Jag och min fru är nu fyrtiofyra år gamla. För en och en halv månad sedan blev vi föräldrar igen. Vi hade redan fem barn, alla pojkar, och nu äntligen har vi fått en flicka!
Vår relation började tidigt; vi träffades redan på gymnasiet och det råkade bli så att hon födde vårt första barn när hon var sexton år gammal. Det har aldrig påverkat vår kärlek negativt tvärtom, det har stärkt banden mellan oss och vi gifte oss snabbt.
Mina föräldrar har alltid stöttat oss och när vi fick veta, vid tjugo års ålder, att vårt andra barn var på väg blev alla oerhört glada.
En dag sa min mamma till mig att hon själv hade önskat att ha åtminstone två barn, men hon och pappa fick inte det, så de uppskattar verkligen att få ta hand om sina barnbarn.
Att vara pappa är inte alltid enkelt; det finns stunder som är otäcka när barnen blir sjuka och det finns både roliga och sorgsna moment efter familjegräl. Men detta påverkar inte min kärlek till mina barn och min fru. Jag tror att så länge vi har möjligheten att få barn, ska vi ta emot dem. Jag och min fru känner oss lyckliga och har inga planer på att sluta; vi vill ha fler barn.
Tycker ni att denna inställning är rätt?
