Människor såg en utmattad häst: den hade inte ens styrka nog att resa sig

Folk upptäckte en utmärglad häst: den hade knappt krafter nog att resa sig

Det unga paret, förälskade upp över öronen, traskade långsamt genom ängens höga gräs någonstans strax utanför Uppsala. Hand i hand, sådär som bara folk gör när de tror att de är de första någonsin att ha hittat lyckan, smålog de mot varandra och hann knappt lägga märke till omvärlden tills verkligheten med kraft slog till.

Plötsligt gav Lovisa, tjejen med flätan, ifrån sig ett rejält tjut och hoppade bakåt så snabbt att hon nästan välte Erik, sin blivande riddare. Han steg oförskräckt fram, redo att skydda henne mot… ja, vad det nu var, fast ingen egentligen hotade dem.

I gräset, bara några meter bort, låg en häst.

Eller det som en gång var en häst. Den såg nu mest ut som om någon försökt montera ihop ett skelett och glömt lägga till muskler och hull. Skinnet var så tunt och stramt över revbenen att Lovisa nästan väntade sig att benen skulle sticka ut genom huden.

Bara små torra skorvor täckte kroppen här och där, och irriterande svenska mygg surrade envist runt de värsta såren. Hästens uppsyn var så tragisk att man instinktivt ville vända bort blicken.

Stackars djur! utbrast Lovisa med så mycket sorg i rösten att alla lärkor och björktrastar tillfälligt tystnade.

Ett ögonblick låg världen stilla.

Sen rörde hästen svagt på sig.

Bådas hår reste sig på armarna, och i nästa sekund gav de till ett gemensamt vrål som man sällan hör ens på Melodifestivalen.

Hand i hand flydde de över ängen mot grusvägen. Först när fötterna nådde kiselstenarna och lungorna pep av ansträngning, vågade de släppa varandras händer.

Ingen förföljde dem, såklart.

Panik gav långsamt vika för eftertanke.

Den lever… viskade Lovisa, nästan som om hon själv inte trodde det.

Ja, men den ser ut som döden själv, muttrade Erik.

Men något rörde sig.

Man måste kolla igen. Tänk om hästen bara sprattlade för att någon höll på att äta upp den inifrån? Lovisa rös till vid tanken och skickade tappert tillbaka sin Erik som spejare själv dröjde hon kvar på vägen. Att se naturens cirkel stängas ville hon slippa.

Erik smög tillbaka mot djuret. Inga asätare syntes till, men det var faktiskt ingen tvekan hästen andades.

När han närmade sig lyfte hästen svagt på huvudet och gav ifrån sig ett ljudligt, men svagt fnys.

Det var tydligt att den led. Andningen var ansträngd, huden slapp och irriterad, ögonlocken halvöppna med en märklig röd hinna över ögat. Ben och svans låg orörliga, öronen fladdrade ibland fast det kunde lika gärna vara vinden.

Undersökt av en första gångs-hästexpert (dvs. Erik) såg det ut som djuret legat där i evigheter.

Bekymrat berättade han allt för Lovisa.

Spelar väl ingen roll hur den hamnade där, sa hon och slog ut med händerna. Vad gör vi nu? Jag har knappt sett en häst på nära håll tidigare! Och nu kanske den dör framför oss.

Erik grubblade, och plötsligt föll en talgdank ned i byn bredvid höll Algot Andersson några islandshästar för turridning.

Efter ett samtal med det lokala stallet där de först hade lite svårt att förstå vad det yngre paret pladdrade om lovade de ändå att komma genast.

Snart väsnades en Volvo XC70 upp längs vägen. Erik och Lovisa gestikulerade vilt för att styra fordonet rätt.

En äldre man och hans hustru kom ut ur bilen. De blev först stumma, sedan riktigt bestörta när de såg hästens skick på nära håll.

Några självklar självgång in i transporten var inte att tala om. Det var bara att hoppas att hästen skulle klara resan till veterinären.

Fyra personer räckte inte till att få upp det stackars djuret, även om det knappt vägde mer än en dalahäst vid det laget.

Erik ilade hemåt för att samla grannar och vänner. Tillsammans lyfte de det tunna livet med hjälp av en dubbelvikt presenning. Hästen spärrade skräckslaget upp ögonen men orkade inte annat än rycka till svagt.

Det var en syn som kunde få självaste Karl-Bertil Jonsson att gråta.

Till sist lyftes hästen in i släpet, och transporten rullade iväg äntligen på väg mot en potentiellt bättre framtid.

Vid stallet hade folk redan samlats veterinären och volontärer stod redo.

Vårdpersonal började omedelbart försöka få ordning på den trasiga kroppen. Skorvor behandlades, dropp sattes. Även lokalpolisen anlände för att ta emot anmälan om djurplågeri och ta upp vittnesmål. Fast, konstaterade de, det är nog som att leta efter en Norrbottnisk myra i Göteborg: chansen att hitta den förre ägaren är minimal.

