Du, jag måste bara berätta om något som hände mig för ett tag sen. Mitt namn är Linnea och jag är gift, vi har en helt underbar dotter som heter Freja. Det var en sån där frisk, krispig höstdag och vi var ute och gick i Vasaparken här i Stockholm du vet hur mysigt det är med alla löven som rasslar under fötterna. Plötsligt ringde en nära vän till mig, och eftersom det var något viktigt, tappade jag fokus på Freja bara för någon minut. Precis då hann hon ramla ner i dammen! Jag blev så rädd, nästan frös till is, men innan jag hann fatta vad som hände så kastade sig en hemlös kvinna som satt på en bänk intill, rakt ner i det kalla vattnet och drog upp Freja.
Alltså, jag var så tacksam jag kände knappt orden fastna i halsen. Vi lyckades övertala henne att följa med hem till oss efteråt. Hon hette Agneta. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka henne för att hon räddade livet på vår lilla tjej. När vi kom hem kokade jag något varmt te till henne och gav henne torra, hela kläder att byta om till. Under tiden öppnade hon sig och berättade om sitt liv och alltså, jag blev helt tagen. Agneta hade blivit riktigt illa behandlad av sin egen dotter. De hade en gång i tiden köpt två lägenheter tillsammans, en till Agneta och en till dottern med hennes lilla familj. Men dottern lurade henne på allt, stack iväg med sin man och alla pengar, och kvar blev Agneta utan hem, pengar, eller någon att vända sig till. Nu överlevde hon genom att panta burkar nere vid värmeledningen i parken.
Jag hade så svårt att greppa hur någon kunde behandla sin egen mamma så. Det högg verkligen till i hjärtat. Jag kunde bara inte lämna Agneta på gatan, inte efter allt hon gjort för oss så jag frågade om hon ville stanna hos oss åtminstone ett litet tag. När min man Oskar kom hem berättade jag allt för honom. Han var så klart lite stressad över att jag släppt blicken från Freja, men han var innerligt tacksam mot Agneta. Han sa direkt att hon fick bo hos oss så länge hon ville, men hon ville inte störa oss eller känna sig i vägen.
Till slut kunde vi i alla fall hjälpa henne hitta ett jobb och fixa en fin plats på ett äldreboende i närheten. Vi hälsar på Agneta ofta och hon verkar verkligen trivas där hon ser gladare och starkare ut för varje gång vi ses. Och vet du, för Freja har Agneta blivit nästan som en extra mormor. Vi är så otroligt tacksamma för att vi fått chansen att hjälpa någon som faktiskt räddade vårt barns liv. Det känns bara så rätt.
