10 juni 2024
Jag har knappt hunnit andas ut ännu, efter den här märkliga dagen. Jag tog bussen från Umeå till Sundsvall tre dagar tidigare än jag och Henrik bestämt. Ville göra honom en glad överraskning, längtade så jag nästan räknade varje lyktstolpe längs vägen. I mina stora tygpåsar fanns godsaker från mamma och pappa: syltburkar, en bit rökt älgkött, hemkokt saft, färska äpplen från trädgården. Och nu värkte både ländryggen och axeln av allt konkarande. Alva i magen sparkade missnöjt, och vi är ju redan inne i sjätte månaden. Inte konstigt att kroppen protesterar.
Jag släpade mig till hållplatsen, blåsten på Norrlandsgatan var bitsk i kvällsdimman. Så nära hem, men ändå så långt borta kändes det, och påsarna vägde som en hel matkasse från Coop på fredagseftermiddagen. Femtio meter senare tog det stopp ryggen värkte för mycket. Slog Henrik en signal.
Hej älskling, det är jag… viskade jag när han äntligen svarade.
Johanna? Vad har hänt? Han lät förskräckt.
Inget har hänt. Jag är här utanför porten. Gå ner och hjälp mig, snälla, påsarna väger bly. Mamma skickade med halva skafferiet
Det blev tyst. Så märkligt att jag fick kolla mobilen om samtalet blivit brutet.
Du står där, nu? Vi sa ju torsdag! Varför sa du inget? Han var på väg upp i falsett.
Ville överraska dig Är du inte glad? Jag är helt slut, kom nu.
Nej, vänta! Gå inte in! Eller alltså gå gärna, men Vi har inget hemma! Jag åt upp sista soppan igår. Kan du inte svänga förbi Hemköp på hörnet? Köp lite nötfärs, gärna svenskt. Tog ut komp idag, vill laga något extra åt dig. Har planerat hela morgonen.
Jag orkar inte, Henrik Hör du inte vad jag säger? Jag är höggravid, står på trottoaren med två tunga kassar! Ryggen pajar snart. Köp vad du vill laga, men hjälp mig upp så kan du väl skicka ut mig sen, om det är så viktigt.
Snälla, det är bara runt hörnet! Ta färsk potatis också, vår hemma är säkert möglig nu. Jag vill göra allt perfekt, för oss. Om du ber någon om hjälp… Eller bär lite i taget… Snälla Johanna, bara den här gången!
Jag tittade på de röda märkena i händerna. Tårarna brände, ilskan kokade. Men något i hans röst gjorde att jag ändå haltade iväg mot den lilla butiken. Kanske skulle det ändå bli något fint av alltsammans?
Kassörskan på Coop såg medkännande ut när jag pustade fram mellan köttdisken och grönsakerna. Medan jag långsamt kånkade ut påsarna, var händerna stela och domnade.
Henrik ringde igen.
Köpte du? Han lät nästan nöjd.
Ja. Jag är vid porten.
Vänta! Gå inte upp, sitt på bänken. Ge mig tio minuter, jag måste bara, alltså fixa klart. Gå ut och andas lite!
Jag föll ner på den kalla träbänken. Påsarna dunsade i gruset. Ville bara kasta dem genom vårt fönster på tredje våningen så trött och förbannad var jag.
Det blev tio minuter. Sen tjugo. Kylan gick genom benen. Jag försökte gissa vad som väntade däruppe. Rosor? Ljusmiddag? Sardeller och dillchips? Nej, inget av det kändes värt det här.
Efter mer än en halvtimme hörde jag porten gnissla. Henrik dök upp med vänd t-shirt och håret åt alla håll, svettig i pannan.
Där är du! Vad sur du ser ut, det är ju svensk sommar! Kom nu, snabbt!
Han snappade åt sig kassarna och skojade, men jag såg på honom med ilska. Lukten av klorin slog emot oss när vi kom in det stank nystädat och obegripligt av någon billig så kallad havsvind.
I hallen presenterade Henrik allt stolt, nästan som om han designat Mall of Scandinavia på egen hand. Golven blänkte, saker var borta från stolarna, hyllorna dammade. Våra keramikälgar stod uppradade på spiselkransen.
Tada! Hurra! Vad tycker du? Snyggt, eller hur?
Jag stirrade tyst på honom.
Är det… allt? sade jag med låg röst.
Men, Johanna Jag har städat i tre timmar! Diskat, skurat under soffan, putsat toaletten. Jag ville att du skulle komma hem till rent och snyggt, slippa tänka på något. Det är därför du fick vänta lite där nere så jag hann klart när du ändå sprang i affären.
Jag kämpade med gråten. För det var just det. Han skötte golvet men inte mitt hjärta. Jag bad honom hålla min hand, där ute på trottoaren, men han prioriterade att gnugga golvbrunnen.
Bråket kom igång snabbt. Henrik viftade med disktrasan och höjde rösten. Han var besviken att jag inte blev glad, att jag alltid tänker på mig själv, att han minsann varit vaken hela natten och fixat för min skull.
Du förstår ingenting, Henrik, grät jag. Jag ville bara att du kom och mötte mig. Det var all hjälp jag behövde.
Han började skrika om att jag förstört hans överraskning, att jag aldrig är tacksam och att om jag kommit på torsdagen så
Till slut orkade jag inte mer. Så fort det lugnade sig plockade jag ihop min väska och gick. Bytte inte ens om. Åkte tillbaka till mamma och pappa igen.
Henriks föräldrar, hans syster, alla släktingar ja till och med han själv ringde och tiggde, bad mig förlåta, komma tillbaka, han har förstått nu. Men för mig är saken klar. Jag vill inte ha en man vars dammfria hyllor går före mitt och vårt barns mående. Jag vill ha någon som ser mig inte bara smutsen på golvet.
