När jag var barn drömde jag om att bli vuxen, så att jag kunde göra precis vad jag ville: äta vad jag ville, gå och lägga mig när jag själv bestämde och gå ut utan att fråga någon.

När jag var liten, drömde jag om att bli vuxen så jag kunde göra precis vad jag ville: äta vad jag ville, lägga mig när jag själv bestämde, gå ut utan att behöva fråga någon om lov. Idag skrattar jag lite ömt åt mitt lilla, naiva jag. Verkligheten slog till samma dag som jag flyttade till min egna lägenhet i Malmö: städning, matlagning, hyra, räkningar, handling Allt skulle klaras av på en månadslön i svenska kronor som knappt räckte.

Jag trodde friheten bestod i att kunna välja vad man ville ha till middag. Jag visste inte att det innebar att räkna om pengarna skulle räcka till både ris och diskmedel samma månad.

En dag slog det mig att jag inte hade hunnit sätta mig ner i lugn och ro med frukost på flera veckor. Jag gick upp, duschade snabbt, bäddade sängen slarvigt och rusade för att hinna med bussen. På vägen kom jag på att jag glömt svara på ett jobbmejl, att internetabonnemanget måste betalas innan fredag och att mitt kort nästan var maxat. “Vuxenfriheten” blev bara en evig lista av måsten, ingen förverkligad dröm.

När jag väl kom hem slog tröttheten ner mig som en sten. Jag öppnade kylskåpet i hopp om att något där inne skulle laga sig själv. Självklart inte jag måste diska något, hacka något, laga något, och sedan diska igen. Ibland åt jag bara knäckebröd med ost, bara för att slippa röra stekpannan. Men inte ens då vilade jag, för mitt huvud malde: vattenräkningen är hög, jag måste fixa läckan på toaletten, kläderna jag tvättade i morse luktar redan för jag glömde hänga upp dem.

Vännerna sa alltid: “Vi måste ses snart!” Men när vi försökte styra upp något hade alla något: någon jobbade övertid, någon tog hand om en sjuk släkting, någon annan hade ingen lön kvar, en fjärde var bara helt slut. Som tonåringar sågs vi nästan varje dag, men som vuxna kunde det gå en månad utan att vi ens träffades. Och när vi väl satt tillsammans, pratade vi bara om trötthet, räkningar och värk i ryggen. Vi var unga, men pratade som om vi vore åttio.

Det tuffaste var ändå insikten om att riktig vila knappt existerar. Till och med helgerna blev en ny lista: tvätta, städa, handla, planera veckan, laga saker. En söndag stod jag plötsligt och grät över golvmoppen. Jag tänkte: “Till och med på min lediga dag så vilar jag inte.” Som barn kallade jag det “frihet”, men nu gjorde jag bara allt det vuxna gjorde för mig men nu fanns ingen att luta sig mot.

Jobbet blev heller aldrig som jag trott. Jag ville att arbete skulle kännas meningsfullt. Jag visste inte att det också skulle innebära att le på beställning, uthärda fåniga kommentarer, jaga mål som ändrades varje vecka, och se större delen av lönen försvinna på saker jag knappt märkte. En dag satt jag och räknade om jag hade råd med lunch eller om pengarna behövdes kvar till busskortet. Sådant berättar ingen för en när man är barn. Ingen förklarar att vuxenlivet mest består av att ständigt jonglera tusen saker i huvudet.

Jag trodde att bli vuxen handlade om frihet. Men i själva verket är det en märklig balans mellan utmattning, ansvar och små, korta stunder av lugn.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

