Jag träffade min fru på universitetet. Vi var båda 18 år gamla och nyblivna studenter. Det var omöjligt att inte lägga märke till henne direkt hon utstrålade både styrka, klokhet och framför allt en väldig omtänksamhet. Vi blev snabbt goda vänner, men ganska snart insåg jag att mina känslor var djupare än vänskap. Efter några månader blev vi ett par. Jag ser tillbaka på den där tiden med värme studentåren var nog de bästa i mitt liv.
Ett år senare friade jag till henne, och vi gifte oss. Vi hade inte alls råd med något stort bröllop, utan firade i kretsen av våra närmaste, bara familjen och några få vänner.
När vi började på vårt andra år på universitetet fick jag ett extrajobb. Vi hyrde först ett litet rum i studentkorridor tanken på en egen lägenhet kändes avlägsen, men vi trodde ändå någonstans att vi en dag skulle lyckas. Och så blev det. När min mormor gick bort ärvde jag en mindre summa pengar och tillsammans med det vi båda sparat ihop räckte det till insats och amorteringarna för en tvårummare här i Uppsala. Det passade bra, eftersom vi snart ville försöka bilda familj.
Vi levde ihop i tio år, men barn blev det aldrig. För några år sedan vände turen för oss. Mitt jobb hamnade i stora problem när företaget fick ekonomiska svårigheter pekade ägaren ut mig, som ekonomiansvarig, som skyldig till både skulder och svart kassabokföring. Trots att jag bara följt chefens order hamnade allt på mitt bord. Efter rättegången dömdes jag, helt orättvist, till fyra års fängelse. Det blev en lång kamp med advokater och överklaganden, men vi kom ingen vart. Pappersarbetet var utformat så att skulden till slut hamnade på mig. Det var en tung period, och min fru stöttade mig så gott hon kunde. Men redan året därpå insåg jag att även hon plötsligt behövde stöd.
Min svärmor dök upp utanför vår dörr och sa rakt ut att jag inte längre var välkommen. Hon skyllde allt som hänt mig på min fru och hävdade dessutom att det var mina pengar som köpt lägenheten, och att min fru därmed inte hade någon rätt till bostaden alls. Jag blev helt paff jag hade aldrig kunnat ana en sådan kyla från min svärmor.
Det visade sig att jag före rättegången hade givit min mamma en fullmakt. Med den i handen hade hon ordnat så att kontoutdragen bara visade bolånens autogiro från mitt konto. Svärmor påstod att dessa papper räckte för att domstolen skulle acceptera att min fru inte hade bidragit till lägenheten. Jag vet inte vad jag ska tro eller hur jag ska gå vidare. Alltihop gör mig både förvirrad och ledsen.
Det här har lärt mig att ens närmsta kan överraska ibland på de mest smärtsamma sätt. Men det har också gjort mig beslutsam att stå upp för rättvisa, och aldrig ge upp på hoppet.
