FÄNGELSEKUNDEN
Den gamla bussen hostade sig iväg, lämnade efter sig en lukt av bensin och Vivan mitt på landsbygdens vägkant. Hon såg sig omkring inget hade förändrats sedan sist. Vägbanan var lika sönderskuren av tunga däck, leran var blöt och kletig, och längs dikeskanterna stack björnbärsbuskar och snåriga nypon ut här och var. Längt bort i skymningen slingrade sig byn, en smal remsa längs skogskanten. Några fönster lyste redan varmt gula och någonstans skällde hundar, och gåskar harvade förbi med högljutt missnöje.
Jaha, här är allt sig likt efter sex år, tänkte Vivan. Nästan, iallafall. Blicken gled mot höjden där Perssons gamla maskiner brukade stå i rader, svagt belysta av lampor nu gapade en svart tomhet där istället. Familjen Persson hade nog sålt rubbet, många flyttade härifrån för länge sen.
Vivan gick vidare mot bygatan. Hon hade nog inte varit förvånad om någon gömt sig bakom hörnet för att kasta sten efter henne. Hon kände blickar i varje fönster, hårdare än den kalla majvinden. Hon drog sjalen djupare ner i pannan, hoppades på att gå obemärkt förbi. Vad väntade framför henne? Fanns huset hennes kvar? Tanken på att vända om var meningslös, inga andra platser fanns kvar för henne än barndomens by.
Det var ju hon på sätt och vis som gjort att halva byn stod utan jobb för sex år sen.
Hon hade förändrats, både inuti och utanpå. Hon mindes den där Vivan som såg livet som en lek, och som fått den barska Magnus Persson på fall hela byn såg nästan upp till honom, han var storbonde och arbetsgivare för många. När han ville ha henne, kändes det som ett lyckokast. Vivan flyttade in i Perssons villa, sista huset före skogsbrynet, där låg det i lä. Det kändes först som en saga, men det visade sig snart vara något helt annat.
Magnus såg sig själv som någon sorts herre på täppan och henne som tjänsteflicka. Ensamhet, svartsjuka, strikta förmaningar han fjärmade henne från vännerna, klagade på kläderna, förbjöd smink. Hennes värld krympte till köket och hemmet, där hon lagade kalops och torkade golv, alltid på helspänn inför nästa anklagelse om otrohet.
Sedan kom också slagen. När det gick så långt, flyttade hon ut till torpet vid åkerrenen. Ville bara glömma och läka. Men ödet hade annat planerat.
Magnus kom redan dagen därpå. Hon höll just på att skura köksgolvet med alla dörrar öppna mot våren. En ljummen vindförde in doften av jord och tvål. Han sparkade undan hinken så tvållöddret rann över hela golvet. Hon förstod genast nu var det hennes tur.
Minnet svartnade efter det. Vivan minns bara fragment: poliser som ställde frågor, ett köksbord på sned, gardiner nedslitna och Magnus på golvet.
Så går det när man retar gallfeber på en karl! mummel hördes från grannarna utanför: Hon hade det ju som en prinsessa! “Och nu ska vi varenda jäkel hitta nytt jobb, då!”
Sex år i svensk anstalt blev straffet. Det var tuffa år, men inte så mörka som hon fruktat. Hon fann ändå några att prata och dricka kaffe med och lyckades undvika konflikter. Men glansen i de blå ögonen var borta. Över axlarna hängde nu gråa slingor i håret; att klä upp sig och pynta sig var inget hon längre ens tänkte på. Tanken att själv hamna bakom galler hade aldrig någonsin funnits men livet, ja, det kan verkligen slå sönder på ett ögonblick.
Hon gick genom byn och höll huvudet lågt. Skulle hennes lilla röda torp ens stå kvar? Eller hade byborna redan sågat upp det till ved? Men bakom två stora björkar, på kanten av en grop, skymtade hon de gamla väggarna. Från bäcken hörde man sorl och grodor, och från skogen luktade blöt gran snart skulle det vara svamptider, tänkte hon, kantareller och soppar, så som varje barndomssommar.