När jag var barn drömde jag om att bli vuxen, så att jag kunde göra precis vad jag ville: äta vad jag ville, gå och lägga mig när jag själv bestämde och gå ut utan att fråga någon.
INTE DEN RÄTTA ALEXANDER Lillan stod framför spegeln och bytte örhängen för tredje gången. — Vad tycker du, Knappen? frågade hon hunden. — De här eller de andra? Knappen gäspade. — Tack för stödet. Hon kastade en blick på klockan. En halvtimme kvar. En underlig nervositet. Vanligtvis kände hon sig självsäker — friare svärmade alltid kring henne. Men nu… — Trams, bestämde hon sig, och synade sig själv en gång till i spegeln. — Du är ju bäst! Kanske berodde det på att hon ännu inte hade sett Alexander? Tre veckor av telefonsamtal — men inte ett enda möte. Tre veckor, och inte en enda gång lyckades jag prata längsta, slog det henne plötsligt, och hon log. Lillan suckade och tog sin handväska. Dags att gå. TRE VECKOR TIDIGARE — Men lilla gumman, när ska du gifta dig och flytta hemifrån egentligen? suckade pappa neurokirurgen vid middagsbordet. Han kom just hem från en lång operation och hade sett fram emot en lugn kväll med en bok av Strugatskij-bröderna. Men Lillan hade tjattrat oavbrutet i en halvtimme om skillnaden mellan svensk och utländsk science fiction. — Men pappa, du har ju själv sagt att Strugatskij är mästerverk… — Jo, men vi tar det en annan gång? Nu vill jag ha tyst. Lillan blev sur och höll tyst — i hela tre minuter. — Förresten, på tal om att gifta sig, vaknade pappa till igen. — Minns du överläkare Sjöström från kliniken där jag extrajobbade? — Jodå? — Han har en son. Säger att han är mycket lovande. Sjöström bad om ditt nummer för att ni skulle kunna träffas. Jag gav det. Lillan rynkade på näsan. Alla dessa arrangerade möten — så gammalmodigt. Dessutom, sådant är väl för de hopplösa, inte för henne? Men hon protesterade ändå inte högljutt. FÖRSTA SAMTALET ”Den lovande ynglingen” väntade några dagar innan han ringde. — Hallå? — Hej, det är Alexander. Din pappa nämnde mig? — Ja, svarade Lillan kort, men redan lite nyfiken. Rösten var trevlig. — Min pappa har pratat så gott om dig. Sagt att du är… speciell. — Tja, vet inte, sa hon och skrattade. — Vanlig student bara. Andra läkarprogrammet, barnmedicin. Och du? — Första året. Blivande kirurg… Okej — det förklarade den där självsäkra tonen. Samtalet blev en timme. Nästa dag — två timmar. Sen — varje dag. Alexander berättade om katten Maria, om sitt intresse för science fiction, och om sin oro för sin figur — var han för smal? För blek? För trött? Lillan lyssnade, men ibland tänkte hon: Det där är ju min roll egentligen. Och hon fick anstränga sig för att inte säga: ”Alex, slappna av nu!” Fast just namnet Alex gillade han inte. Men om man lät bli att haka upp sig på småsaker, tyckte hon om allt ändå. MÖTET PÅ ”ODENPLAN” Till slut bestämde de träff. På Odenplans tunnelbanestation. Biobesök på premiären av en ny svensk film, sedan promenad till Café Saturnus för kaffe och glass på Sveavägen. Resten fick visa sig. Lillan hoppade av tunnelbanan och såg sig omkring. Folkmyller. Ljud. Den där typiska doften från tunnelbanan. Där! Lång. Snygg. Bukett röda rosor i handen. Stod vid pelaren och spanade nervöst efter varje tåg. Hon gick rakt fram: — Alexander? Killen ryckte till, såg förvirrat tillbaka: — Ursäkta, är du… — Lillan, sa hon strängt och räckte fram handen — osäkert om det var för handskak eller kindpuss. Han blev ställd. — Lillan? upprepade han osäkert. — Men jag… — Kom, vi måste hämta ut biljetterna! Hon drog honom mot utgången. — Vänta, jag ville bara säga… — Det tar vi sen! Hon släpade ut honom i folkmassan. Blommorna var kvar i hans hand. Han såg på rosorna, sen på henne — och gav med sig. — Okej, sa han tyst. — Vi går. BIO OCH GLASS Filmen var bra. Lillan gillade dessutom hans snygga kappa och konstnärligt snurrade halsduk, som säkert var