med mamma om problemet, men hennes svar var bara axelryckning. Hon menade att hon gjort sitt här i livet, och antydde att den som vill ha något gjort också får göra det själv. Det var slutet på samtalet.
Jag försöker förstå hur hon resonerar, men blir bara mer besviken för varje dag. Jag är ju också bara människa och kan också bli utmattad. Jag förstår inte hur de kan vara hemma hela dagarna utan att vilja göra något alls. Nu vet jag inte längre hur jag ska göra. Borde jag ta ett nytt samtal med mamma, eller ska jag och min man börja fundera på att hitta vårt eget boende? Kanske skulle det vara bättre för oss alla om mina föräldrar fick leva på sitt sätt, och jag och min man kunde skapa ett liv som passar våra egna behov bättre.
Livet har lärt mig att man ibland måste våga sätta ner foten för att inte själv gå sönder. Ibland är det nyttigt att bryta upp, även från det som är tryggast och mest bekant.
