FÄNGELSEFÅNGAN
Den gamla bussen, som spred doften av diesel och trötthet omkring sig, skramlade vidare och lämnade kvinnan ensam kvar. Hon såg sig omkring här hade tiden tydligen stannat. Samma geggiga landsväg som alltid, med tjock, svart lera. Samma buskar, nu prickiga av grå slaskstänk. Bortom fälten låg byn, en smal remsa av hus längst skogskanten. I skymningen började fönstren glöda varmt gult, hundarna skällde och några gäss gnällde där borta. Småputtrigt, på ett svenskt vis.
Ingenting har förändrats på sex år, tänkte Vera eller, nu för tiden, skulle hon nog knappt ens kalla sig själv Vera. Det enda som saknades var den där raden av traktorer på höjden, där de stod förr och såg viktiga ut i lampskenet. Nu var där bara mörker. Vad hände egentligen med Johanssons Lantbruk? Säkert sålt, tänkte hon, barnen delade väl på maskinparken som svenskar gör och så var det kapitlet slut.
Vera gled in på bygatan, hon skulle inte ens bli förvånad om någon slängde en kotte efter henne från någon portuppgång. Hon föreställde sig att alla par ögon i de upplysta köken stirrade på henne och dömde. Hon drog sjalen längre ner i pannan, i hopp om att bli osynlig. Vad väntade henne? Stod ens huset kvar? Någon annanstans att ta vägen fanns ändå inte. Hon var så hemma här som hon var bortkommen mest tack vare att, för sex år sedan, halva byn blev arbetslös på grund av henne.
Hon var inte samma Vera längre. Varken på utsidan eller insidan. Borta var den yviga, glada tjejen med blå ögon och yviga lockar som kunde charma livet ur den mest buttre bonde typ Arvid Johansson, byns pamp (eller självgoda översittare, välj själv). Vera var ensam; hennes gamla torp låg vid bäckkröken, inbäddat bland björkar och mossa. På Arvid nästan dyrkade folk. Han hade sysselsatt dem alla.
Och VERA då? Ja, hon flyttade in hos honom. Och trodde väl nu har hon fått sitt livs högvinst drömmen om den lyckliga lottningen! Men nej då. Arvid var en klassisk svensk gubbe med kontrollbehov, sur och misstänksam. För honom var Vera mest som hushållerska, och ju mer han fick bestämma, desto bättre tyckte han. Först sågade han av kontakten till hennes väninnor, sen blev det förbjudet med smink, och kjolar för slampiga. Hela hennes värld bestod till sist bara av förbud. Hon stod hemma, lagade ärtsoppa och dammade bokhyllor som ingen använde. Till jobbet var det aldrig tal om.
Arvid var övertygad om att Vera höll på med något, att hon hade någon gömd karl i varje vrå. Hans eviga misstankar drev honom smått galen. Vera försökte försäkra honom om att hon var trogen, men förstod snart att det var hopplöst. Det var aldrig hon det var alltid Arvid som var problemet. Och när handgripligheterna dök upp, flyttade hon till sitt torp vid bäcken, i förhoppning om att glömma alltihop. Men det var då det verkligt osvenska hände.
Nästa dag knackade Arvid på, eller snarare sparkade in dörren. Vera stod och våttorkade köksgolvet. Vårvindarna fladdrade genom huset, det luktade såpinysn och nystädat. Men när Arvid sparkade omkull hinken, och vattnet forsade över golvet, förstod hon vad som väntade.
Sedan blev det ett svart hål i minnet. Det var som om hjärnan slog av allt ljud och bild från den dagen, för att skona henne. När hon vaknade till fanns polisen över hela gården, någon viftade framför ansiktet med en plastpåse i den låg en kökskniv. Naboende trängde ihop sig bakom staketet, på köksgolvet låg Arvid, mitt i röra av omkullkastade stolar och trasigt tyg.
Jaha, där sabbade hon hela byn! hördes nån mumla bortifrån äppelträden.
Hade hon bara varit lite tystare så hade gubben levt än! sa någon annan.
Varför klaga? Hon levde ju som en prinsessa! tyckte nästa.
Bra folk går det alltid illa för!
Och vad ska vi leva av nu? Jobben försvann när han dog!
Vad händer nu?
Vera fick sex år i fängelse, på öppen anstalt inrutat och krattat som ett mellansvenskt koloniområde. Det var tufft, men inte så förfärligt som hon fruktat. Hennes vänliga sätt och det svenska superkraften att lyssna och visa empati gav henne vänner bland medfångarna. Men någon skönhet med klarblå ögon var hon inte längre: Hakan hade blivit rundare, och håret grått. Hon trodde aldrig att hon skulle hamna där bakom lås och bom. Man ska aldrig säga aldrig! som svenskar plägar säga. Det kan smälla till när som helst. Och nu var hon fånge zätan, fängelsefångan.
