Tom plats
Du har blivit… en tom plats, Gunilla. Förstår du? En tom plats.
Han säger det tonlöst, nästan som om han läser upp en inköpslista. Står vid fönstret, med ryggen mot henne, och tittar ut på gården. Därnere rastar någon en liten brun tax, som glatt drar i kopplet mot en vattenpöl.
Gunilla Andersdotter sitter i soffan med en kopp te i händerna. Teet har varit kallt i över tjugo minuter, men hon håller i koppen ändå hon vet inte riktigt var hon ska ha händerna annars.
Vad menar du? frågar hon försiktigt.
Rösten är låg, nästan ohörbar.
Det är vad jag menar. Erik vänder sig sakta om. Hans ansikte är likgiltigt, nästan uttråkat, som hos någon som tvingas förklara det självklara. Jag tittar på dig, och det är ingenting där. Tomhet. Gråhet. Du går, lagar mat, sover. Du är som en möbel, Gunilla. En stadig, pålitlig möbel, men ändå bara en möbel.
Hon sätter ifrån sig koppen på bordet. Porslinet klirrar mjukt mot träytan.
Tio år, säger hon stilla.
Vadå tio år?
Vi har levt tillsammans i tio år.
Jaså? Han rycker på axlarna, går över rummet och sätter sig i fåtöljen rakt emot henne. Tio år. Det är tillräckligt lång tid för att inse att det räcker. Jag vill inte ha det så här mer. Jag vill Han pausar och letar efter ordet. Jag vill känna något. Och det får jag inte av dig. Du inspirerar mig inte. Du är liksom inte där, även om du sitter här.
Gunilla känner hur något inuti henne, en envis liten kärna, långsamt börjar böjas.
Vart ska jag ta vägen, Erik?
Det får du själv lösa. Han slänger upp ena benet på det andra. Lägenheten står på mamma, det vet du. Rent juridiskt är du ingen här. Jag har inte bråttom, men En vecka? Det borde räcka.
En vecka räcker, svarar hon mekaniskt.
Bra. Han tar telefonen från vardagsrumsbordet och börjar bläddra. För honom verkar samtalet avslutat.
Gunilla reser sig, går till sovrummet och stänger dörren efter sig. Hon lägger sig ovanpå överkastet och stirrar upp i taket. Taket är vitt, med en liten fläck i ena hörnet som hon hade tänkt måla över för två år sedan. Hon målade aldrig.
Något ljuder svagt från tv:n i vardagsrummet Erik har hittat något att se på.
Hon gråter inte, ligger bara och ser på taket med fläcken. I bröstet är det så stilla, så där stilla som det blir direkt efter att någon slagit sönder ett fönster, innan vinden sveper in.
***
Veckan blir som ett töcken, en seg och suddig tid. Erik syns knappt till, kommer hem sent och går tidigt. De pratar inte. Gunilla packar ihop sina saker, och det är förvånansvärt lite. Några klänningar, vinterkappan, en låda med gamla foton, några sy-tidningar som hon låtit stå längst in i bokhyllan av vana.
Sy-tidningarna lämnar hon. Ångrar sig, packar ned dem igen.
Hon ringer sin mammas kusin, tant Rut, som hon senast träffade på mammas begravning för sju år sedan. Rut lyssnar, tiger, säger till sist:
Kom hit till mig. Finns ett rum, litet men det går. Du kan bo här tills du hittar nåt.
Rut bor i Angered, längst bort vid ändhållplatsen. Dit går bussen en gång i timmen och matbutiken Coop är den enda i området. Gunilla har aldrig tyckt om stadsdelen. Fula miljonprogramshus, flagande balkonger, popplar som släpper sitt vita ludd på våren.
Hon kommer fram en fredagskväll med två kassar och en rullväska.
Oj, vad du blivit smal, säger Rut och öppnar dörren. Hon är kortväxt och satt, med ett vänligt och rynkigt ansikte. Doftar bryggkaffe och rotmos. Kom in nu, stå inte och frys. Vill du ha kvällsmat?
Nej tack, Rut.
Du måste, säger Rut bestämt och ställer sig vid spisen.
Rummet är litet, med en smal bäddsoffa, en gammal garderob och ett litet fönster. Tapeterna har för länge sedan tappat sin blekblå färg. På fönsterbrädan står tre pelargoner krukväxterna är levande, täta, djupt röda.
