Min förestående bröllop, som bara är några dagar bort, har blivit helt överskuggat av min mammas orimliga krav och nycker. Hon vägrar envist att jag ska bjuda in min pappa tillsammans med hans nya fru, som hon verkligen avskyr. Även om mina föräldrar skilde sig för många år sedan har pappa gått vidare och gift om sig, men mamma är fortfarande bitter på honom.
Själva anledningen till deras skilsmässa var Anneli, pappas nya fru. Hon tyckte väl att pappa bara stannade kvar hos mamma för min skull och gick därför raka vägen till mamma och sa: Han älskar dig inte längre, han stannar bara på grund av din dotter. Förnedra dig inte låt honom gå till mig. Mamma blev rasande och kastade ut pappa den kvällen.
Det fanns till och med en period då mamma förbjöd mig att ens ha kontakt med pappa, men jag stod inte ut med tanken på att förlora honom och hans nya familj. Tillsammans har pappa och Anneli en son min lillebror som nu är tio år. Jag har ofta varit där och lekt med honom. När jag berättade för pappa om mitt stundande bröllop ville han ge mig och min blivande make en fin gåva en lägenhet i Vasastan i Stockholm, den stadsdel jag själv valt ut. Han ville ge oss en bra start tillsammans, och hans generösa gest gjorde mig uppriktigt lycklig. Men glädjen varade inte länge innan mammas attityd gav allt en bitter eftersmak.
Hon vägrar låta pappa och Anneli närvara vid mitt bröllop. Hon kallar Anneli för en hemmafru som bara förstör andras familjer. Mamma menar att om Anneli kommer på bröllopet så kommer hon själv att bojkotta det helt. Dessutom fick hon veta om pappas planerade gåva och kallade mig för förrädare för att jag hade tackat ja. Nu är jag fullständigt splittrad mellan min kärlek och lojalitet till pappa, och min längtan efter mammas bekräftelse och glädje.
Jag gråter hela dagarna, maktlös inför situationen. Min fästman försöker tala mamma till rätta och förklara att hon är orimlig. Men istället har hon bara vänt sig emot honom med ilska och kyla. Jag förstår inte hur mamma kan behandla mig så här även om jag vet att pappa sårade henne djupt. Jag tror ändå att förlåtelse och att kunna gå vidare är det enda sättet att leva ett helt liv.
Det här är så smärtsamt och svårt, och mitt enda hopp är att det kan sluta med lycka för oss alla, någon gång.






