För ett halvår sedan drabbades vår familj av en stor sorg: min pappa gick bort. Sex månader efteråt dök min pappas bror, Farbror Erik, plötsligt upp hos oss. Han hälsade på oss väldigt sällan, och han hade knappt någon kontakt med pappa heller. Det fanns aldrig någon riktig konflikt, men de kom aldrig överens. Relationen mellan dem var alltid frostig. Var och en levde sitt eget liv.
Hur gick resan? frågade jag. Och varför säger du du till mig? Jag är ju din favoritfarbror! skrattade Farbror Erik sött, som om han faktiskt var min favorit.
Han hade inte meddelat sin ankomst, ingen förberedelse hade skett i vårt hem, och varken jag eller mamma hade haft kontakt med honom sedan begravningen. Han ringde inte ens en enda gång. Och nu stod han plötsligt i hallen.
När vi satt runt matbordet och drack te vällde en märklig fråga ut ur hans mun: Hur ska vi dela arvet? Vi tre? Ingen annan? Vilket arv? utbrast mamma förvånat när hon återfick fattningen.
Det fanns ju faktiskt ett arv. Vi hade en rymlig lägenhet, ett stort och vackert torp på landet och två bilar. Mamma ville att jag skulle sälja huset för att köpa mig en bostad i Stockholm, där jag pluggade, men vi hade ännu inte bråttom. Allt fick bero.
Vilket arv? Det som min bror lämnade, så klart! förklarade Erik. Om det inte vore för Elin och mig, så hade du fått allt. Nu får du ingenting! Men jag är ju hans bror! Jag har rätt till arvet! Nej, du har inte det! Svensk lag är tydlig! Men om man handlar på god tro?
Farbror Erik var listig; han visste väl att lagen inte stod på hans sida, så han försökte vinna genom att spela på vår samvete. Hans ord och handlingar var som drömmens logik, där ingenting riktigt hängde ihop; ingen förnuftig koppling fanns mellan honom och pappas kvarlåtenskap, de hade aldrig varit nära vänner.
När pappa blev sjuk sa han klart och tydligt att allt skulle tillfalla mig och mamma. Inget skulle delas med någon annan. Han ville hålla allt inom vår lilla krets.
Inget på god tro, Erik! Du visste att du aldrig var nära din bror! Sådan är världen! Det känns som en dålig svensk tv-serie mannen gifter sig och hustrun får allt. Föräldrar, bröder, systrar, kusiner de får inget alls!
Farbror Erik började trycka på vår skuld och ville att vi skulle dela arvet mellan oss tre. Hej då. Vi tänker inte prata mer om det här! sa mamma bestämt.
Efter att Erik hade gått, låste vi torpet och åkte tillbaka till vår lägenhet i Göteborg. Vi visste hur han fungerade, att han inte tänkte ge upp och att vi skulle behöva möta honom i domstol. Det handlade ju om mycket pengar en tredjedel av ett lyxigt hus, en tredjedel av en central lägenhet, en tredjedel av två bilar. En rätt bra summa svenska kronor.
Det var exakt det Erik också tänkte, och han stämde oss faktiskt. Han hoppas vinna. Men lagen är tydlig; vårt drömlika arv kommer inte på hans tallrik. Vad tror han egentligen ska hända?
