Jag träffade Henrik för ungefär ett år sedan. Han bedyrade genast sin lojalitet och trofasthet, påstod att hans känslor för mig var äkta. Och faktum är att vi var rätt så lika, han och jag. Båda hade överlevt varsin katastrofal relation. Båda törstade efter stöd och någon form av medlidande. Och vi trodde väl båda att vi hittat det. Men, visade det sig, han var bara en blodsugare som ville utnyttja mig till sista kronan. På alla möjliga sätt.
Mina vänner, som hade betydligt mer livserfarenhet än jag själv, försökte få mig att ta det lugnt Du behöver inte ge honom en extranyckel till lägenheten direkt, sa de. Men nej då, ödmjuk som man är, struntade jag förstås helt i deras råd. Att han vid trettio års ålder inte hade något fast jobb, ja, det tyckte jag nästan lät lite romantiskt bohemiskt. Och att han i princip bodde i en sovsäck och inte kunde köra bil, det lade jag knappt märke till huvudsaken var ju ändå känslorna! Jag tänkte helt enkelt inte med hjärnan, utan mer med hjärtat, som en tonårstjej på skolavslutning.
Men när han inte kom hem en natt och sen dessutom saknades mina pengar på morgonen, ja, då slog verkligheten till rakt i ansiktet. Det var så sanningen levererades utan krusiduller.
Jag försökte faktiskt hjälpa honom på traven, hitta jobb åt honom. Han levde på min bekostnad, smackade glatt i sig falukorv och köttbullar. Köpte kläder åt honom, drog med honom till nya ställen, restauranger, gallerior platser han aldrig satt sin fot på tidigare, och han höll alltid skenet uppe. Han var artig mot min mamma, småpratade med mina vänner aldrig någon konflikt. Jag gick verkligen på att snart, snart, då kommer vändningen!
Men ack, så fel jag hade haft. Mitt tålamod var slut redan innan nästa löning. Till slut fick jag faktiskt slänga ut honom ur min lägenhet i Malmö. Och även då försökte han smuggla med sig mobilen jag gett honom, den fräcka filuren. Men jag stoppade honom, sa klart och tydligt att han får ta med sig det han hade när han kom hit första dagen. Vilket i princip bara var en ryggsäck och ett par nötta kalsonger.
Blev jag sårad? Självklart! Ångrar jag att jag slösade bort ett år på honom? Oh ja. Det lärde mig en sak: att ibland blir även konkursen känslomässig och fullkomligt ovärd investeringen. Den där snyltaren åkte snålskjuts så länge han kunde. Men nu har jag lärt mig och jag kommer vara smartare i framtiden.
Så, försök undvika min tabbe. Låt inte folk blåsa dig som en Ballograf-penna på arbetsplatsträff. Kolla era partners ärliga uppsåt och om du sniffar ohederlighet, ta till det svenska motgiftet: ett vänligt men bestämt hejdå. Dra gränsen, backa inte! Och du, glöm inte: ge folk samma kärlek och respekt som de ger dig för annars är det bättre att satsa på en bättre relation med din hamster.