Gunilla ställer ned väskorna, sätter sig på soffan. Fjädrarna gnisslar till.
Vill du ha te? ropar Rut från köket.
Ja tack, svarar Gunilla.
Först där, i den lilla rutan bland pelargonerna och de blåblekta väggarna, gråter hon till sist.
***
Sedan följer en lång, seg tid.
En sådan tid där man på morgonen inte riktigt vet varför man ens ska gå upp. Hon vaknar sex, hör hur Rut slamrar med kastruller i köket, hör bilar gnissla utanför. Stiger till slut upp, dricker te, ser ut på den grå brandgaveln utanför.
Rut är klok. Hon frågar inte, ger inga råd, säger vare sig det går över eller det kommer bättre. Hon ser till att Gunilla får äta sig mätt, låter henne se på sitt tv-program och, ibland på kvällarna, lägger hon en kortlek på bordet.
Ska vi ta ett parti trettioett?
Och de spelar trettioett under tystnad.
Gunilla har lite pengar kvar, men knappt. Hon plockar ut allt från sitt lilla sparkonto fyratusen tvåhundra kronor. Det räcker i cirka en månad om hon är försiktig.
Hon jobbar kvar på redovisningsbyrån på Ringön, tre dagar i veckan. Pendlar genom hela stan. Får sammanlagt tjugofem tusen kronor i månaden innan skatt, nog för att betala Rut lite för rummet även om Rut vägrar ta emot till slut måste Gunilla lämna ett kuvert på köksbordet och gå ut så Rut inte kan lämna tillbaka det.
Kvällarna är svårast. Hon sitter på sitt lilla rum, tankarna maler på samma spår. Tio år Tio år av frukostar, middagar, sjukdomar, julgranar, semestrar på Öland, gräl och försoning. Han såg på henne och såg ingenting. Hon måste verkligen ha blivit till en tom plats. Något hade dött i henne, utan att hon märkt det. Eller i honom. Eller båda.
Ibland scrollar hon i mobilen, letar upp gamla sms, gamla foton. Bilder från Malmö för tre år sen: de skrattar tillsammans, och hon minns inte längre vad de skrattade åt.
De kvällarna går hon och lägger sig tidigt, drar täcket över huvudet.
En kväll sticker Rut in huvudet:
Gunilla, sover du?
Nej.
Tänkte väl det. Paus. Är du hungrig?
Nej tack.
Okej. Ny paus. Du vet jag slängde ut min gubbe själv, för längesen. Tror du jag gick under? Nej, det gjorde jag inte.
Rut går igen.
Gunilla tänker: snart femtio fyllda, Gunilla och börjar om. Som om det vore enkelt.
***
Symaskinen hittar hon under andra månaden.
Rut ber henne rensa ut förrådet i hallen. Rör man vid dörren trillar det ner en massa skräp från förr. Gunilla säger ja hon behöver sysselsättning.
Hon plockar ut gamla veckotidningar från åttiotalet, trasiga paraplyer, gamla knappaskar, tomma parfymflaskor och ett knippe vykort med urblekta hälsningar. Längst in, insvept i ett gammalt lakan, hittar hon någonting tungt.
Hon rullar ut tyget.
Det är en gammal Husqvarna symaskin svart, med guldornament längs sidorna, lite nötta, men ändå vackra. På fronten står det försiktigt graverat: Husqvarna 180.
Rut! ropar Gunilla.
Rut kommer in från köket, med disktrasan över axeln.
Men se där, morsans gamla Husqvarna! Jag hade nästan glömt. Vet inte om den fungerar, det är säkert trettio år sen sist.
Kan jag prova?
Rut tittar noga på henne.
Kan du sy?
Jag kunde förr.
Ta den du.
Gunilla bär in maskinen i sitt rum, ställer den i fönstret, torkar dammet, petar loss en tråd från spolen där tyget suttit fast i decennier. Hon hittar några trådrullar, gamla nålar i en liten plåtask, ett måttband, en sax.
Hon köper en flaska symaskinsolja på Järnia, oljar mekanismen, rengör matarverket, snurrar handhjulet tills det går lättare.
Hon sitter länge, kanske tre timmar, pillar med skytteln, trär tråden, letar i minnet. Prövar att sy i en stuvbit gammalt bomullstyg. Trycker ned pedalen.
