Kära dagbok,
Jag är ViktorAndersson, den där träsnickaren som just lagt ner dagens fångst i en vävd korg och nu vandrar den smala stigen hem till den slitna vagnen vid flodens kant. Plötsligt stannade jag som om ett blixtslag träffat mig. Det var ingen hallucination ur den tjocka dimman ovanför Lagan hördes återigen ett skräckinjagande stön, ett förtvivlat rop som fick håren på min rygg att resa sig. En kvinna skrek. Vinden rusade i de gamla granarnas kronor och sönderplåstrade hennes röst, men vissa ord nådde mig. Hon bad inte bara om hjälp, hon vädjade med hela sin själs sista kraft. Vid hennes sida hördes panikslagna vattenplaskningar från någon annan på andra sidan.
Utan att tveka kastade jag korgen åt sidan och de få silverglänsande fisken föll på den våta sanden. Jag kastade av mig den tunga, lurviga jackan och de slitna arbetsbyxorna, och iklädd bara ett slitet underplagg, rusade jag i det iskalla vattnet. Vinden tjöt som en rasande björn, lyfte upp vågorna som slogs i mitt ansikte av skum och stänk.
Att simma är som att kämpa mot en egen demon. Strömmen, som vanligen är ljum, var i dag förrädisk och stark, greppade mina ben med kalla, trådliknande händer. Nära huvudströmningsområdet, där vattnet var mörkt och djupt, kämpade en ung flicka för livet. Hennes mörka hår flöt som sjögräs över vågen och försvann sedan i den svarta djupet, som om den skulle sluka henne hel. Den unge mannen som hon hade vädjat till fick snart nå den motsatta stranden. Han såg sig inte om, hans rörelser var snabba och rädda. Han tog upp en uppblåsbar liten båt, såg sig omkring med ett vilt djurs blick och ryckte tillbaka längs skogsbrynet för att försvinna i den skyddande skogen.
Flickan tystnade. Hon kom inte upp ur vattnet. När jag, med sista kraften, nådde den olycksbådande platsen, bildade sig bara långsamma, hotfulla virvlar på ytan. Mitt hjärta föll till golvet. Jag tog ett djupt andetag, fyllde lungorna med den kalla luften och dök ner i den isiga dimman. Mina händer greppade den hala ytan på hennes jacka, jag omfamnade hennes livlösa kropp bakom mig och med den andra handen som en åror kämpade jag med benen mot stranden. Varje paddeltag slog tillbaka med brännande smärta i musklerna, varje andetag var som ett stön. Men jag simmade, fastklämd av livets vilja och den lilla kropp som vilade i mina armar.
När vi väl kom i land, utan att känna min egen utmattning, började jag agera. Mina händer, vana vid tungt arbete, rörde sig snabbt och säkert tryck, vridningar, konstgjord andning. Grumligt vatten sprutade ur hennes lungor och hon hostade en skrovlig, hackig hosta. Andningen kom långsam men jämn. Nu måste hon värmas upp. Jag samlade några glödande kol från en gammal brasa, byggde en grund av platta stenar vid den uppvärmda aska, täckte den med ett tjockt lager av mjuk granbark och lagde försiktigt den svaga flickan på den improviserade bädden. Jag täckte henne med min enda, rökade jacka. Själv packade jag ihop alla spridda saker på stranden, slet för att dra över den fuktiga klädseln över hennes stela kropp och satte mig vid den lilla elden, med frusna händer vilande på den.
Värmen steg sakta, som om den tvekat att tränga in i den frusna köttet. Flickan låg stilla, bara den svaga ångan från hennes andetag vittnade om liv. Kylan i vattnet och chokten hade gjort sitt, men jag visste att tiden skulle föra henne tillbaka till medvetandet. Jag kände det lika väl som varje kurva i Lagan.
Jag lyfte blicken mot himlen, dyster och tungt förklädd av låga, låga moln. Inte ens månen kunde tränga igenom den blytunga dimman. Det var tomt och hopplöst. Jag såg på eldens lågor, och de förde mig tillbaka till en annan grå kväll, den där kvällen som tog allt från mig.
Jag och Elin och lille Arvid hade gjort vår årliga sommarfiskeutflykt. Vi lämnade min fru med den lille sonen i vår stuga och rodde iväg med vår gamla men pålitliga liten båt.
Smaka på teet, så kommer jag tillbaka med den stora fångsten, säger jag glatt till Elin, och ett leende som sprakar av sanning och frihet breddar mitt ansikte.
Var försiktig, Vicky, vädret blir sämre, svarade min fru med oro i rösten medan hon spanade mot de annalkande molnen.