Hon gled in genom grinden, letade efter reservnyckeln över dörrkarmen. Väl inne väntade hon sig unken lukt men möttes av doften av rent tyg och blommande pelargon i fönstret. Allt var undanplockat någon måste ha hållit koll på huset.
Vivan! Vivi-an! Det var grannen, Rut, som kom rusande in utan ens att sparka av sig gummistövlarna. Oj du, vad du har ändrat dig Hon ställde ner en glasburk mjölk och en brödbit inlindad i kökshandduk. Såg att det lyste, så jag kikade in och tog med lite till dig, du är säkert svinhungrig efter resan.
Tack Rut, har du tagit hand om huset? undrade Vivan.
Ja, det måste man ju när någon åker bort. Man kan ju inte låta det stå och förfalla! svarade Rut och log snett.
Tårarna steg i Vivan men Rut skakade på huvudet och gick. Nu får du vila dig, men håll ett lågt profil. Jag får inte vara här inne för länge, gubben min gillar inte att nån är vänlig mot dig just nu
Det var som en varm filt över själen ändå, att någon faktiskt brydde sig. Hon hällde lite mjölk i ett glas och precis när hon skulle sätta sig för att äta, knackade det försiktigt på dörren. En pojke, kanske tretton år, stod där och räckte fram ett paket: Mamma skickade det här. Förvirrat tog Vivan emot paketet det doftade rökt sidfläsk och bröd.
Senare stormade Sissela in, en gång hennes bästa väninna innan allt det där med Magnus. Men åh gumman, nu gråter du! kramade hon om henne. Du vet, vissa här förstår. Det var självförsvar! Karlarna fattar inte sånt
Sissela hade släpat med sig morötter, sallad och bröd. Nu sover du imorgon snackar vi ikapp om allt!
Med hjärtat lite lättare gick Vivan till sängs såg allt det goda i människorna hon glömt. Just innan hon hann somna, hörde hon knackningar på fönstret. Hon kände genast igen Olof, den tyste men respekterade byledaren.
Stanna där inne, sa han. Vi snackar genom rutan. Vi snubbar har tänkt och ingen vinner på hatet. Magnus var krånglig på sitt sätt, det vet du. Så här, vi har samlat ihop lite startpengar till dig. Det är inte mycket, men det räcker till det första i alla fall.
Hon protesterade, men Olof kastade in ett kuvert med några hundra lappar i svenska kronor och försvann sedan in i natten.
Text: Anki SvenssonNär gryningen drev in genom gardinen slog Vivan långsamt upp ögonen. Sömnen hade varit orolig och full av gamla bilder, men nu låg morgonen ändå stilla omkring henne, med sval lukt av dagg mot bräcklig tapet. Utanför kunde hon höra fåglarna ropa över ängarna, ett ljud från förr likadant nu som alltid.
Hon reste sig, plockade försiktigt upp det lilla kuvertet från golvet. Fingrarna darrade litet kring sedlarna, men det var inte för pengarnas skull hon blev varm inombords, utan för att någon ändå, mitt i allt, valt henne, inte gett vika för snacket eller skammen. Så länge någon höll ett fönster gläntat, skulle hon få luft.
Det var nytt att börja från början, men Vivan fylldes av ett lugn bland spår av gårdagens liv. Där ute, under björkarna, stod en överväxt rabatt något att gräva i när marken torkat. Hon skrubbade händerna rena, satte till kaffet och lät radion spela ett lågmält dragspel.
Ensamheten kändes inte lika vass nu. Hon öppnade ytterdörren och släppte in den klara försommarluften, ett löfte om nya dagar. I byn skulle det ännu viskas, men också bäddas bröd, lämnas morötter och kanske, någon gång, vinkas mot torpet på åkerrenen.
I hennes bröst, där mörkret bott så länge, började något växa igen långsamt, envisare än skvallret. Hon fällde ut stolen under äppelträdet och satte sig. Vad framtiden bar visste hon inte, men där, bland fågelrop och doft av blött gräs, bestämde sig Vivan för att hon ändå tänkte stanna.
Det fanns morgnar kvar att leva.
