Hej du, jag måste bara berätta den här historien som har snurrat i mitt huvud hela veckan. Den handlar om min kära farmor, Märta Andersson, och hennes liv i den lilla byn vid Mälaren.
Vem är du? ropade en ung tjej när hon stod framför grindarna.
Märta och hennes brorson Nils steg ut på verandan och tittade på gästen.
Jag är till Märta Andersson! Jag är hennes barnbarnsbarn, faktiskt. Jag är dottern till hennes son Erik, som i sin tur är den äldste sonen till Märta.
Märta satt på en solfylld bänk och njöt av de första varma dagarna. Äntligen var våren här, och bara hon och Gud visste hur tuff den långa vintern hade varit.
Inte en vinter till! tänkte Märta och suckade med lättnad. Hon var inte rädd för att gå ut längre; hon hade väntat på den här stunden. Hon hade sparat en massa ärtor, köpt nya kläder och kände sig redo för vad som helst. Inget kunde hålla henne kvar i den här världen längre.
***
En gång i tiden hade hon en stor familj: hennes man, Gustav Andersson, en lång och stadig man, och fyra barn tre söner och en dotter. De levde i harmoni, hjälpte varandra och bråkade sällan. En efter en växte barnen upp och spred sig åt olika håll.
De två äldsta sönerna gick på universitetet och flyttade sedan till Stockholm respektive Göteborg för att jobba. Den mellersta sonen klarade skolan dåligt, men startade så småningom ett riktigt framgångsrikt företag som så småningom tog honom utomlands, och han stannade där. Dottern lämnade också byn, flög till huvudstaden och gifte sig kort därefter.
Till en början kom barnen ofta på besök, skrev brev och när mobiltelefonerna kom, ringde de. En efter en kom barnbarnen för att bo en kort tid hos dem. Märta packade då och då den gamla slitna resväskan och körde till någon av barnen för att hjälpa till som barnflicka.
Allteftersom barnbarnen växte upp och blev självständiga, ringde de färre och färre. Och tanken på att komma på besök försvann nästan helt arbete, egen familj, allt som kräver tid.
Det som fick dem att återvända en gång var nyheten om att farfar Gustav hade gått bort. Man hade trott att en så kraftig man skulle leva till hundra, men så gick det ändå. Efter begravningen spred sig familjen åt olika håll. De ringde först modern, men samtalen tystnade snart av sig själva.
Märta försökte ringa själv, men insåg snabbt att barnen hade sina egna liv. Så gick de sista tio åren. En gång om året hörde hon någon av sina barn ringa och hon fick ett leende på läpparna hela veckan.
En dag satt Märta på bänken och drömde sig bort.
Hej, tant Märta! ropade en ung kille bakom staketet och log brett. Minns du mig?
Märta blinkade förvånat:
Nils! Vad är det som händer?
Ja, tant Märta! svarade han och steg in i trädgården.
Nils var son till grannarna, ett slitet gäng som alltid hade bråttom att äta. Märta minns honom sedan han var en liten hungrig pojke. Hon gav honom mat, kläder och ibland en sovplats när hans föräldrar hade fest.
Hans föräldrar gick snart bort, så Nils togs bort och placerades någonstans bort. Märta såg honom inte längre och saknade honom djupt.
Var har du varit så länge, Nils? frågade hon med ett leende.
Först i ett barnhem, sen värnplikt och sedan skola. Nu är jag tillbaka på min lilla hemby. Jag ska hjälpa till här!
Vad finns att hjälpa till med? ryckte Märta med handen. Alla har ju gått sin egen väg.
Inget, jag försvinner inte! svarade han bestämt.
Så började ett nytt kapitel för Märta. Nils fick arbete hos den största jordbrukaren i byn, Jörgen Ivarsson. På fritiden lagade han sin gamla stuga som han ärvt av sina föräldrar och hjälpte Märta med trädgården. Märta blev glatt överraskad hon började kalla honom min son. Så levde de tillsammans i tre år.
Jag måste åka, tant Märta, sa Nils en dag innan han gav sig av för att jobba i Stockholm igen. Jörgen är kräsen och vill ha arbetskraft utan att betala. Jag måste tjäna mina egna slantar. Förlåt mig!
