Du, jag måste berätta något väldigt personligt. Det här handlar om mig, en kvinna som när jag var 27 år verkligen längtade efter barn, men mitt liv blev inte som jag hade tänkt mig. Jag blev kär på riktigt i en gift man, och det var bara från honom som jag lyckades få det barn jag så gärna ville ha. Men, som du säkert kan gissa, hans värderingar höll honom tillbaka han kunde inte lämna sin fru för min skull, hur gärna jag än hade velat det.
Jag blev gravid, och även om han på sitt sätt försökte stötta mig var det mest min familj jag behövde. Min pappa var dock inte alls nöjd. I hans ögon var det pinsamt att få barn utan att vara gift, och han kunde inte acceptera min dotter som sitt barnbarn. Det gjorde så jäkla ont i hjärtat, så jag förmådde mig aldrig att ta med min dotter hem till mamma och pappa, där jag visste att hon inte skulle vara välkommen.
Mamma ringde och bad mig komma, men med tiden insåg jag att det bara var hon som längtade efter oss. Däremot min bror, han var fantastisk han älskade både mig och min lilla flicka så himla mycket. När min dotter fyllde två bestämde sig min bror för att gifta sig, och vi blev bjudna på bröllopet. Jag tvekade massor jag ville inte riskera att förstöra hans stora dag, speciellt med tanke på pappas inställning. Jag var säker på att han inte skulle vilja ha oss där.
Men, du vet hur det är till slut övertalade både min bror, mamma och min blivande svägerska mig att vi skulle komma.
Bröllopet var verkligen barnvänligt, överallt sprang det runt småttingar. Men min dotter, ja, hon stack ut. Inte för att hon var sötast (fast det var hon också), utan för hon hade mörkare drag än alla andra barn där. Jag höll ett vakande öga på henne hela kvällen. Jag visste att pappa alltid haft ett gott öga för barn, men jag var helt oförberedd på det som skulle hända. Jag vände mig om och där stod pappa med min dotter i famnen, och de höll om varandra och pratade så där varmt och innerligt som bara han kan.
Jag bestämde mig för att låta dem vara, lät dem få sin egen stund tillsammans. Hela kvällen blev en sån känslostorm för mig.
När festen var slut kom pappa fram till mig och gav mig en riktigt lång kram. Han bad uppriktigt om ursäkt för allt som varit och frågade mig om vi ville komma hem till honom med hans barnbarn. Alla släktingarna, du vet, de visste om de här bråken vi haft och herregud vad de viskade bakom oss. Men vet du, det spelade ingen roll längre. Jag förlät pappa, och idag har min dotter äntligen en morfar.
Alltså, är inte det här ändå definitionen av riktig lycka?