Maskinen surrar igång, stygnen blir raka, snabba, jämna. Gunilla känner en märklig känsla som när blodet återvänder till en domnad hand: nästan lite smärtsamt, men det är liv i det.
Hon lyfter på tyget. En perfekt raksöm.
Ett minne av sig själv vaknar till liv.
***
Hon var arton när hon sydde. Sydde alltid, ur gamla kläder, trasiga kjolar, billigt tyg från rean. Syfteslärarinnan på skolan, Barbro Persson, satt på ateljén över gatan Gunilla brukade smita in för att titta hur Barbro klippte, nålade, sydde. Barbro förklarade gärna, såg att flickan faktiskt ville förstå.
Sedan blev det universitetet, sedan Erik, sedan giftermål, och vardagen slog till. Maskinen hon köpte på sitt första sommarjobb sålde hon när hon flyttade ihop med Erik lägenheten var liten, han tyckte den tog plats och hon höll med, för hon var kär och allt annat var viktigare.
Och sedan rann åren iväg. Syintresset glömdes bort, lades undan. Ibland såg hon en fin klänning i skyltfönstret eller i Allers och tänkte: den där skulle jag vilja sy. Men hon gjorde det aldrig.
Nu sitter hon i ett litet rum i Angered med en Husqvarna och hör hur nålen löper jämnt.
Nästa dag tar hon bussen till Saluhallen. Inte de stora kedjorna, utan tygmarknaden: där säljs bomull och linne på metervara. Hon går längs borden, drar tyget mellan fingrarna. Stannar vid en bunt svalt, melerat blått.
Hur mycket finns kvar? frågar hon tygförsäljerskan.
Fyra och en halv meter.
Jag tar alltihop.
Säljarens ögon tindrar, slår in tyget.
Vad ska det bli?
En klänning, säger Gunilla.
Och det låter så självklart.
***
Hon klipper ut på golvet. Ritar ett enkelt mönster, gråblått tyg, rak siluett, smal midja, ståkrage och ärm till armbågen. Inga krusiduller. Bara bra form.
Rut tittar in ibland men säger inget, förutom att hon en gång sätter ned ett te bredvid Gunilla.
Fin färg, säger hon.
Att klippa första gången tar emot saxen är oväntat vass och det går lätt, så rädslan släpper direkt vid första klippet.
Hon syr i tre kvällar.
Det går inte långsamt utan för att hon inte skyndar. Efter kontorstiden sätter hon sig och syr, noggrant, ett steg i taget: sidosömmar, dragkedja, krage, ärmar. Misslyckas hon sprättar hon noggrant och gör om allt. Maskinen går tyst, metodiskt. Under de timmarna tänker Gunilla inte på Erik, bara på tyg, söm och linjer.
När hon syr sista sömmen stryker hon skarvarna, hänger upp klänningen och stiger ett steg tillbaka.
En bra klänning.
Ljusgråblå, enkel, linjer som smickrar utan att påstå något. Midjeskärpet av samma tyg markerar figuren, ståkragen ger elegans.
Hon provar framför spegeln i Ruts hall den enda stora spegeln i lägenheten, gammal och lite mjölkig i kanterna.
Gunilla ser länge på sin spegelbild.
En kvinna ser tillbaka inte ingen, inte möbel”, inte en tom plats. Bara en kvinna, femtio fyllda, mörkt hår i knut, rak rygg och något litet, men envist, i blicken.
Klänningen sitter perfekt.
Gunilla! ropar Rut från köket. Kom och visa då!
Gunilla kommer ut i klänningen.
Rut ser på henne. Pausar en sekund.
Så där ja, säger hon. Det där är bättre.
Och vänder mot spisen, för rotmoset kräver uppmärksamhet. Men Gunilla ser att hon ler.
Hon går tillbaka till sitt lilla rum, stryker handen över tyget. Det är mjukt och svalt. Klänningen drar ingenstans, sitter precis.
Något inuti henne rätar sakta ut sig.
***
På lördag tar hon på sig klänningen för att gå ut.
Rut ber henne hämta ut medicin på apoteket. Gunilla tar receptet, drar över sig en ljus jacka och går.
Oktober är torr och skir, popplarna börjar gulna.
Hennes steg känns annorlunda idag. Hon går långsamt, hinner se: en katt på en fönsterbräda, en pensionär som stickar en blå halsduk, ett barn som släpar sin mamma mot en pöl.
