Hela mitt liv har jag trott att om jag bara äger en egen lägenhet, då löser sig allt. Så blev jag uppfostrad att kvinnan måste ha trygghet, ett eget tak över huvudet, något som är bara hennes. Jag växte upp i hyrda bostäder, vi flyttade ofta och jag hörde min mamma ha konflikter med hyresvärdar. Jag lovade mig själv att mitt barn aldrig skulle behöva leva så.
När jag gifte mig, bestämde jag och min man oss för att ta ett bolån. Det var skrämmande, men räntorna verkade rimliga, och vi var unga och hoppfulla. Vi skrev under pappren med darrande händer, men med hjärtat fullt av förväntan. Tillsammans köpte vi en liten tvåa i ett ytterområde av Stockholm. Ingen hiss fanns, men den var vår.
De första månaderna kändes som en fest. Vi målade väggarna själva, skruvade ihop möbler sena kvällar och sov på en madrass på golvet. Jag var lycklig. Men snart började lånebetalningarna rulla in. Varje månad samma datum blev en mardröm. Jag räknade dagar och ören, oroade mig ständigt för om pengarna skulle räcka.
Jag hade två jobb kontor dagtid, och på kvällarna tog jag emot beställningar på nätet. Min man jobbade också över. Vi såg knappt varandra. Vårt barn var oftare hos sin mormor än hemma. Jag var säker på att det bara var tillfälligt, att vi bara måste hålla ut några år, sen skulle det bli lättare.
Men pressen började slita på oss. Jag blev lättretlig, tappade humöret. Jag gick omkring med en ständig rädsla att vi skulle förlora allt. När kylen gick sönder fick jag panik, som om världen höll på att gå under. Inte för att det var ett jättestort problem, utan för att jag kände att vi inte hade råd med några misstag.
Det svåraste ögonblicket kom när mitt barn en dag sa, utan att veta att jag hörde, till mormor att “mamma är alltid så trött”. Hon sa att jag alltid hade bråttom och sällan log. Det träffade mig hårdare än någon räkning från banken.
Jag satte mig ensam i köket, i lägenheten jag kämpat så hårt för. Jag såg på väggarna, möblerna, den nya soffan. Och jag började undra varför jag gjorde allt detta. För trygghet. För lugn. Men jag kände varken trygghet eller lugn. Bara rädsla.
För första gången började jag tänka att jag kanske gör fel. Att jag gjort själva lägenheten till ett mål, och låtit familjen bli medlet för att köpa den. Jag och min man pratade långt in på natten. Båda var helt slut. Vi insåg att vi blivit som två rumskamrater som arbetar åt banken.
Det var ett svårt beslut, men vi sålde lägenheten. Vi betalade av lånet. Det blev mindre pengar kvar än vi hoppats, men vi var fria från skulder. Vi började hyra igen. När jag skrev på kontraktet kände jag mig nästan som en förlorare som om jag gett upp drömmen.
Det tog tid att bli av med skammen. Folk frågar gärna om man äger sitt boende som om det säger något om ens värde. Jag brukade själv tänka så. Men nu vet jag att det är en illusion.
Nu har vi färre saker, men mer tid tillsammans. Våra kvällar är rofyllda. Vi promenerar i parken, lagar mat ihop. Mitt barn ser mig le igen. Och jag har förstått något viktigt hem handlar inte om ett ägarbevis, det är känslan man skapar med de man älskar.
Jag säger inte att det är dåligt att äga sitt boende. Bara att det inte är värt att tappa sig själv på vägen. Ingenting materiellt är värt hälsan, relationerna eller sinnesron.
Länge jagade jag trygghet till varje pris. Till slut förstod jag att den största tryggheten är att vara tillsammans, och att vi slipper leva i ständig oro. Resten är bara väggar.