Vera smög genom byn med sjalen neddragen framför ansiktet, hjärtat slog som om det var första dagen på SFI-lektion. Fanns torpet ens kvar? Någon kanske redan eldat upp det, vad vet man. Men där, mellan två bredbenta björkar vid bäcken, såg hon de välbekanta väggarna lysa i kvällsljuset precis som förr. Från backen under huset kom det en kall vindstöt. Långt bort porlade bäcken, och grodorna sjöng sin gamla, falska stämma. Så många gånger hade hon föreställt sig det här ögonblicket.
Nu slank hon in genom grinden, trevade fram reservnyckeln bakom ett rostigt stuprör givetvis, svensk krismedvetenhet. Hon öppnade, redo att mötas av unken lukt, men nej! En varm glödlampa spred hemtrevligt ljus över köksskåpet och i fönstret blommade en pelargon. Vera fattade ingenting. Hon gick in i sovrummet allt var precis på sin plats, ingenting rört. Någon, någon snäll själ, hade tagit hand om huset.
Vera! Veeeera! hördes ett hest rop från förstubron, och in kom grannen Gudrun, stadig och bred som en kökssoffa. Åh herregud, sa hon istället för hej, du har verkligen förändrats… Såg lampan lysa så jag tänkte titta till dig. Här, jag tog med lite mjölk och ett gott bröd, så du får något i magen. Hon la ifrån sig en burk rödmjölk och ett kondigt bröd på duken. Tack, snälla Gudrun, var det du som såg till huset?
Vem annars? muttrade Gudrun nöjt. Man kan ju inte lämna hemmet vind för våg!
Verkligen, tack! sa Vera, tårarna nästan på väg.
Nu går jag gubben min är fortfarande purken på dig, så bäst att mjölet inte blir surt.
Vera kände hur trycket över bröstet lättade. Någon var ändå på hennes sida. Hon hällde upp mjölken i ett glas, och just då knackade det blygt på dörren. Där stod en tolvårig grabb och höll fram en påse, skrapade med Heidifötterna mot trappen. Mamma bad mig lämna det här. Han tryckte fram ett paket. Hälsa och tacka sa Vera, men killen försvann snabbt, sådär som bara lantungar kan. Ur paketet slog doften av rökt skinka så gott att hon blev hungrig på riktigt.
Och, såklart in med buller och bång kom Märta, hennes barndomsvän från förr. Hon kastade sig runt Veras hals, helt utan förvarning. Jag trodde ingen skulle hälsa på mig längre! hulkade Vera.
Men snälla du, kvinnlig solidaritet är väl ändå svensk vinnargren! Det var ju självförsvar, det fattar ju alla kvinnor, om man nu ids tänka. Männen surar för att de inte begriper sig på vad vi går igenom.
Märta sprang vidare, hade lämnat diverse grönsaker från den egna täppan Du ska vila nu, i morgon pratar vi ikapp!
Tårarna steg i Vera, plötsligt kändes byborna inte ett dugg läskiga längre. Kvinnorna förstod henne. Låg hon snart i egen, nystädad säng, så hörde hon det knacka på fönstret igen. I mörkret såg hon Olles statliga gestalt byäldste, känd för att alltid ha svaret, rätt eller fel.
Gå inte ut, sa han, jag pratar genom fönstret. Vi killar har snackat och bestämt att det är fånigt att fortsätta vara sur på dig. Kvinnor vet säkert bäst. Och Arvid… (han tvekade)
… han var väl inte alltid den lättaste typen. Vi har samlat ihop några tusenlappar till dig, här, du behöver dem nog nu. Och innan Vera hunnit tacka, låg en tjock bunt svenska kronor på golvet.
Så kan det gå i svenska landsbygden. Sammanhållningen finns där, under ytan till och med för en fängelsefånga som Vera Johansson.
Av: Ann-Sofie SävlingMed fönstret stängdes kallvintern ute, men värmen spred sig i hela Vera av lampan, vedeldad spis men mest av byns oväntade omtanke. Hon försiktigt lade pengabunten på fönsterbrädan, nästan berörd av männen, de där gamla vresarna som nu visade att även hjärtan av trä kan mjukna.
Hon satte sig i den ärvda köksstolen, lyfte glaset med mjölk och såg ut på stjärnhimlen över gärdet. En tunn mjölkdimma svepte över marken, precis som förr, och hon förstod: Sex år senare hade hon kommit hem, inte till en förlorad värld, men till en by där försoning och förståelse långsamt fick ta plats. Sår läkte inte snabbt där folk ständigt såg på varandra men de läkte ändå.
Vera log snett åt sin egen spegelbild i köksfönstret lika rufsig, lika sliten, men ändå fri. Hon var inte längre fängelsefånga, inte Arvids egendom, inte landsbygdens syndabock hon var helt enkelt Vera, den som överlevt. Och när lärkans första visslingar steg mot den ljusnande juninatten, visste hon: Andra chanser finns, inte bara i drömmen, utan ibland, faktiskt, på riktigt.
Hon reste sig och öppnade ytterdörren på vid gavel ut mot bäcken, lät kvällsluften fylla hela huset. Och för första gången på mycket, mycket länge, andades hon ut och in. Och skrattade, mjukt, för sig själv. För nu, äntligen, var hon inte längre fånge. Hon var hemma.
