Onsdag, 15 november
Jag minns fortfarande den där kvällen för tio år sedan, som om det var igår. Jag hade precis avslutat ett tungt nattpass i gruvan utanför Kiruna. Tröttheten hade sköljt över mig som en kall våg allt jag längtade efter var att sjunka ner i min smala säng och glömma världen en stund. Jobbet var slitsamt, men efter min tid på anstalten hade jag inte mycket att välja på. Jag bodde i ett slitet kollektiv med femton andra gubbar, så att få sova ostört var en lyx.
För att ta en genväg hem gick jag genom Stadsparken, fastän kylan kröp längs ryggraden. Vintern hade kommit tidigt till Norrbotten det året, och frosten bet i kinderna. Plötsligt såg jag nåt udda på en bänk under en gatlykta. En klump, inlindad i en filt. Nyfikenheten tog över tröttheten. När jag gick närmare, stannade hjärtat till där låg en liten bebis, ensamt och övergivet.
Jag stod där, förstenad, en evighet. Hela kroppen skrek efter värme och sömn, men insidan vändes ut och in. Tänk om ingen hittat barnet innan mig? Tanken att en liten flicka, för jag såg att det var en sådan, kunde ha legat där i kylan så länge skar som glas. Men jag tvekade med mitt förflutna visste jag att folk är snabba att döma. Men samvetet vann över rädslan. Jag visste att jag inte kunde ta henne till vårt överfulla gubbrum, så jag slog in henne i filten och styrde benen mot Barnhemmet på Storgatan, som jag gått förbi många gånger.
Jag förklarade situationen för personalen. Flickan hade inget meddelande med sig. Kvinnan som tog emot oss log och föreslog att vi skulle kalla henne Majken Jansson och jag skrattade, det fick bli så. Efter den natten tänkte jag ofta på vad som egentligen är viktigt i livet. Jag hade ingen familj kvar, och värmen från barnets lilla hand påminde mig om hur mycket jag saknat närhet.
Åren gick. Jag brukade ringa till barnhemmet och höra hur det var med Majken. När hon blev större började jag hälsa på henne med presenter små saker, böcker och kläder. Varje gång gav hon mig teckningar där hon ritat sig själv mellan en mamma och en pappa. En av personalen, Elin, var ungefär i min ålder och märkte vårt speciella band. Hon hade också vuxit upp där och förstod så väl hur viktigt det var med lite vuxen värme.
Så småningom började Elin och jag prata mer. Hon sa att även om jag aldrig skulle få bli Majkens vårdnadshavare ensam, så borde inget stoppa oss om vi hjälptes åt. Vi upptäckte att vi trivdes ihop. Så efter många samtal, promenader och koppar kaffe tog vi ett stort steg tillsammans vi gifte oss, fixade i ordning en liten flicka till ett riktigt rum hemma i Luleå, och gick tillbaka till barnhemmet en sista gång.
Den dagen var det Majken som sprang först, kastade sig runt min hals och släppte sedan aldrig taget. Jag gick ner på huk framför henne och viskade: Majken, nu packar vi dina saker. Du ska hem. Vi väntar på dig. Och så fick min lilla hittade flicka, tio år senare, det hon drömt om en trygg familj och ett hem.
Om Elin och jag fortfarande är ihop tja, det får framtiden avgöra. Kanske är det inte alltid sagoslut, men jag har lärt mig att även den kallaste vinter kan lysas upp av små ljuspunkter. Det finns godhet bland oss och ibland räcker det att bara våga ta ett litet steg för någon annan.
