Den där katten är från underjorden, Linnea! Du måste göra dig av med honom! Margareta rynkade på näsan när hon såg den röda, enörade katten ringla runt systerns ben.
Vad säger du, Maggan?! flämtade Linnea förskräckt. Han är ju levande!
Levande? Ja, det är precis rätt ord! Han för sig som om han äger hela stället, tycker du inte det, Linn?
Katten, som om han ville bekräfta gästens ord, fräste plötsligt, böjde ryggen som en båge och började snedstegande tåga mot inkräktaren.
Vad var det jag sa! utbrast Margareta triumferande och backade omedvetet ett par steg. Ser du nu?!
Linnea flämtade till och ropade på sin beskyddare:
Skådespelaren, vännen, lugna dig! Allt är bra!
Katten kastade en blick på sin matte och blev snabbt mild. Han återvände till Linneas fötter, puffade mjukt på hennes ömma ben och satte sig vaksamt intill, tydligt på sin vakt.
En riktig bandit! fnös Margareta och cirklade runt katten. Och ändå ömkar du honom!
Någon måste göra det suckade Linnea.
Skådespelaren hade dykt upp hos Linnea för tre år sedan. Den tiden var mörk och svår för henne. Hennes make hann hon knappt ta farväl av innan deras enda son gick bort, och Linnea blev ensam, förutom systern och ett par bekanta. Riktiga vänner hade hon egentligen aldrig haft.
Det var Margareta. Systern.
Maggan var äldst. Åldersskillnaden var liten, men föräldrarna betonade alltid:
Maggan är vår stora flicka! Så ansvarsfull och duktig. Man kan lita på henne. Men Linnea Linnea är vår lilla ängel. Vårt hjärtas tröst. Ett underbarn! Men så förvirrad Stackars barn!
Systrarna växte upp i föreställningen att Margareta var den smarta, vackra stjärnan, medan Linnea var den klumpiga men älskade.
Varför berömmer de dig? Jag förstår inte! Margareta blev sur när Linnea visade upp ett skolbetyg fyllt med fina omdömen. Det är ju självklart att sköta skolan, det är väl inget att få beröm för?!
Men Maggan, jag är ju inte lika smart som du. Du har bara femmor, det har inte jag
Just det! Och ändå får du all uppmärksamhet! muttrade Margareta medan Linnea log bakom ryggen på henne för att inte irritera sin syster.
Margareta gick ut gymnasiet med glans, började på universitet och syntes knappt alls hemma.
Hur har du det Maggan? försökte Linnea fråga ibland.
Det rullar på! Om ändå dygnet hade fler timmar!
Hinner du inte med plugg?
Glöm plugg! Det är kärleksliv det är brist på! Hur ska man träffa nån när man springer runt som en trollpacka? Det går ju inte att göra karriär utan grund.
Oj, Maggan Det tänkte jag inte på
Tänk du nånsin på vuxna saker, lilla du? skrattade Maggan, inte märkbart medveten om syrligheten i sina ord.
Linnea drog sig undan, gömde sin sårade stolthet, men gladdes tyst när Maggan lyckades. En stjärna måste få lysa, tänkte hon. Och Linnea lyste bara i reflektionen.
När universitetet var slut, gick Maggan fortfarande ensam. Killarna gick omvägar, rädda för hennes vassa läggning och kvicka tunga. Inget hjälpte när mamma bad henne mjukna lite.
Men vad vill du mamma?! Sitta i hörnet som nåt möblemang och drömma? Det är inte min stil! Det där lämnar vi till Linnea!
Ingen begär att du ska ändra dig helt Bara lite mjukare, kanske Killarna gillar sånt.
Åh, vad skulle du veta om vad killar vill idag? Det är ju en annan tid!
Det var som en blixt från klar himmel när Linnea, som alla sagt borde skippa vidareutbildning, en dag tog hem en fästman.
Får jag presentera min Karl
Karl vann genast Linneas föräldrars hjärtan. Han var stilig, smart, begåvad. Yrket var journalist; han hade just börjat på SVT. Och han var upp över öronen förälskad i Linnea, den enligt alla ointressanta och enkla Linnea som pluggade sömnad på folkhögskolan.
