Restaurangen där Viktor bjöd mig på vår andra dejt var så svensk att den nästan luktade dill och designmöbler: dunkelt ljus, servitörer som gled mellan borden så tyst att man undrade om de hade tofflor i filt. Han själv passade in perfekt dyr kostym, överdrivet prålig klocka och den där självgoda minen man ser hos folk som tror att de är huvudpersoner i sitt eget liv.
Beställ vad du vill, sa han helt nonchalant utan ens att bläddra i menyn. Jag hatar när kvinnor känner att de måste begränsa sig.
Det lät som en replik från en svensk feel-good film om den generöse riddaren som betalar allt, men någonting skavde. Om det var hans granskande blick eller att han väldigt gärna berättade om sina ex som enligt honom mest såg honom som en vandrande plånbok vet jag inte.
Jag tog en sallad med rökt anka och ett glas svenskt äpplevin. Viktor slog på stort: entrecôte, tartar, en flaska dyrt rött från Gotland, inte att förglömma. Han pratade om affärer, beklagade sig om dagens ytliga människor, och filosoferade om livets mening och själslig närhet. Jag lyssnade och nickade artigt, men känslan var som att jag var på ett prov där när som helst en trickfråga kan dyka upp.
Enmansteater
När servitören lade fram den svarta lädermappen med notan, tappade han inte tråden. Medan han fortsatte tala om förfallet i samhället sträckte han slött handen mot innerfickan på kavajen, sen till den andra, och så klappade han sig på byxorna. Ansiktet ändrade sig självsäkerheten förvandlades till konstlad förvirring.
Men himla också muttrade han och tittade mig rakt i ögonen. Jag måste ha glömt plånboken i kontoret eller kanske i min andra Volvo.
Han höjde armarna i en gest av hjälplöshet, men rädsla fanns inte. Han bad inte servitören att vänta, han fiskade inte upp telefonen för att swisha. Han bara stirrade på mig.
Vilken knäppt situation, sa han och lutade sig bakåt. Kan du hjälpa till? Du kan betala nu, jag betalar tillbaka sen. Eller så bjuder jag nästa gång med ränta.
Det blev genast tydligt: det här var ingen slump, ingen glömska. Han körde det där klassiska “testet”, det som han just suttit och snackat om i en halvtimme.
Jag visste att sådana historier fanns läst på flashback, sett i skräpiga tv-serier, men jag trodde aldrig att jag skulle stå öga mot öga med en vuxen man i Stockholms innerstad som gör detta i realtid.
Hans logik var så enkel att jag blev snurrig: om en kvinna glatt betalar för två, så är hon en keeper, villig att rädda och bära allt. Om hon vägrar ja då är hon snål och ute efter pengar. Plötsligt satt det en osäker manipulatör framför mig, en “kontrollant” snarare än en affärsman.
Självklart trodde han att han hade vunnit. I hans version av verkligheten borde jag tyst fiska fram kortet från handväskan vem vill missa chansen att dejta en sådan “eftertraktad svensk” liksom?
Kyla med klass
Jag öppnade min väska långsamt och så lugnt att Viktor såg ut som han just lagt sig i ett rosa moln. Han var helt säker på att planen fungerade.
Absolut, inga problem alls, sa jag lugnt och vinkade dit servitören.
Kan ni dela upp notan, tack! Jag tar mitt; och herrn här står för sitt kött, sitt vin och sin dessert.
Hans leende försvann snabbare än en svensk sommar.
Hur menar du nu? viskade han och lutade sig mot mig. Jag har ju ingen plånbok.
Jag förstår, sa jag och swishade för salladen och äpplevinet. Men vi är ju knappt bekanta. Att betala för sitt eget är helt rimligt. Middagen för mannen som bjöd in mig till en dyr restaurang och beställde det bästa förlåt, det är faktiskt inte mitt ansvar. Du är vuxen och kommer säkert på en lösning.
Servitören stod och studerade oss som om han plötsligt hamnat i en svensk sitcom. Viktor började bli röd, och hans elegans föll av i lager efter lager, tills det bara återstod vanlig butterhet.
Du menar allvar? viskade han. På grund av några spänn? Jag sa ju att jag betalar tillbaka. Jag ville bara testa dig.
Det gjorde du, sa jag och reste mig. Jag är någon som inte låter sig manipuleras.
Jag stegade mot utgången, men kände att sista smällen saknades. Han satt kvar med en obetald nota, sur och förvirrad, utan “plånbok”.
Jag vände, plockade fram några skrynkliga sedlar och ett par kronor sådana där som brukar bo i botten av väskan.
Just det, sa jag. Om plånboken är i andra bilen så har du väl ingen taxi heller?
Jag lade pengarna bredvid hans fina Gotlandsrödvin.
Det här är till dig för SL-kortet. Oroa dig inte, tunnelbanan går till Räkmackans gata. Vi kan kalla det min insats i din forskning om kvinnors själ.
Några gäster vid borden tittade på oss; Viktor såg ut som om han just fått en kallsup av Östersjön.
Jag gick ut på gatan.
Kvällen kostade mig bara sallad och ett glas äpplevin billigt för att få klarsyn i tid och spara några år av livet. Jag hoppas han lärde sig något, men sådana typer byter sällan strategi.
Hur hade du gjort? Hade du räddat den glömske gentlemannen eller valt den tuffa men ärliga vägen?