Apoteket ligger ett kvarter bort. Där intill finns ett litet café, Hörnét, som hon aldrig lagt märke till förut. På dörren står det Nybakat och kaffe.
Hon kliver in, beställer en cappuccino och en kanelbulle för idag får hon faktiskt unna sig.
Caféet har fem bord. I hörnet sitter en kvinna i sextioårsåldern, stel i ryggen, med kortgrått hår och stora örhängen. Hon ger intryck av någon van att bestämma.
Gunilla sätter sig vid fönstret med sitt kaffe.
Efter en stund reser sig kvinnan, ler artigt:
Ursäkta, men… din klänning är väldigt fin. Var har du köpt den?
Gunilla blir lite förlägen.
Jag har sytt den själv.
Kvinnans ögon tänds.
Själv? Är du sömmerska?
Nej, men jag kan sy. Gjorde det förr, har börjat igen.
Snitten är så enkla, men skickligt gjorda. Man ser det på fallet. Jag har själv jobbat med kläder, förr på Domus.
Tack, säger Gunilla.
Birgitta Lundén, förresten.
Gunilla.
Gunilla, om du tycker det är konstigt, säg bara nej. Men om tre veckor fyller jag sextiofem. Och jag vill verkligen ha en klänning till festen. Inget gammaldags, inget ungdomligt. Något precis så här. Skulle du kunna sy en?
Gunilla ser på henne. Birgitta håller blicken lugn, bara en fråga, inget tvång.
Inuti Gunilla händer något.
Ja, det kan jag, säger hon.
***
Birgitta kommer två dagar senare. Hon har med tyg som hon valt själv på Tygverket: djupt vinröd crepe med en slags sidenlyster, tät och stadig.
Gunilla tar mått direkt i rummet, antecknar allt. Sedan sitter de i köket, dricker te, Gunilla skissar olika modeller tills Birgitta pekar:
Den där. Precis så.
Bra. Jag fixar det till festen.
Vad tar du för arbetet?
Gunilla blir förlägen hon har inte tänkt på pengar.
Inte vet jag
Låt mig säga vad ett sådant jobb kostar på ateljé. Birgitta nämner summan. Jag betalar det. Det är rättvist.
Det är vad Gunilla knappt tjänar på en månad.
Hon nickar sakta.
Okej.
När Birgitta gått kommer Rut ut till köket:
Hörde. Bra pris.
Ja.
Skaffa dig mer tyg, Gunilla. Du är bra på det där.
Gunilla ser på henne:
Rut, varför tog du emot mig? Vi nästan kände knappt varandra.
Rut ler snett:
Din mamma hjälpte mig förr, förstår du. Nu gör jag lika. Man ska betala tillbaka sina skulder.
Rut går tillbaka till köket.
Gunilla dröjer vid fönstret. På brandgaveln har någon målat stora, blåklintsblå blommor, sådana hon aldrig sett där förr.
***
Birgittas klänning känns helt annorlunda. Att sy för någon annan kräver ansvar. Gunilla känner det för varje moment. Hon klipper försiktigt tyget är dyrt och tål inga misstag.
Klänningen sys under fem dagar noggrant, varje kant noga pressad, dragkedjan handsydd, insidan prydlig. När Birgitta provar i hallen vissnar Gunilla länge på hennes ansikte.
Det är fantastiskt! säger Birgitta och snurrar. Allt faller rätt. Jag känner mig rakare i ryggen.
Det är så det ska vara, säger Gunilla.
Det behövs bara någon justering vid höften, annars sitter allt.
Jag har en väninna, Kristina, säger Birgitta försiktigt. Hon vill också ha hjälp. Jag får ge dig hennes nummer?
Absolut, säger Gunilla.
Och så ska min sons svärdotter gifta sig nästa vår, skulle du kunna tänka dig att
Ja.
Birgitta nickar, som om det var just det hon hoppats.
***
De kommande två månaderna är intensiva. En kavalkad: Birgittas väninna, därefter hennes bekant, därefter grannens dotter, som behöver klänning till julfesten och så vidare, hela vägen till beställningar via Facebook där någon lagt upp Gunillas klänning med texten äkta hantverk.
Rummet hemma hos Rut är för litet. Tyghögar på sängen, på stolen, på fönsterbrädan. Husqvarnan går från kväll till kväll och ibland på helgerna också.