Linnea älskade alltid att sy och klä sig vackert. Därför valde hon ett hantverk.
Linnea, va är det här för yrke sömmerska?! Maggan var missnöjd.
Maggan, jag är inte lika smart som du. Men att sy en snygg kjol kan inte alla. Jag vill att folk ska vara vackra och glada.
Vad är det för snurr du har i skallen?
Jag vet inte. Men klänningen jag sydde åt dig, den använder du gärna!
Till vem glädje?
För dig! För mig! För alla! Ser de dig, säger de: Wow! Är det inte bra?
Nja En del sikta på stjärnorna, min syster vill sy kjolar Suck, Linnea!
Linnea begrep aldrig vad hon gjorde för fel, när Maggan glatt trippade runt i hennes egensydda kreationer, men aldrig erkände deras ursprung om någon frågade.
Hemligt! svarade Maggan, och bar med sig en liten stolthet över systerns talang.
Men när Karl kom in i Linneas liv blev det en chock för Maggan.
Hur?! Hur kunde någon som henneutan utbildning och skönhetplötsligt bli förlovad före Maggan? Omöjligt!
På bröllopet satt Maggan med stenansikte. Bekanta och släkt förstod inget. Linnea, i självsydd klänning, var så vacker att hon för första gången blev sedd.
Så vacker! Och maken också, vilket par! De har tur!
Kanske kände Maggan svartsjuka för första gången. Den gnagde sig in som små spikar i hjärtat.
Systern har en snygg karl? Själv har du ingen!
Föräldrarna kan knappt släppa Linnea med blickenser fram emot barnbarn? Det hotar inte dig! Barn? Knappast.
Linnea glänser plötsligt mer än du? Ja, så blir det.
Margareta smet hem före festens slut och ylande mot kudden förbannade sitt liv.
Men vid dörren hemma samlade hon sig snabbt när mamman kom.
Gumman, är det okej?
Såklart! Ingen fara!
Maggan gifte sig ett halvår senare med första bästa. Hennes man var äldre, flintskallig, lite rund och väldigt klok. Han genomskådade direkt vad Maggan ville ha.
Jag kan ge dig allt du önskar. Men det ska ske enligt en överenskommelse.
Vad då för krav?
Du föder ett eller kanske två barn. Du får göra karriär. Allt praktiskt ordnar jag: barnflicka, städhjälp. Jag lovar dig lojalitetingen älskarinna. Du ger mig samma trohet, samt ser till att det finns mat, bäddad säng och ro hemma. Ingen gnäll. Frid, så jag kan jobba. Klart?
Margareta tvekade inte ens:
Kört!
Kanske udda, men det visade sig bli starkt och stabilt. Visst, där fanns inget av den värme som genomsyrade Linneas och Karls äktenskap, men där var trygghet.
Hon gav maken en son, sedan dotter, precis som i kontraktet. Barnen växte upp med barnflicka och minutiöst schema; Maggan hade sällan tid med dem. Avhandlingen, jobbet, adelssupéeroch hela tiden dolde hon att Linnea sydde hennes kläder.
Linnea tog det lugnt. På 90-talet sydde hon hemma och ryktet spreds viskande bland kunder:
Hennes modetter är magiska! Men hon tar sällan nya kunder.
Så fin? Ja! Har du sett min rosa klänning? Det är hon!
Kan inte vara! Det ser ut som något från Paris!
När allt lugnat sig startade Linnea en liten ateljé, snart omringad av kunder. Lokalerna i ett pittoreskt gammalt hus, som Maggan ordnat, blev snabbt ett modecentrum, med modern utrustning på lån av systern.
Vi kvittar senare!
Margareta ville ge Linnea fotfäste. Hon grämde sig över förgången avund och blev rädd att den släckt Linneas inre ljus. Med två friska barn och minnet av Linneas sjuke son, kände Maggan stundom att hon hellre skulle varit den som sörjde, för Linneas enda pojke, hennes lilla Solstråle, föddes sjuk.
Solstråle. Någon sa ordet, Margareta överdrog det till Solis och kallade honom aldrig vid annat.
Min älskling! Min gåva! Solis! Jag har presenter! hälsade hon sin systerson med.
