Av någon anledning verkar många kvinnor tro att om de är över 40 år, och har gått igenom en eller två skilsmässor, så är det dags att ge upp om livet. Jag har själv varit med om det. Jag har varit gift två gånger. Första gången när jag var ung, och från det äktenskapet har jag en dotter. Andra gången när jag var trettio. Varken det första eller det andra äktenskapet varade längre än två år. Det var alltid något som inte stämde med männen.
Självklart har jag haft relationer efter mitt andra äktenskap, men ingen av dem har lett till något mer än så. Nu är jag 45 år, och trots allt som hänt, så tror jag fortfarande på att lyckan finns, och att min själsfrände väntar någonstans där ute. För att göra en lång historia kort för en månad sedan träffade jag en man av en slump, mitt på gatan. Hans namn är Mikael, han är 49 år. Jag var ute och gick i Vasaparken, jag tycker själv att jag är en stilig och välskött kvinna, och bestämde mig för att ta en kaffe på ett kafé i närheten.
Mikael gick fram till mig och presenterade sig. Han var inte riktigt min typ, men han såg proper och snygg ut. Vi pratade en stund och han bjöd mig på en till kopp kaffe. Självklart frågade jag honom rätt ut om han hade någon fru eller sambo, och hans svar var rätt undvikande. Det var uppenbart att det fanns någon sorts relation hemma hos honom. Trots det bjöd jag hem honom för att fortsätta samtalet, på en kopp te och en bit morotskaka som jag själv bakat dagen innan. Ja, jag vet det låter kanske galet att bjuda hem en okänd man, men vi blev sedda av flera bekanta, och Mikael verkade inte vara någon man behövde oroa sig för.
Vi kom hem till min lägenhet i Södermalm, klev in i hallen och han började se sig omkring och småskrattade direkt:
Du har en riktigt stor lägenhet. Det ser ut som att det var femton år sedan här blev renoverat sist.
Jag låtsades som ingenting. Visst, den senaste renoveringen gjorde jag för tio år sedan, men lägenheten är ändå fin. Varför ska jag lägga alla mina sparpengar på väggar och tak, när jag kan investera i mig själv istället? Är det så fel?
Jag bjöd Mikael på te och kaka, vi fikade och pratade, men han började snabbt klaga på min lägenhet igen. Till slut sa jag rakt ut: “Spelar det någon roll hur min lägenhet ser ut? Varför bjuder inte du hem mig istället?” Han blev alldeles tyst. Det blev ingen fortsättning. Han gick hem och lovade att höra av sig om en vecka.
En hel vecka gick utan att han varken ringde eller skickade ett sms. Sent en lördagskväll skrev han plötsligt att han ville komma förbi. Jag svarade att om han kom nu, fick han hjälpa till att tapetsera om i vardagsrummet. Plötsligt “kom han på” något akut och lovade att ringa igen veckan därpå. Jag är rätt säker på att han är gift och letar efter ett litet äventyr på sidan. Men jag är inte rätt person för sådant.
Det viktiga är ändå att vi bara delade ett slags sällskap. Och jag är övertygad om att jag kommer att hitta min kärlek, på riktigt. Jag vill också ge andra kvinnor ett råd om en man inte gör något alls för dig, varför skulle du ens bry dig om honom?