Rut klagar inte säger bara en morgon, när hela golvet fyllts av utklippta tygmönster:
Gunilla, du behöver egen verkstad.
Jag vet.
Hon är redan där tankarna är: pengar finns, mer än på länge. Sätter hon in allt i nya verksamheten försvinner säkert hälften, men ändå hon vill vidare.
Hon letar lokaler inne i stan. Första två är fel fuktlukt, trånga rum. Tredje är perfekt: andra våningen på ett gammalt landshövdingehus, stora fönster söderut, trägolv men dyr hyra.
Hon ringer Birgitta. Vet knappt varför.
Birgitta, jag funderar över något
Säg bara.
Gunilla förklarar dilemmat. Birgitta tvekar inte länge.
Ta lokalen. Jag lånar dig pengar, utan ränta. Betala tillbaka när du kan.
Det kan jag inte ta emot
Gunilla, säger Birgitta lugnt, Du gav mig bästa klänningen jag någonsin haft. Låt mig hjälpa tillbaka. Det är ingen gåva. Det är så det ska vara, människor emellan.
En liten tystnad.
Och fyra av mina vänner står redan i kö. Det ligger även i mitt intresse, om man säger så!
***
Ateljén öppnar Gunilla första veckan i december.
Husqvarnan får följa med, även om den nya industrimaskinen är snabbare. Husqvarnan får stå som påminnelse om var allt startade på ett eget bord i fönstret.
Verkstaden är ljus, stilla: skärbord, två maskinplatser, tyg- och tillbehörshyllor, större spegel. På väggarna ramar hon in några av sina egna mönster. Rut kommer och går runt och känner på materialen.
Fint, säger Rut, och det ligger något värmande i hennes röst.
Rut… Jag tänkte betala för rummet. Allt jag varit skyldig.
Behöver du inte…
Jag har räknat. Varsågod.
Rut tar kuvertet, står och trampar.
Då köper jag en frys. Den gamla är ett sorgebarn.
Det gör vi, säger Gunilla.
De går till Elgiganten, Rut provar frysar, lyssnar på försäljaren och väljer till slut en stilig, skarp, rostfri modell.
Den här, säger Rut. Och hennes min säger allt: Gunilla förstår att det här är rätt.
***
December fylls av beställningar. Alla vill ha nytt till jul: klänningar, blusar, dräkter till jobbets julbord. Gunilla jobbar ända till kvällen, två, tre koppar te per kväll vid maskinen.
Januari lugnar ned sig. Hon tar in en hjälpreda, Anna, en ung kvinna som kan fållar men vill lära sig klippa mönster. Anna blir hennes lärling Gunilla visar och förklarar, och finner det en oväntad glädje.
Jobbet på redovisningsbyrån lämnar hon. Hon ringer och säger upp sig, lovar stanna till april. I mars ringer ett okänt nummer. En kvinna säger att hon syr hemma och vill gå kurs hos Gunilla.
Jag är ingen lärare
Men du kan! Birgitta rekommenderade dig.
Okej, kom förbi så testar vi.
Första kursdeltagaren följs av fler. Små grupper börjar samlas, enkla mönster, enkla tips. Nya delar av jobbet, men det känns rätt.
Våren hittar Gunilla egen lägenhet en liten etta nära verkstan. Vita väggar utan fläckar. Hon sätter själv upp gardiner som hon sytt. Flytten går på en eftermiddag.
Första kvällen sitter hon vid köksbordet med en kopp te och tittar ut över ett torg med björkar. Allt är nytt. Men det är hennes.
***
I slutet av maj möter hon Erik.
Hon lyckas missa honom först, men plötsligt är han där, på gångvägen genom parken. Hon känner genast igen honom, även om han blivit tunnare, smalare. Jackan hänger på honom, stegen är försiktigare.
Han får syn på henne, tvekar, men när de bara är några steg ifrån säger han:
Gunilla.
Hon stannar.
Hej, Erik.
En besvärad tystnad.
Du ser… bra ut.
Tack.
Han tittar bort.
Vart är du på väg?
Hem. Jag bor här i närheten.
En barnvagn skramlar förbi, bryter tystnaden.
Gunilla, jag… Han stakar sig. Kan vi prata lite? Bara prata.
Hon ser på honom. Han är trött på ett sätt som går djupare än arbete.
Vi kan sätta oss där borta, säger hon.
De sätter sig på en bänk. Erik pillar på sina händer.