Ingen fara, Nils, gå i frid! svarade Märta och önskade honom lycka till.
Återigen stod hon ensam, och ibland ville hon gråta av ensamhet. Men något höll henne fast.
****
Hej, tant Märta! hördes en bekant röst. Märta tittade upp mot staketet och såg ett välbekant ansikte.
Nils! Verkligen du?
Ja, tant Märta! en hög, välklädd ung man steg in i trädgården. Jag är äntligen tillbaka!
Åh, vilket lycka! utbrast Märta. Kom in, kom in, Nils! Jag ska genast sätta på kaffekokaren!
Kaffe är bra! svarade Nils och skrattade. Jag var på väg hem och visste inte att du var här, så jag tog med mig inga gåvor.
Efter en halvtimme satt de två och drack kaffe ur gamla, vackra tekoppar och pratade i timmar.
Jag tror jag ska gå bort, Nils, torkade Märta en tår.
Skäms inte! skämtsamt vinkade han med fingret. Jag är här, vi ska bo tillsammans, tant Märta! Alla ska bli avundsjuka på vår lilla gård! Jag har sparat pengar och ska nu bygga min egen jordbruk. Du får inte gå någonstans!
Så, någon hemma? hördes en pigg flickröst. Märta tittade i fönstret och såg en ung dam i en kort kappa och höga klackar stå i trädgården.
Vem är du? frågade Märta och Nils tillsammans.
Jag är till Märta Andersson! Jag är hennes barnbarnsbarn. Jag heter Eira och är dottern till hennes son Erik.
Eira och Nils såg på varandra och skrattade.
Jag ringde er, men telefonen var avstängd! Så jag körde hit på tur och otur.
Kom in! sade Märta lite förvirrad men glad, och Nils grep snabbt hennes resväska.
Eira satte sig och berättade om sig själv:
Jag gillar inte stadens brus, jag vill bo på landet! Men mina föräldrar förstår mig inte. Farfar Erik föreslog att jag skulle bo hos er i några månader. Han sa att om jag bor här, så försvinner längtan efter staden. Han ringde, min pappa ringde, och jag också, men vi nådde aldrig varandra. Ursäkta mig! Jag ska inte vara en latmask, jag har egna pengar! Dessutom har er far och morfar skickat mig en gåva! Jag ska studera på distans inför tentorna och sedan åka!
Bo så länge du vill! svarade Märta med ett leende. Det gör mig bara glad!
En månad gick och Märta såg hur Eira skötte trädgården med skicklighet, nästan som om hon hade vuxit upp i en stad. Med Nils hjälp plöjde hon den övergivna marken, delade den i rader, byggde ett växthus och köpte plantor av grannarna. De planterade med stor glädje.
Nils använde sina förtjänster för att bygga en modern gård och anställde några arbetare för att laga taket på Märtas hus och installera fjärrvärme. Märta log hela tiden, hon var inte längre ensam. Ibland kom en skugga av sorg när hon tänkte på att Eira snart skulle återvända till staden. Hon hade vänjts vid sitt lilla barnbarnsbarn.
Hur klarar jag mig utan dig, Eira? suckade Märta när hon packade små kanelbullar i en påse till resan.
Glöm inte att fylla vatten i tunnan, tant! Nils vattnar trädgården! Och jag kommer tillbaka! skrattade Eira.
Kommer du tillbaka? frågade Märta med glädje i rösten.
Självklart! Jag kan inte lämna dig helt! Jag har blivit kär i dig, tant, och Nils har föreslagit att vi ska gifta oss i höst. Vem ska gå utan en man? Han är en riktig lantman!
Ett år senare låg Märta i solen och gungade en barnvagn med sin lilla gammelföräldradotter som sov sött. Eira och Nils hade byggt en blomstrande gård som hjälpte hela byn att frodas. Märta tittade på sitt barnbarn som låg och drömde och tänkte:
Jag ska inte gå bort än! Jag måste hjälpa dem ännu en gång!
Kramas och gilla på posten, och lämna era tankar i kommentarerna!
Om du vill höra fler berättelser, skriv gärna en kommentar och glöm inte att gilla, det inspirerar mig att fortsätta skriva!
