Efter att vår son gifte sig vill han inte längre besöka oss. Nu är han ständigt med sin svärmor. Hon verkar alltid behöva hjälp akut. Jag har svårt att förstå hur hon klarade sig innan hennes dotter gifte sig med vår son.
Vår son har varit gift i över två år. Efter bröllopet började barnen bo i en egen lägenhet, en som vi köpte till honom när han började på universitetet. Allt sedan han var liten har vår son fått stöd och förståelse från oss. Redan innan bröllopet bodde han själv, eftersom lägenheten låg nära hans arbetsplats.
Jag kan inte säga att jag ogillade min svärdotter, men jag tyckte att den här flickan helt enkelt inte var mogen nog för ett vuxet liv, trots att vår son bara var två år äldre än henne. Min svärdotter betedde sig ofta som ett barn och var ibland ganska nyckfull. Vår son är så snäll och jag funderade på hur han skulle klara sig med ett sådant barn i livet.
När jag lärde känna henne och hennes mamma förstod jag vilka de var. Trots att svärmodern var lika gammal som mig, uppförde hon sig som ett barn. Ni har kanske träffat sådant folk vuxna men ändå barnsliga och hjälplösa. Sådana personer är mycket infantila och helt beroende av andra. Vid tiden för deras dotters bröllop hade svärmodern redan varit skild sex gånger.
Vi hade inga gemensamma samtalsämnen, hon levde i sin egen värld, men hon trängde sig inte på. Vår kommunikation bestod mest av artiga gratulationer på barnens bröllopsdag, inget mer.
De första varningssignalerna kom redan före bröllopet. Svärdottern drog hela tiden vår son hem till hennes mamma det var en kran som läckte, ett eluttag som skulle bytas, en hylla som fallit ner i köket. Första gången blundade jag för det; det finns ju inga män i hennes hushåll, så lite hjälp är säkert välkommet.
Men med tiden blev det aldrig färre problem hos svärmodern. Vår son fortsatte att ignorera oss, med hänvisning till att han och hustrun skulle till hennes mamma. Så småningom började de fira alla högtider hemma hos svärmodern, medan vi jag, min far och min svärmor blev ensamma.
Det var halvtråkigt när vår son slutade komma på familjens högtider, men det blev riktigt jobbigt när han började ignorera våra egna önskemål om hjälp.
Just under den här perioden köpte vi ett nytt kylskåp och bad vår son komma och hjälpa oss bära in det. Han gick med på det först, men ringde sedan och sa att han inte kunde, för han och frun skulle till hennes mamma tvättmaskinen hade börjat läcka.
När min fru ringde sonen hörde hon svärdottern säga: “Kunde inte dina föräldrar anlita ett flyttföretag?” Sonen dök visserligen upp, men var på uselt humör.
“Pappa, kunde ni inte bara ringa ett företag? Nu måste jag göra det själv!”
Modet rann av mig och jag funderade på varför inte svärmodern själv kallade en hantverkare? Kanske lever hon i en annan värld där detta inte är möjligt? Vår son hävdade att gamla damer blir lurade på pengar, att de tar betalt men struntar i att laga saker på riktigt.
Då orkade min far till slut inte längre och påpekade att svärmor kanske är värdelös när det gäller vitvaror, men desto bättre på att styra och leda, särskilt när hon får någon att göra saker åt henne. Vår son blev genast arg på farfar och stack iväg. Jag la mig inte i, särskilt eftersom jag tyckte att farfar hade rätt de nya släktingarna belastar vår son hela tiden. Han är där som rörmokare och hushållstekniker, och har glömt oss, har knappt tid att besöka oss.
Efter den här grälen pratade inte sonen med farfar på över två veckor. Farfar vägrade också att ta första steget mot försoning. Jag känner mig kluven givetvis hade farfar rätt, men hade kanske kunnat säga det på ett mildare sätt, för nu är sonen sårad och vill inte ha kontakt, och jag tänker inte förlora honom för en oviktig grej.
Farfar gav sig inte och sonen sa att han inte skulle höra av sig förrän farfar bad om ursäkt. Och i allt detta klarar sig bara svärmor galant!