Jag vet inte hur jag ska börja.
Börja bara, säger Gunilla.
Hon försvann. Hon jag… alltså, gick för. För ett halvår sedan. Hon sa att jag var tråkig och saknade ambitioner. Han ler snett. Ironiskt, va?
Jo.
Nu bor jag hos mamma. Mitt jobb försvann, firman la ner. Allt… allt ramlade bara. Ibland tänker jag att jag gjorde fel. En stor, jävla fel, Gunilla.
Hon sitter tyst.
Jag tog dig för given. Du var alltid där. Du gjorde, du brydde dig, du var äkta. Och jag… Han stannar. Jag sökte något, visste inte ens vad. Och så såg jag det jag hade som ingenting. Tom plats.
Han blundar.
Jag fattar att det inte förlåter något. Men jag vill att du ska veta att jag tänker på det. Ofta.
Gunilla ser på björkarna. Någon grillar kött på gården. Doften hänger kvar i kvällsluften.
Erik, säger hon. Det är inte ditt fel att du slutade älska mig. Sånt händer.
Han säger ingenting.
Däremot är det ditt fel hur du gjorde det. Tom plats, möbel, dra härifrån. Det var hårt. Inte för att du är ond, men för att det gjorde ont. Och det dröjde kvar länge hos mig.
Jag vet, viskar han.
Samtidigt hjälpte du mig. Fast det fattade jag inte då.
Han lyfter blicken.
Du knuffade ut mig. Hon talar lugnt. Det var hemskt då, Erik. Jag stack med två kassar och fyra tusen på kontot. Jag bodde hos Rut, där allt var provisoriskt, och grät varje kväll. Det var en fruktansvärd tid.
Gunilla…
Vänta. Hon stoppar honom, vill berätta. Där, i rummet, hittade jag en gammal symaskin. Kom ihåg att jag brukade sy. Jag vågade börja igen först till mig, sedan till andra. Nu har jag min egen ateljé i stan. Egna kunder. Och jag trivs. På riktigt.
Hans ansikte är komplicerat: någon slags sorg, förvåning och värme på samma gång.
Hade du inte kastat ut mig ur lägenheten, hade jag aldrig gjort det här. Jag hade suttit där än i dag, kokat rotmos och låtsats att det räckte. Allting blev som det blev.
Så… du har förlåtit mig?
Gunilla tänker.
Jag är inte arg längre. Det är inte samma sak som att komma tillbaka. Det vill jag inte. Inte för att hämnas. Utan för att jag har min plats nu. Min, för första gången.
Han nickar.
Hur har Rut det? frågar han plötsligt.
Bra. Köpte ny frys åt henne. Kommer dit på söndagar och spelar trettioett.
Han ler lite, ett riktigt leende.
Du har alltid varit en bra människa, Gunilla.
Det har du också. Vi passade bara inte ihop längre. Kanske slutade vi passa ihop för länge sedan.
Hon reser sig, lyfter sin tygkasse.
Ska du gå?
Ja. Jag börjar tidigt imorgon. Kund klockan åtta.
Jag är glad att det gått bra för dig. På riktigt.
Detsamma, säger Gunilla.
Det är sanningen. Inget gift, ingen triumf. Bara ärligt. Hon vill honom väl. Att vara arg orkar hon inte längre, och vill inte heller.
Hon går genom parken mot sitt hus. Några steg känner hon hans blick i ryggen, sen inte längre.
Björkarna slår skuggor över asfalten. Hennes väska är tung av tyg och ett nytt sybehörskatalog. Imorgon kommer fröken Margareta, pensionerad lärare, som vill ha en rak, enkel kjol för vintern: inte stor, utan stadig och passande för teatern.
Gunilla funderar redan på hur den ska konstrueras rak kjol till kraftig kropp. Det gäller att hitta rätt linje så kjolen smickrar.
Hon tänker på sömnaden, samtidigt som hon noterar: kvällen doftar starkare av syrener. Ett barn åker förbi på sparkcykel och sjunger. Från ett köksfönster når doften av nystekt potatis.
***
I verkstan jobbar Gunilla inte efter sju. Hon går bara in för att hämta mapp med kundmått. Husqvarnan står i hörnet, blank och stadig.
Hon lägger handen på maskinen.
Tack, viskar hon lågmält.