Jag känner varje sten här! Oroa dig inte! ropade jag från vattnet när paddeln skar genom den spegelblanka ytan.
Jag kastade ned linorna i vår trogna fiskebädd och väntade som vanligt. Men himlen mörknade plötsligt som om natten föll. Ett rasande vindpust böjde träden till marken och en mur av vatten slog ner från himlen. Vattnet kastade båten åt sidan, och ett högt knäpp hördes när vårt skepp fastnade i en gömd rot som stack upp som en dolk. Luften började sipra med en illaluktande rök och inom ett ögonblick förvandlades båten till ett söndertrasat bit av gummihölje.
Jag försökte simma, men en ilningskärvande kramp i benet från det iskalla vattnet hindrade mig. Strömmen tog över, slog i något hårt och mörkret slukade mitt medvetande. Jag vaknade först på den tredje dagen, liggande på en hård säng i en okänd kåta som luktade av rök och örter. Ett försök att resa upp gav mig yrsel och illamående. Då steg en gammal man med ett ansikte fullt av rynkor, som en karta av levda år, in i dörren med tunga steg.
Vakna, sade han utan känsla och ställde en skål med rykande soppa på en pall. Drick den här örten, den stoppar blödningen. Ät lite gröt, annars blir du kall.
Var är jag? frågade jag med en raspig röst och när jag hörde namnet på en avlägsen, obekant region förstod jag att jag fördes hundratals kilometer bort från hemmet.
Du har haft otur, pojke, fortsatte den gamle efter en kort tystnad. Jägare fann mig knappt levande. De trodde du inte skulle återvända.
Jag försökte resa mig igen, men den gamle viftade bara bort mig med en torr finger:
Ligg ner, var inte en hjälte. Du har förlorat för mycket blod. Om du rör dig nu, är det bara döden som väntar. Återhämta dig. Acceptera ditt öde.
Vad händer med min familj? Min fru, min son De vet inte att jag lever! min röst skrek i förtvivlan. Jag såg Elins ansikte i min fantasi och mitt hjärta slet ihop sig som en knut.
Här finns ingen post. Inga brev. Bara skog, vargar som ylar och björnar som vrålar. En oändlig taiga omkring mig.
Jag frågade hur de överlevde.
Med växter, svamp, nötter och bär. På vintern lagrar vi förnödenheter. Jägare kommer ibland med gåvor. Jag har bott så i tjugo år, svarade han medan han slog sig ner på sin korg i hörnet. Sov nu, du måste samla kraft.
Han somnade snart och jag stirrade på den lilla lågan på bordet. Skuggan dansade på väggarna, och i de dansande konturerna såg jag Elins och Arvids ansikten. En så djup saknad tog över mig, likt en gammal väns smärta. Utanför tjöt snönstormen, svepte bort alla vägar och hopp.
Dagarna smälte samman, lika trådar i ett rep. Varje liten rörelse jag lyckades med att vända mig, sitta, hålla en sked kändes som en seger, en liten bit av glädje i ett annars grått liv.
Till slut kunde jag stå upp, men som den gamle varnat. När jag försiktigt gick ut ur kåtan, möttes jag av ett vitt, orört landskap, helt insvept i snö.
Hur tar jag mig härifrån? frågade jag den gamla.
Ingen väg, svarade han kort. Det är en dags vandring till vägen, men snön har täckt alla spår. Du får vänta till våren. Om du blir frisk, hjälper jag dig vidare.
Vad sägs om jägare? Kan de hjälpa?
Jägarna är ute på andra marker under vintern. På våren och hösten kommer några. Kanske någon hjälper, men sannolikt inte. Området är otillgängligt nu. Så sa han och lade ett ännu ett vedträd i eldens låga.
Jag vaknade upp ur den mörka minnenas dimma med ett ryck. Hjärtat bultade som förut. Jag tände en ny eld med torra kvistar, gick tillbaka till flickan. Hon andades djupare och jämnare, men varvade fortfarande i ett dimmigt medvetande. Jag justerade jackan på henne och återvände till elden, där min själ fick vila en kort stund.
Den gamle var en tyst man. När jag hade återfått tillräckligt med styrka för att röra mig i kåtan, började han hjälpa mig lite i taget: skottade snö vid dörren, bar ved, tände brasan. Jag åt den gröt han lagade på rötter och örter utan att känna avsky hungern och överlevnadsinstinktet var starkare än allt. Hans te, gjort på sommarens samlade örter, påminde mig om Elin, som också tyckte om mynta och kamomill i sitt te. De minnena var både söta och bittra, som ett sår som ständigt värker.