stickad av mamma. Doften av exklusiv fransk parfym. Krämig glass med knaprig topp på Saturnus. Och att de tyckte likadant om det mesta. Eller ja, mest var det Lillan som pratade, och han höll med — såg på henne med sina glänsande bruna ögon, nickade, instämde. Ibland la han sin varma, stora hand över hennes lilla gestikulerande — så tryggt och så manligt! — Vet du, sa han under kvällspromenaden på Drottninggatan, du är så… — han tvekade. — Vadå? blev hon på sin vakt. — Levande. Spontan. Lillan svarade med sitt mest magiska, flirtiga leende. Hon var kär. TRE MÅNADER SENARE Romansen tog fart. De träffades nästan dagligen och hördes på telefon flera gånger om dagen. Oftare hann man inte, det fanns ju inga smartphones än. Tre månader senare förklarade Alexander att han älskade Lillan, inte kunde leva utan henne och ville att de skulle gifta sig. Lillan drog ut på svaret i tio minuter, sedan sa hon glatt ja. — Du måste träffa mina föräldrar! påminde fästmannen. — Nja, vi väntar lite med det, blev hon skrämd. Trots att familjen gärna vill se henne gift, är de extremt kräsna med kandidater. Särskilt mormor. Ingen var bra nog för hennes juvel, och föräldrarna höll ofta med. Avstå från Alexander tänkte Lillan inte göra. Men hon sköt också på att träffa hans familj — man visste aldrig vilka uppgifter som spreds mellan föräldrarna. PAPPAS FÖDELSEDAG Tillfälle gavs ett par veckor senare. Pappa, som avskyr stora kalas, hade ändå 55-årsjubileum och bjöd in gäster. Lillan meddelade mystiskt att hon skulle ha sällskap. Gästerna var nästan samlade när hon släppte in fästmannen med bukett röda nejlikor och en flaska fransk konjak under armen. — Pappa, låt mig presentera… började hon högtidligt, lite nervös. Telefonen ringde. — Vänta, jag tar den, sa pappa och rusade iväg. Han kom tillbaka andfådd några minuter senare: — Det var Sjöström — undrade om vägen från tunnelbanan. Vad kul att han ändå kommer! Jag trodde han blev sur när du inte dök upp på dejten med hans son! Lillan frös till. — Jag dök inte upp?! Pappa såg förvånad ut: — Just det. Han ringde mig och sa att sonen väntade på Odenplan i två timmar. Med blommor. Men du kom aldrig. Lillan vände sig långsamt mot Alexander. Han stod vid dörren — blek, med bukett nejlikor i handen — och såg på henne med skyldig blick. — Vi kommer strax, väste hon till pappa. Hon drog Alexander i armen och försvann in på sitt rum. SANINGEN Lillan stängde dörren. Vände sig mot honom. — Vänta nu, hon talade långsamt, nästan rädd för att förstå fel. — Vadå dök inte upp? Alexander sa inget. — Du är inte den Alexander? Han skakade på huvudet. — Du är inte Alexander Sjöström?! — Nej, sa han tyst. — Jag är Alexander Lindström. En kompis skulle träffa en tjej… Nathalie. Jag väntade på Odenplan. Sen kom du fram och… — Och jag bara tog dig därifrån, konstaterade Lillan. De stod tysta i rummet. — Jag försökte förklara, sa han. — Första dagen. På väg till bion. Men du ville inte lyssna. — Jag lyssnar aldrig, erkände hon. — Det är en talang. Knappen gnällde vid dörren. Lillan satte sig på sängen. — Så, vad gör vi nu? Alexander såg på henne — länge, allvarligt, nästan för länge. Sen gick han fram och föll på knä. — Det spelar ingen roll, sa han. Vem som presenterade oss. Slumpen eller din pappa. — Jag älskar dig och vill att du blir min fru. På riktigt. Utan förväxlingar. Lillan log lättad. — Okej. Då går vi och hälsar på familjerna nu. Men bara så du vet — min är speciell. — Min med. Och så har jag en katt med stor personlighet. — Det fixar vi! De gick ut till gästerna. I vardagsrummet stod nu också överläkare Sjöström och hans son. Lång. Snygg. Med rosor i handen. Lillan såg på Alexander Sjöström. Sen på sin Alexander — blek av nervositet med nejlikor i handen. Nej, tänkte hon. Inte den rätta. Och så skrattade hon — på riktigt. — Pappa, sa hon, — jag har en nyhet till dig. Den är lång.