Perfekt att du föreslog delad ekonomi. Då behåller jag helt enkelt allt mitt.
När min man vid middagsbordet sköt tallriken ifrån sig, med en min som om jag serverat honom en domstolskallelse istället för rårakor, förstod jag att det var dags för hans stora programtal. Niklas rättade till servetten, harklade sig, och stirrade förbi mig mot sin ljusa kapitalistiska framtid, gissar jag och sa:
Karin, jag har räknat lite på det här. Vår budget går inte ihop för att du är så dålig på ekonomi. Från och med imorgon har vi delad ekonomi.
Intrigen dog snabbt, men dumhetslukten i rummet blev lika tydlig som doften av friterad sill. Jag la långsamt ner gaffeln.
Det är utmärkt att du vill ha delad ekonomi, Niklas, sa jag med ett leende som en orm reserverar för ett frivilligt offer. Då behåller jag bara mitt, så var det ju.
Niklas blinkade förvirrat. I hans huvud, där tankarna sällan kolliderade annat än med en dov duns, verkade det här inte riktigt gå ihop. Han väntade sig tårar, anklagelser, kanske en scen men definitivt inte lugn acceptans.
Klokt, sa han överlägset, redan mentalt räknande in de pengar han skulle spara på mig. Jag ska spara till status. En man behöver status, Karin. Du ja, du har väl råd med strumpbyxor.
Min man Niklas var en fascinerande person, med den sällsynta förmågan att se sig själv som affärshaj trots att han var mellanchef på ett bolag som sålde isolerglas. Hans status tog oftast formen av tekniska prylar han utnyttjade till tre procent, och läsning av självhjälpscitat på nätet.
Japp, då var vi överens. Ska du äta upp din råraka, eller ingår det inte i din nya budget?
Han åt. Gratis. Sista gången.
Första veckan med vår nya ekonomiska politik präglades av Niklas stolthet. Han spatserade runt i lägenheten som en tupp, demonstrativt ointresserad av tvättmedelspriser. Han köpte sig en premium kalender i fejkläder och började bokföra sina utgifter.
På onsdagen kom han hem med en kasse som bara skramlade av två burkar billig öl och ett paket torskfärs från lågprisbutiken. Själv packade jag upp mat från ICA Kvantum: gravad lax, avokado, goda ostar, färska grönsaker, en bra riesling.
Niklas ställde sig i köksdörren och såg ut som en utarbetad soldat.
Lyxar till det? sa han, och nickade mot fisken. Därför vi aldrig hade något sparat. Slösaktighet.
Inte vi, Niklas. Mig. Du sparar ju nu till status, minns du. Förresten, har du tagit en egen hylla i kylen? Den längst ner i grönsakslådan passar bra för dina tillgångar.
Han fnös, tog ut sin torskfärs och började koka den i min kastrull.
Gasen, påminde jag utan att vända mig om.
Vadå?
Elen, vattnet, slitaget på kastrullen och diskmedlet. Vi delar ju allt, eller hur?
Äsch Karin, nu är du petig!
Petig? Marknadsekonomi, Niklas.
Han försökte le, men torskfärsen brände sig fast i gommen och gav honom en grimas som en mops med citron i munnen.
Du är bara sur för att du inte längre har access till mitt kort, konstaterade han medan han slet loss deg från tänderna. Kvinnor gillar ju inte att tappa kontrollen.
På lördagen kom Barbro, min svärmor, över. En unik kvinna. Hon älskar mig lika mycket som hon föraktar sin sons dumhet. Hon har tidigare varit chefsrevisor på ett pappersbruk hon litade mer på siffror än på folk.
Vi drack kaffe med prinsesstårta. Niklas satt mittemot, gnagde på ett knäckebröd (köpt på Klipp-pris) och såg förnärmad ut.
Du kan inte ana mamma, nu gömmer Karin till och med toapappret! klagade Niklas, hoppades på lite moderlig sympati. I badrummet hänger sandpapper, men i hennes skåp finns trelagers med persikodoft. Ren segregation!
Barbro satte ifrån sig koppen.
Men Niklas, när du införde segregationen, vad tänkte du med då? Det som ska sitta på pappret?
Mamma! Jag försöker optimera ekonomin. Ska ju köpa bil!
Bil? sa Barbro och höjde ögonbrynet så det försvann in i luggen. För de där några kronorna du gömmer undan? Du snålar på papper för att se ut som kung i en begagnad Saab?
Det är investering!
