Min pappa har förbjudit mig att bära min dotter i famnen, för att han är rädd att jag är för mild med sitt barnbarn. Nyligen har min lilla flicka börjat krypa, och varje gång jag lämnar rummet, följer hon mig full av förväntan och vill bli upplyft. Hennes far rådde mig att inte skämma bort henne, och sa att hon kommer att lära sig att klara sig själv om hon får stanna kvar på golvet. Men jag kan helt enkelt inte låta bli att hålla henne i min famn, och ibland undrar jag om jag skyddar henne för mycket.
Jag måste erkänna att jag har en tendens att vara för snäll mot henne jag tröstar henne när hon gråter, överöser henne med vänlighet och undviker att någonsin skälla ut henne. Kanske försöker jag ge henne den kärlek och omsorg jag själv saknade som barn. Jag växte upp på ett barnhem i Göteborg efter att min mamma gick bort och jag aldrig fick lära känna mina biologiska föräldrar. Mina nuvarande föräldrar, min kusins familj, tog emot mig när de fick höra om min situation och gav mig ett nytt hem.
Det var inte lätt i början min pappa höll alltid avstånd och min mamma slet hårt för att försörja oss, vilket lämnade lite tid över till närhet och värme. Jag visste att de älskade mig, men de hade svårt att visa det. Så jag hittade min egen värld, där jag fantiserade om att vara en liten prinsessa som levde i ett rike av kärlek och uppskattning.
När jag blev äldre, sökte jag ständigt bekräftelse och närhet från andra, särskilt i mina förhållanden. Jag klamrade mig fast vid minsta tecken på intresse och stannade i en destruktiv kärleksrelation i fem år, rädd att jag aldrig skulle hitta kärlek någon annanstans. Min make, Erik, som är omtänksam, känner till delar av mitt förflutna och stöttar mig, men vet inte allt. Trots allt jag gått igenom kan jag inte låta bli att överösa min dotter, Linnéa, med kärlek. Jag tycker att hon förtjänar all den värme hon kan få sådant jag själv saknade som liten.
Jag förstår nu att kärlek inte blir mindre bara för att den delas frikostigt, utan snarare starkare och djupare ju mer man vågar ge. Vi är kanske formade av vårt förflutna, men vi är fria att själva välja hur vi vill bygga framtiden. Jag hoppas att Linnéa en dag förstår att ibland är det just våra sår som visar oss hur vi ska älska allra mest.