Och han log öppet, så att Margareta ville vända världen uppochner för att göra honom lycklig.
Maggan, du älskar min Viktor mer än dina barn! log Linnea och såg den annars tillbakadragne Viktor krama sin moster.
Det var inte helt sant, men Linnea ville tro att hennes pojke var frisk…
Margareta hjälpte Linnea hitta barnflicka och satte igång ateljén.
Sy, Linnea! Du behöver det! Kalle far på jobb. Du ser honom knappt. Vad ska du göra hemma?
Kan inte, Maggan! Viktor
Du har stora lokaler. Gör ett barnrum. Anställ folk. Barnflickan fixar jag. Led!
Maggan, vad skulle jag göra utan dig?
Vad är annars systrar till för? Oj, nu får du inte göra mig blödig! Jag har målat på mig mascara i en timme. Har möte!
Så de levde. Margareta höll koll på systerns och systersonens hälsa. Viktor var sjukling. Hjärtat bråkade.
Maggan, vad gjorde jag för fel, varför fick min pojke allt det här?! grät Linnea när de var ensamma.
Det är bara öde, vännen! Vi klarar. Viktor blir aldrig friskinget rosa skimmer. Men trygg och lycklig kan han vara! Det fixar vi, eller hur?
Kanske…
Då gör vi det! Och sluta gråta! Förresten, jag hittade en neurologbra rykte! Lång kö men jag har bokat.
Maggan…
Tyst med dig. Häll upp te! Och ge mig en macka.
Margaretas man respekterade hennes omsorg om den sjuke systersonen.
Synd för grabben, men du skulle lyft stjärnorna för hans skull. Behöver du hjälp, säg bara till.
De få orden betydde mycket, för nu insåg Maggan att hon faktiskt älskade honom. Med mogen, enkel trygghet, långt från tonårskärlek.
Barnen växte, föräldrarna åldrades, och mellan systrarna fanns inte längre missunnsamhet.
Vem ska man annars dela svårigheter med än systern?
Linnea hjälpte också Maggan när dennes man råkade illa ut på jobbetKarl ordnade upp det, på risk för sitt eget liv.
Du anar inte vad ni gjort för mig sa Maggan en dag men så länge jag lever kommer ni aldrig sakna något!
Hon stod vid systers sida när Karl blev sjuk och dog långsamt, medan Linnea klamrade sig fast vid henne.
Och sedan, när hennes älskade Solstråles hjärta till sist stannade, höll systrarna varandras händer. De grät inte; de stirrade på läkarna med torra ögon, och efteråt gick de hem genom hela staden, i tyst samförstånd.
Den gula tröjan och de röda skorna
Ja…
De behövde inga fler ord. De tog farväl så som Viktor hade velat.
Efter sonens bortgång försvann Linnea in i sig själv. Hon arbetade mekaniskt, lämnade det mesta åt andra. Margareta såg ibland genom fönstret hur Linnea stirrade ner i sitt ritblock, utan förmåga att ens dra en linje.
Linn…
Strax, Maggan, jag ska bara vila lite, okej? tom, utan glöd i blicken.
Så här kan du inte ha det! Margareta ville gråta.
Men nu spelar det ingen roll Linnea log sorgset. Allt är ändå över.
Vändningen kom den dag en katt gav sig till känna i ateljén.
Ingen visste varifrån han kom, smutsig, räfflad, örat trasigt. Gatan utanför var inget ställe för en katt.
Han försökte glida in, blev utkastad.
Nej, stick härifrån!
Så lade han sig på trappan, hängde huvudet ledlöst, och lät som en trasa. Linnea, sent till ateljén, fann honom där.
Vad är det här för något? undrade Linnea när hon såg den dramatiska katten.
En katt, fröken Blom! Han kom hit och tänker inte gå!
Är han ens levande? Linnea petade försiktigt på katten.
Katten öppnade ett öga, suckade mänskligt, hängde ut tungan och verkade säga:
Vad gör ni? Jag dör! Hedersord! Strax finns inget kvar av katten! Och ens namn har man inte! Och svältdet är ert fel! Ingen barmhärtighet!
Linnea log för första gången på länge:
Vilken skådespelare! Ser ni, flickor? Stanislavski skulle bli grön av avund! Okej då, du får både mat och kel.
