I natt drömde Solveig att hon födde sin dotter när hon ännu gick på gymnasiet, bara femton år gammal. Allt var dolt bakom draperier av tystnadingen visste vem fadern var, inte ens Solveigs egen mamma, Birgitta. Birgitta upptäckte egentligen Solveigs graviditet först när dottern plötsligt svällde och växte, som om hon bar på någonting mer än bara bekymmer och puberteten. En oro över viktökningen fick Birgitta att ta med henne till en läkare på Södermalm, där sanningen rullade ut sig likt en gammal väv. Birgitta blev först chockad, sedan arg, för hon hade fostrat Solveig ensam och nu kom allt att förändras.
Solveig vägrade envist att avslöja namnet på barnets far. Hon teg som sten, även då det viskades och surrade i klassrum och korridorer. Men Solveig kämpade vidare, som om hon drevs av en vind från någon annan värld. Sommaren anlände, drömmande och suddig, och dottern kom till världen. Birgitta tog ut föräldrapenning för att sköta det lilla barnet, medan Solveig försvann ut i studiernas dimma. Snart fick hon stipendium och kom in på den stora universitetet i Stockholm, där hon också började arbeta deltid, försörjde sig själv och sitt barn, och det fanns en mystisk extra inkomst som hon inte avslöjade för någon.
Åren gick som i ett diffust filmklipp. Dottern, som Solveig kallade Maj, blev större och visade sig vara ovanligt klok och nyfiken, ständigt undersökande allt med sina ögon som skimrade som Mälaren en tidig morgon. När Maj var tre år tog Solveig med henne till reklambyrån där hon jobbade och till den lilla lägenheten i Hägersten, där allting var som ett kalejdoskop av tid och möjligheter.
Efter examen fick Solveig ett heltidsjobb, och sommaren när Maj skulle fylla sex tog Solveig hem en manfaderns gestalt, till slut materialiserad i drömmen. Han hette Lennart och hade skickat Solveig pengar i hemlighet, eftersom han själv ville in på försvarshögskolan. Under dessa år besökte han ibland dottern i skuggor och i tystnad, en slags långsam och hemlighetsfull ritual.
När Lennart till sist tog examen från akademin, friade han till Solveig, som väntat på honom i sex svepande, surrealistiska år. De fick nyligen en son tillsammans. Maj, som nu går ut tredje klass, är fortfarande ett glänsande, älskat hjärta i deras familjstrålande och ursvensk i sitt sätt, som om hon bär på hemliga sånger och sagor från de gamla landskapen. Allt pulserade i drömmen, kronor och kärlek och tid, i ett evigt blått ljus över Stockholm.
