Du, du måste höra vad som hände förra veckan hos oss det är så typiskt min släkt! Så här: vi bor ju i en etta, trettio kvadrat ungefär, i Stockholm. Trångt men mysigt, du vet. En lördag morgon jag har inte ens hunnit få på mig tofflorna, knappt vaknat ringer det på mobilen. Det blinkar: Mostra Birgitta.
Emelie! Vi är på väg, vi kommer redan imorgon bitti! Tänkte överraska lite: se storstan och hälsa på er. Vi är ju ändå familj! säger hennes röst, piggare än någon väckarklocka.
Jag sitter där på sängen, helt tom i huvudet. Det enda ordet som fastnar är vi. Alltså inte jag, utan vi.
Men vilka är vi, moster Birgitta? försöker jag försiktigt, samtidigt som jag petar lite försynt på Mattias under täcket så han ska vakna.
Jamen, det är ju jag, morbror Kent, Jenny med hennes man, och lillgrabben Hugo. Men ingen fara, vi är inte kräsna vi behöver bara någonstans att sova, vi är ändå ute och ser på stan hela dagarna!
Fem personer. Plus jag och Mattias. I vår lilla etta, där man knappt får plats med en yogamatta i hallen och det gäller att snirkla sig mellan soffan och tv:n.
Jag avslutade samtalet och stirrade på Mattias. Blicken sa allt – total panik blandat med en dröm om att lämna landet eller åtminstone “gå och handla mjölk” i en vecka.
Alltså, det där med gästfrihet har verkligen gått i arv i släkten. Förra gången de var här, för tre år sen, då var dom bara tre. Jag har fortfarande mardrömmar om den veckan: morbror Kent rökte på balkongen och tappade askan rakt i mina pelargoner det är ju bara lite gödsel. Mostra Birgitta stod i min pyttelilla kök och skulle lära mig laga ärtsoppa nej men du, titta här, låt mig visa hur man gör. Och så Mattias och jag på en uppblåsbar madrass som var tom på luft lagom till morgonen och så fick vi typ kravla oss upp från golvet medan gästerna tronade på soffan som kungar.
Och nu skulle de alltså bli fem. Jenny och Stefan – som alltid är högljudda och energiska. Och Hugo, sju år, ett riktigt litet yrväder för vem nej bara triggar igång ännu mer bus.
Du, vi måste säga nej, säger Mattias, stirrade upp i taket.
Hur då? suckar jag. De är ju redan på väg. Ska vi bara säga vänd tillbaka? Du vet ju hur Birgitta är. Då kommer det bli elva släktberättelser om familjeband, om hur hon passat mig när jag var liten och om att vi har blivit så där drygt storstadsaktiga. Och mamma kommer ha ångest i en månad om grannarna i byn får höra att jag inte släppte in släkten.
Vi satt där i köket, sörplade kaffe och spånade alternativ ena värre än det andra. Hotell? Nej, vi har ju inte ens råd att laga bilen just nu. Låta dem ta soffan och vi flyr till några kompisar? Vem orkar härbergera två vuxna i en vecka? Låtsas ej vara hemma? De skulle nog banka tills larmcentralen blev inkopplad.
Och DÅ slog det mig. Man måste hitta en ursäkt ingen kan ifrågasätta. Något som får folk att backa självmant.
Vattkoppor, viskade jag.
Vadå? undrade Mattias.
Vattkoppor! Karantän! Vuxna får hög feber, ärr, massa komplikationer.
Mattias såg skeptisk ut.
Men tänk om de redan haft det?
Birgitta och Kent har aldrig haft, sa jag. Mamma har berättat. Jenny vet jag inte, men de vågar ändå inte chansa med Hugo.
Fyra timmar kvar tills tåget skulle komma. Vi rotade fram en gammal grön Klorin (gör typ samma jobb som den där ryska gröna färgen).
Kleta på ordentligt nu, sa jag och stack fram ansiktet. Pannan, kinderna, nacken, händerna. Ju värre, desto bättre!
Mattias försökte hålla sig för skratt medan han målade på med stora, gröna prickar. Håret rufsade jag till, drog på mig det fulaste morgonrocken och halsduken.
Och jag då? frågade Mattias.
Du är kontaktsmittad. Smittbäraren. Ännu värre.
Vi gick igenom vår historia: Jag blev sjuk kvällen innan, fyrtio graders feber, läkaren har sagt strikt karantän, nån ny mutantvariant.
Och så plingar det på dörren på pricken när det ska. Utanför hör vi kassar som slamrar, barnskrik och släktprat. Jag haltar fram till dörren, Mattias öppnar lite på glänt och spärrar vägen.
Kent! Varför väntade ni inte i hallen? hör vi.
Stopp! säger Mattias, låter som ett brandlarm. Ni får inte komma in. Vi är drabbade.
Då kliver jag fram, sätter värsta jag-dör-när-som-helst-looken och rösten skrovlig:
Hej… förlåt. Jag har vattkoppor. Sån där vuxenvariant läkaren sa att det är supersmittsamt, nästan genom väggar och ventilation
Man hör bara hur det tystnar i trapphuset. Fem par ögon i chock, stirrar på mina gröna fläckar.
Vattkoppor?! I din ålder? ryggar Jenny och drar Hugo närmare sig.
Dåligt immunförsvar, pustade jag. Feber. Komplikationer. Riktigt illa.
Jag ser nästan på Birgitta hur hon väger för-och nackdelar mellan gratis boende och risken att bli sjuk.
Kent, har du haft det där?
Inte vad jag minns Morbror Kent har redan börjat backa mot hissen.
Inte jag heller! utbrister Jenny och trycker på hissknappen med armbågen. Mamma, vi tar hotell!
Mattias då? snörpte Birgitta misstänksamt.
Jag står på tur, sa Mattias dystert. Vi sover ju ihop, så det är bara en tidsfråga
Där tog det stopp. Tanken på att tränga ihop sig sju personer med smittsamma sjuklingar i en etta fick släkten att hiva sig iväg med sina ICA-påsar, hemkokta syltburkar och hela köret.
Vi stängde dörren, Mattias gled ner längs väggen och asgarvade. Jag såg mig i spegeln och började gapskratta jag med.
Hotellet hittade de snabbt, visade det sig. De hade pengar, men varför använda sina egna när man kan snylta på släkten?
Några dagar senare ringde mamma:
Men Emelie, varför har du inget sagt? Birgitta berättade att du var grönprickig och döende!
Jag återhämtar mig redan, mamma, svarade jag glatt. Låt oss kalla det svensk sjukvårdsmirakel.
Den riktiga historien får stanna mellan oss. Hellre att de tror att jag har svagt immunförsvar än dålig karaktär, eller hur?
Efter det där fräste vi snabbt bort det gröna och hade världens lugnaste helg med pizza och Netflix i vårt lilla, men äntligen fria, krypin.