Hon lyfte upp katten, inspekterade honom, skakade på huvudet.
Nej, först till veterinär! Ditt öra ser inte bra ut.
Katten protesterade inte, satt snällt i bilen, jamade bara till när sprutan stacks för hårt. Han tog emot leverpastej, och följde stolt Linnea ut från kliniken.
Nå, aldrig haft katt. Hur gör vi upp, Skådespelaren?
Katten blev en Sfinx och Linnea log igen:
Vi kommer nog överens! Frågan är vad Maggan tycker
Maggan ogillade självklart kattenåtminstone utåt. Hon jagade Skådespelaren men lade märke till glöden i Linneas ögon. Systern kände sig behövd igenoch det värmde Margaretas hjärta.
Linnea, han tittar märkligt på dig!
Låt honom göra det, Maggan! Ingen har tittat på mig så på evigheter!
Hur då?
Med kärlek!
Han är en bedragare! Han lurar dig!
Så låt honom! Han värmer mina värkande fötter om kvällarna och ser på film med mig. Han glor verkligen på skärmen som om han begriper!
Självförvållat! Varför ge en katt namnet Skådespelaren? Borde varit Findus eller Gustav!
Det passar honom! skrattade Linnea och Maggan smälte inombords.
Men hon accepterade honom på riktigt den dag hon nästan förlorade Linnea.
Det var lördag, de hade inget bestämt men Maggan tittade förbi på vinst och förlust. Kanske satt syrran kvar och jobbade? Sedan Skådespelaren flyttat in hade Linnea börjat arbeta igen och hennes kläder var åter omåttligt populära.
Det lyste, Margareta gick in med egen nyckel.
Linnea, Linn! Jag är här!
En röd blixt for förbi benen, och Margareta skrek när katten högg tag i vristen och rev strumpbyxorna:
Skådis! Har du blivit galen?!
Katten såg konstig ut. Hennes ögon glödde nästan, Margareta backade.
Är du rabiessmittad, eller vad?!
Hon grep en lång linjal för att mota katten, men plötsligt jamade han bedrövligt och rusade mellan Margareta och dörren till gamla barnkammarendär Linnea inte orkat göra om rummet.
Vad är det därinne? viskade Maggan till katten. Linn är du där?
Hon for mot dörren, glömde katten, och flämtade till när Linnea låg på golvet med sonens fotografi i famnen.
Linnea!
Ambulans, sjukhus, nästan ett dygn på intensiven.
Margareta vankade, bad på alla sekulära sätt hon kunde:
Ta inte henne! Låt henne leva!
Senare fick hon höra att Skådespelaren också sprungit omkring i stängd sal, jamandes högt, den slags läte han bara hade när han ropade på matte. Först när Linnea vaknade blev han lugn, slingrade sig intill, avböjde mat men drack vatten.
Linnea skrevs ut tre veckor senare.
Maggan, först ateljén!
Men Linn, varför?! Jag tar hem katten åt dig!
Nej! Jag vill se honom!
Med möda tog Linnea sig upp för trapporna, och flickorna i ateljén skrattade när den röda flamman rusade fram, kröp runt hennes ben och spann så högt att Maggan måste le:
Skådespelaren!
Linnea lyfte honom, strök det nu läkta örat och erkände:
Han kallade på mig, Maggan. Jag hörde honom Först han, sen du. Förut, på sjukhuset. Och där också
Men där?
Jag vet inte hur jag ska förklara. Först hörde jag Karl, sedan Viktor, men katten överröstade båda. Så hörde jag bara honom Sen kom du.
Vad märkligt Maggan blev stum.
Men Skådespelaren visste tydligen. Han nosade Linnea vänligt på hakan, såg på Maggan, spann ännu högre och rullade ihop sig till en trygg boll på Linneas armar.
Det känns som jag blivit godkänd Maggan log motvilligt. Vet inte som vad, men ändå
Skådespelaren kisade, sköt en grön blixt med blicken och spann bort all sorg, utlovande ro. Och Linnea log igen, och värmde sin systers hjärta.
Vad mer behövs för en människa? De närmaste nära, och ro i hjärtat.
Så litet Så stort.