Vintern verkade oändlig, men när våren sakta smälte snön, steg vattnet bara centimeter för centimeter. Efter två månader av kamp mellan vinter och vår, kände jag åter kraft i benen. Den gamle föll på sin säng och sa:
Jag kan inte längre följa med dig, som vi kom överens om, sa han medan han låg på sin bädd. Jag har också min egen återhämtning att ta hand om.
Jag frågade varför han skulle bli ensam.
Hur kan jag gå till staden med sjukvård? svarade han. Ingen av våra läkare kan reparera dig som vi gör med salva och örter. Du måste gå. Jag blir bra igen, så oroa dig inte.
Han pekade mig i rätt riktning och jag, tacksam, begav mig på vägen. Det som verkade vara en rak färd förvandlades efter några timmar till en förvirrad vandring genom snårig skog. Jag gick tills mörkret föll, utan att hitta någon spår. Natten tillbringade jag under granars barr. Vid gryningen hörde jag ett svagt prassel bakom mig. När jag vände mig såg jag några gröna, lysande prickar i mörkret vargar. Jag klättrade utan att tveka upp i den högsta granen jag kunde nå och satt där tills gryningen. Vargarna försvann när solen steg. Att klättra ner kändes som att möta döden.
Dagen efter fortsatte jag utan hopp. Jag mötte en vildsvinsgömd, en lodjur som spanade från en gren. Nätterna i träden var ett nödvändigt överlevnadssätt. Jag åt det jag fann bär från föregående år, rötter, drack från skogsbäckar och sov i korta ryttningar, alltid vaksam mot varje ljud. Jag tänkte på att jag måste ta mig hem till min familj, levande.
Två veckor vandrade jag genom den grymma, oändliga skogen. En dag såg jag en mörk rektangel bland träden en övergiven stuga. Jag kröp fram, nästan medvetslös av utmattning, och kände en nästan smärtsam glädje. Det var ett gammalt jaktställe, men dörren var låst med ett rostigt lås som knarrade när jag öppnade den. Inuti luktade det damm, torr barr och möss. En ensam gammal madrass stod i ett hörn, en hoprullad fårskinns filt låg på golvet. På bordet låg en påse med salt, en låda tändstickor, säck med mjöl och en rostig kaffekopp.
Jag byggde en eld på en liten glänta, kokade vatten i en tom konservburk och bryggde ett te av torkade lingonblad och mynta jag hade hittat i stugan. När jag tog den första sippen av den varma, aromatiska drycken, kände jag en stund av nästan ren lycka. Jag låste dörren hårt med en pinne, barrikaderade den och kröp ner i den torra fårskinnet.
Sömnen föll som en tung dimma. Jag vaknade av ett björnvrål nära. Skräcken var enorm, men väggarna av gran gjorde mig trygg.
Jag visste inte hur jag skulle gå vidare. Att fortsätta genom en okänd skog kändes som självmord. Men här fanns tak, lite mat och en viss säkerhet. Jag beslutade mig för att stanna och vänta. Jag lärde mig göra eld med flint, torka svamp och bär i spisen, samla medicinska växter och minnas den gamle jägaren’s visdom.
Månader gick, kanske ännu längre. En morgon hörde jag avlägsna men tydliga ljud skott och hundskall. Jag rusade mot ljudet, iklädd bara min slitna skjorta, och sprang så fort mina ben bar mig, snubblade på rotter och hostade.
Till sist nådde jag en grupp jägare som hade nått den här delen av skogen. Jag vinkade med händerna och ropade så högt jag kunde.
Det är förmodligen er, sa jag till flickan som låg vid min sida, och min röst darrade av oväntad oro. Hjälp mig att samla torr ved till en signaleld.
Vi samlade en hög ved nära vattenbrynet, tände den med min lilla eld och lågan steg högt in i natten, lystes upp vattnet. Snart kom en gummibåt med räddningspersonal, och med dem en ung man som hade flytt från samma plats för länge sedan.
Arvid! ropade flickan svagt, och mitt hjärta slog som om det ville hoppa ur bröstet. Det var ett namn…
Den unge mannen, blyg och skyldig, gick fram och skakade min hand.
Tack, tack så mycket. Jag vet inte vad som hade hänt utan dig…
Ett ljus från hans ficklampa föll på hans lillfinger, där ett enkelt, vitmetalliskt ring med ett distinkt geometriskt mönster glimmade. Det var samma ring som jag en gång, på vårt femte bröllopsår, hade fått av Elin. Hon hade själv designat den och låtit en smed göra den. Ingen annan hade någonsin haft en sådan.
Arvid viskade jag, och en tår rullade ner för min kind bland floden. Varför har duDet var då jag insåg att mitt liv åter hade börjat, men med en ny mening och en återfunnen son vid min sida.
