Jag och min fru tog nyligen ett bolån för en fin lägenhet i ett nytt område här i Malmö. Knappt hade vi hunnit flytta in innan min farmor började: Ni måste ju inviga den! Ingen har ju bott där innan och hur kan ni göra det ordentligt utan Guds välsignelse? Mamma hakade direkt på: Självklart måste ni välsigna lägenheten, det är ju otur annars. Lite tur, lycka och välgång behövs verkligen nu i det nya hemmet! Vi försökte först slingra oss, men till slut gav vi oss för trycket och bestämde oss för en välsignelse.
Det är ett måste, sa farmor bestämt medan hon log snett som bara hon kan. På den utsatta dagen och tiden ringde det på dörren och en präst från Svenska kyrkan stod utanför, med gråsprängda lockar och ett imponerande skägg. Ett stort kors hängde runt halsen och i händerna hade han en liten rökelsekar och en nött psalmbok. Han delade ut stearinljus till oss och satte igång att sakligt gå igenom hur allt skulle gå till.
Mina kära vänner, började han högtidligt, tänd era ljus och följ efter mig. Vi lydde, ganska spända på den där nästan högtidliga känslan. Men så började pappa försöka tända sitt ljus och det ville sig verkligen inte. Veken fräste, ljuset osade men vägrade tända till trots flera försök. Prästen såg något bekymrad ut, rafsade snabbt ihop sina grejer och började knö in allt i sin slitna väska.
Ni ska nog gå härifrån, det är något som inte stämmer här, sa han långt mer förvirrat än vi väntat oss. Rösten darrade när han hastigt tog sitt pick och pack, sa ett snabbt hej då och försvann ut ur lägenheten vi stod där som stora frågetecken.
Vilken märklig präst, och det där konstiga ljuset, muttrade min fru och såg efter honom i trappuppgången, konstaterande att just hans ljus brann nu helt utan problem.
Mest troligt var han bara på riktigt uselt humör, och det satte väl hela ritualen ur spel, försökte mamma skoja bort alltsammans.
Bra på att prata är han, men när det gäller att stanna kvar drar han i väg direkt. Han har säkert ingen täckning där han ska, mumlade jag och försökte dra på munnen trots den lite knasiga stämningen. Vart ska vi ta vägen? Vi är ju redan fast här de kommande 15 åren med bolånet och allt, lade jag till och flinade försiktigt.
Jaha, stannar vi här ändå eller ska vi hitta en ny präst? Farmors röst drog oss tillbaka till verkligheten och vi stod där och behövde fundera på hur vi skulle ta oss ur det hela.