Det känns löjligt att tacka en symaskin. Men vem ska man tacka? Rut, Birgitta, Anna, alla omständigheter som förde henne hit, från förnedring till denna ljusa ateljé i Göteborg.
Hon släcker ljuset, låser och går nerför trätrappan till gatan.
Staden surrar av vardagsliv. Folk går hem, bilar kör, barn skrattar. En vanlig majkväll, inget speciellt.
Hon går in på den lilla brödbutiken vid hörnet, köper ett surdegsbröd och en burk ljunghonung som säljs av en äldre dam till vänster om kassan.
God kväll, säger Gunilla.
God kväll! Damens röst är varm. Prova honungen på frukostmackan imorgon, du kommer inte ångra dig.
Jag lovar försöka.
Hon går ut. I tygkassen bröd, honung, sybok, och det nya kataloget. På sig har hon klänningen hon sydde förra veckan i ljust linne, med mjukt skärp och vida ärmar. En bra klänning. Bra att bära.
Hemvägen tar tio minuter. Gunilla tänker på kjolen till Margareta. På tygbeställningar. På Anna, som snart kan klippa egna mönster.
Sen slutar hon tänka. Går bara.
Himlen över taken är fortfarande ljus. Svalor svirrar som svarta skuggor. Livet pågår, komplicerat och oförutsägbart.
Kvinnlig lycka efter skilsmässa så skulle populärpressen skriva. Som om det vore något särskilt. Gunilla tänker inte så. Hon tänker bara: jag är på väg hem. Imorgon ska jag upp tidigt. Det finns arbete jag kan och trivs med. Det finns Rut på söndag. Det finns kunder som går nöjda härifrån. Husqvarnan i fönstret. Och himlen där svalor flyger.
Det räcker.
Inte magiskt mycket. Inte sorgligt lite. Bara tillräckligt. Kanske är det vad man söker: en ny vår, en början, självkänslan som föds sent. Inte på en dag. Bara: en klänning, sedan en till, sedan verkstan, sedan lägenheten, sedan en kväll med bröd och honung i påsen.
Hon ringer Rut.
Rut, är du hemma?
Javisst. Ser på Antikrundan. Vad ville du?
Inget särskilt.
En liten paus.
Kommer du på söndag?
Ja. Ska jag baka paj?
Med äpple om du orkar det gillar jag.
Klart det blir äpple.
Gunilla stoppar mobilen i fickan. Hon går uppför trappan till sin lägenhet.
Det doftar svagt av linne. Igår klippte hon mönster där på bordet under regnrusket. Små tygbitar är borta men doften finns kvar. En bra doft.
Hon kokar te, skär upp bröd, öppnar honungsburken. Honungen glänser ljus och bärnstensfärgad.
Ute i skymningen svirrar svalor, fast nu mer sällan.
Hon breder honung på brödet, tar en tugga, tänker: det hade damen i butiken rätt i det här är riktigt gott.
***
Nästa morgon är klar.
Margareta kommer prick åtta, som avtalat. Hon är liten, energisk, vitt hår i blåsvåg och en blick som är rakt igenom ärlig.
Gunilla, jag tog med en bild. Ungefär så här vill jag ha kjolen. Men helst inte så pösig.
Gunilla tittar på fotot en stadig, diskret kjol, precis rätt upplägg.
Sitt ner. Jag berättar hur vi gör.
Margareta slår sig ned, händerna samlade i knäet.
Vet du, säger hon och blickar runt i ateljén, Jag har längtat efter en sådan kjol i flera år. Hittar aldrig rätt i butikerna. Men min granne sa gå till Gunilla efter hennes klänning kändes jag som människa igen. Jag tror det är bästa rekommendation man kan få.
Det är det, svarar Gunilla.
Hon öppnar måttboken, tar fram måttbandet.
Ställ dig här, så mäter vi.
Margareta reser sig, sträcker på ryggen, spanar i den stora spegeln.
Vet du, säger hon igen, Jag har varit pensionär i fyra år. Tänkte först att det inte spelar någon roll hur man ser ut längre. Men sedan tänker jag: varför det? Jag har många år kvar att leva. Varför ska jag inte trivas med det jag har på mig?
Exakt, säger Gunilla.
Hon mäter och antecknar. Morgonljuset flödar in, ateljén lyser. Husqvarnan väntar i hörnet. Anna kommer klockan tio. Nästa kund klockan elva.
Livet är igång.