Investering? Den enda investeringen här är att Karin låter dig bo kvar, mitt barn, sa Barbro torrt. Förresten, Karin, den här tårtan är underbar.
Niklas försökte ta en bit tårta, men min hand med smörkniven stoppade honom mjukt men bestämt.
Femhundra kronor, Niklas. Eller ta knäckebrödet.
Skojar du? Tar betalt av din egen man? Framför mamma?
Marknaden är skoningslös, älskling. Att låna gaffeln är femtio kronor extra.
Han ryckte till, blev röd, snodde sitt knäckebröd och drog därifrån.
Tjurskalle, konstaterade Barbro. Helt som sin far. Han samlade också kapital tills jag skickade honom hem till sin mamma. Kör på, Karin. Nu börjar hans jag-är-sura-fasen, där han ska frysa i protest.
Två veckor senare hann experimentet nå kokpunkten. Niklas hade börjat gå ner i vikt, såg blek ut, men vägrade erkänna sig slagen. Skjortorna var obekvämt skrynkliga, eftersom tvättmedlet var mitt och han hatade sin galltvål. Han luktade billigt rakvatten och såg på mig med sårad varg-blick.
Vändpunkten kom en fredagskväll. Jag kom hem trött men glad hade fått bonus på jobbet. På bordet väntade en överraskning: en vissen bukett nejlikor och en flaska Pommac (bubbel med anspelning på fint).
Niklas satt vid bordet, lyste som en nypolerad guldpeng.
Karin, sätt dig, vi måste prata. Jag har kompromissen! Jag kan bidra till hushållet nu… med fem tusen kronor. Till mat.
Jag såg på honom. På nejlikorna som påminde om gymnasieavslutning på 90-talet. På Pommacen som gav sura uppstötningar bara av att betrakta den.
Fem tusen? Imponerande generöst, Niklas. Men det finns ett krux.
Jag tog fram en liten pärm ur väskan ett snyggt, utskrivet Exceldokument.
Vad är det där? sa han misstänksamt.
En hyresavi, älskling. För boendet. Kolla: hyra för centrala Göteborg (du använder både kök och vardagsrum) 15 000 kronor. El och varmvatten (du älskar ju långa duschar) 2 500. Städavgift (jag städar) 1 500. Totalt: 19 000 kronor i månaden. Din skuld för två veckor: 9 500. Plus ersättning för slitage på hushållsapparaterna.
Niklas blev kritvit i ansiktet.
Du du tar betalt av mig som om jag bor i fruns lägenhet?!
Nej, Niklas. I min lägenhet. Med delad ekonomi är du en hyresgäst. Och eftersom vi saknar kontrakt, kan jag säga upp dig med 24 timmars varsel.
Det här är snålt! Det är ovärdigt! Jag är ändå man!
Han kastade sig upp så stolen välte.
Du är en man som ville spara på sin fru men glömde vem som står för lägenheten, sa jag. Du ville vara partner. Då får du betala. Eller hitta någon annan plats till din status.
Niklas andades häftigt, försökte säga något, gjorde väl bisarra gester.
Du kommer ångra dig! Jag drar! Jag hittar nån som uppskattar mig inte bara kvadratmeter!
Lycka till, Niklas. Glöm inte ta med din torskfärs. Jag gör inte anspråk på andras tillgångar.
Han sprang runt, rafsade ihop sina saker, kallade mig snåldjävul och kärleksmördare, och stormade ut i natten.
Ring mamma, så hon bäddar åt dig, tipsade jag och hällde upp ett glas av min fina riesling. Ta Eco-taxi, skydda statusen.
Han smällde i dörren med sån kraft att grannarna hade kunnat vakna men bara grannen under gjorde det.
Plötsligt var det tyst, och tystnaden var lika ljuv som hjortronsylt. Jag sjönk ner i fåtöljen och såg ut över nattan i stan. Kände mig fri.
Min mobil plingade. Ett sms från Barbro: Han är här. Hungrig och arg, vill ha rättvisa. Jag förklarade att rättvisa är dyrt och han inte har några pengar. Satte upp mat- och sovnota på kylskåpet. Marktänk, vännen. Och du? Klarar du dig?
Jag log och svarade: Jadå, mamma. Tänker köpa nya gardiner. På sparpengarna.
Man ska aldrig förklara för någon varför hen gör bort sig. Det är pedagogiskt mycket effektivare att låta personen själv betala sitt pris till fullt marknadsvärde. Om en man erbjuder dig frihet, se till att han också klarar av den när du levererar.