Veterinären bedömde läget skeptiskt så medtaget djur är näppeligen räddningsbart, men några dropp och massor av tålamod var ändå bättre än att ge upp.

Svårast var ändå att få hästen som nu fått namnet Siri att äta och dricka. Det visade sig bero på ett allvarligt angrepp av parasiter: bett över hela kroppen, kliande blåsor som blev hårda sårskorpor med tiden.

Siri hade rivit sig blodig i jakten på lindring. Huden var som sandpapper; ingen aptit fanns kvar. Om det ändå stannat där!

Det ena ögat var täckt av en röd och svullen hinna tumör, misstänkte veterinären. Men först när Siri återfick lite ork kunde en operation övervägas. Tänderna var så sjuka att akuta ingrepp krävdes även där.

Konstaterat: det här skulle inte bli någon snabbfix. Stallet förvandlades till ett fältlasarett i flera månader.

Veterinären dök upp varje dag, tog prover, gav medicin. Sakta men säkert började spelarens, nej, ägarens insatser göra skillnad: parasiterna höll på att försvinna, skorvorna minskade. Tänderna blev lagade så att Siri började äta själv om än bara med hjälp av snälla händer som stadigt höll huvudet högt som på en väldigt stor tax.

I början fick Siri dropp och flaskmatades som en fölunge. Hon förstod knappt vad som hände omkring henne. Hade människorna gett upp den första tiden hade hon säkert bara legat kvar och väntat på slutet.

Men hennes nya ägare var envise som norrlänningar i snöstorm. De satt hos henne kväll som natt; bytte dropp, pratade lugnande och mjukt. Snart började Siri känna igen röster. Hon sökte sig varsamt mot människohänder för att bli klappad.

Hon såg nästan ingenting, så dörren till omvärlden gick via ljud och vänliga klappar. Sakta vände livet.

Efter några veckor kunde Siri vända sig från sida till sida själv och efter ytterligare en tid höll hon huvudet och kroppen nästan rakt upp flera timmar i sträck.

Det stora problemet återstod dock att resa sig.

Rädd som en skolad dalmatiner försökte Siri vika ihop benen för att ställa sig, men kroppen lydde inte. Muskelkraften var förlorad efter lång tid liggande, förklarade veterinären och ryckte på axlarna. Det skulle krävas träning och flera starka grannar.

Åtta personer och ett hemmasnickrat lufthäng från gamla filtar och spännband höll svetten borta från pannorna. Första tiden behövde Siri stöd att ens stå upp, men snart lyftes ben för ben manuellt.

Efter en vecka och många träningspass tog Siri själv ett stapplande steg. Det var ingen stilpris-vinnare, men seger för både folk och fä.

Och så fortsatte arbetet, kväll efter kväll. Tränare och häst blev lika trötta, men ingen gav upp.

Efter flera månaders idogt arbete var Siri såpass stark att hon kunde gå några meter på egen hand.

Ute i hagen drog hon djupa andetag av sommardoftande gräs och kastade längtansfulla blickar mot flockens andfdra hästar.

En dag var det dags för operationen. Siri rullades in till kliniken och veterinären avlägsnade den röda hinnan över ögat.

Efteråt såg hon plötsligt hela världen klarare än på länge. Hon kunde urskilja alla som hjälpt henne och sin egen hage.

Nu följde ögondroppar och dagliga behandlingar, vilket Siri stod ut med lika lugnt som hon tagit sig igenom allt annat.

En dag släpptes Siri ut i hagen till de andra hästarna tant Greta och unghingsten Roffe. Det tog bara timmar för Siri att lära de gamla rävarna hur man för sig i hagen.

Borta var tiden då hon liknade ett vandrande revben. Pälsgolvet glimmade över hulliga sidor, bara ett par kala fläckar vittnade om sjukdomen.

Hennes ägare stressade inte fram någon inridning. Men så en dag började Siri stampa med hoven och fnysa ivrigt varje gång hon såg sadeln. Hon längtade uppenbarligen efter att få bjuda sin människa på en tur.

Med glada skratt sadlades hon en solig lördag. Siri bar sin ryttare runt ängen kanske inte i Världscup-tempo, men med sprudlande energi.

Just där och då förstod Siri vad trygghet betydde på riktigt. Trots all smärta, rädsla och tvivel så fanns det människor här som aldrig skulle överge henne.

Och Siri visste: den här gången var det på riktigt hon skulle aldrig bli lämnad igen.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Människor såg en utmattad häst: den hade inte ens styrka nog att resa sig
Äpplen på snön… Hos oss på Utskogen, precis vid kanten av de gamla skogarna där granarna tynger …