Medan han skyndade sig hem genom de kullerstensbelagda gatorna i Gamla stan tänkte Tomas på den där milda morgonen när hans hustru berättade att hon väntade barn. För att överraska henne lagade han en middag med sill, potatis och färska bär fulla av vitaminer. Efter tre långa år av väntan och hopp hade de äntligen nåtts av detta ögonblick, och Tomas bar på en lycka större än han trodde möjligt.
Innan hans hustru skulle komma hem den kvällen, gick Tomas till en juvelbutik på Drottninggatan och köpte ett par silverörhängen, övertygad om att de skulle göra henne glad. Men när hon kom hem såg hon blek ut och verkade ur humör, gick direkt och lade sig utan ett ord. Oroad försökte Tomas ordna så hon fick läkarhjälp, men hon bad honom lugnt men bestämt att hon bara ville vara ifred.
Resten av kvällen pratade de försiktigt med varandra. Den festliga middagen stod orörd på bordet. Tiden gick, och så småningom kom den efterlängtade förlossningen. Barnmorskan meddelade dem: det var en pojke.
Men när Tomas följde med barnmorskan till läkarrummet fick han höra något han aldrig kunnat ana. Läkaren sade att sonens hälsa var god, bortsett från ett bekymmer med benen som skulle kunna göra det svårt för honom att gå. Dessutom hade Maria, hans hustru, redan bestämt sig för att lämna bort barnet.
Chockad och förtvivlad försökte Tomas få Maria att tänka om, att behålla sin son. Men hon stod orubbligt kvar vid sitt beslut, trots även hennes mammas vädjanden. Till slut gick Tomas därifrån, besluten att vårda pojken på egen hand. Han packade Marias saker, låste ordentligt om lägenheten och köpte en vagga samt barnvagn åt sonen.
Oförtröttligt började Tomas söka all information han kunde om sonens problem han visste att han måste vara stark nog att möta utmaningarna. Han fick höra om en kvinna i deras lilla by norr om Mälaren, och han sökte sig till hennes hjälp. Han trodde först att han skulle träffa en gammal gumma, men blev förvånad när en ung kvinna öppnade dörren och beredvilligt lovade sin hjälp, dock med ett villkor: att Tomas skulle bo hos henne medan pojken vårdades.
Sex månader senare kravlade sig lille Markus fram över den unga kvinnans trägolv. Tomas hade funnit kärlek på nytt, och en stark gemenskap växte fram mellan honom och kvinnan, trots deras ålderskillnad. Tomas kände aldrig någon önskan om skilsmässa, tvärtom öppnade han sitt hjärta för henne och hon svarade ja när han friade. Markus hade nu en kärleksfull mor, och Tomas en trogen hustru.
Två år senare återvände Tomas, hans nya fru och Markus till samma sjukhus, där de nu firade födelsen av sitt andra barn. Just denna dag korsades deras väg med Maria. Hon kände genast igen Markus, pojken som nu sprungit förbi i korridoren, och hon såg på honom med en blick full av beundran och förundran.
