20260611 Dagbok
Okej, grabbar, fiske får vänta, bestämde jag, Viktor Andersson, och greppade fiskenätet. Vi måste rädda den stackars katten.
Jag styrde vår lilla motorbåt över den lugna ytan i Stockholms skärgård, och våra medpassagerare turister från Stockholm kastade ivrigt sina spön i vattnet. Dagen var strålande: solen sken klar, den milda brisen smekte ansiktet och fisken nappade gärna.
Viktor, ser du något där borta? ropade en av turisterna plötsligt och pekade mot horisonten.
Jag blinkade mot ljuset, såg längre ut över vattnet:
Som en fågel men nej, något är konstigt.
När båten närmade sig, tittade alla förvånat på varandra. I vattnet, knappt flytande, kämpade en röd, våt och helt utmattad katt för att hålla huvudet över ytan.
Herregud! skakade jag på huvudet. Hur har den hamnat så långt från land? Det är över en och en halv kilometer!
Kanske föll den ur en annan båt? föreslog en turist.
Eller så har strömmen fört den, sa en annan.
Katten jamade svagt och försökte simma mot vår båt, men kraften sakta sinade.
Okej, grabbar, fiske får vänta, beslutade jag och greppade nätet. Vi måste rädda den stackars.
Det var inte lätt att dra upp katten den skrek, klöste och vred sig åt alla håll. Till slut fick vi den i näten och lyfte den försiktigt ombord.
Den är helt slutkörd, suckade jag och lindade den darrande lilla varelsen i min gamla jacka. Hur länge har den legat i vattnet?
Katten kröp ihop i ett hörn på däck, blickade på oss med försiktiga, rädda ögon. Den blöta pälsen stod åt alla håll, morrhåren darrade.
Vilken skönis, uttryckte en av turisternas fruar med värme. Så ung.
Vi måste ta den till en veterinär, sa jag bekymrad. Vem vet hur mycket vatten den har svalt.
Veterinären undersökte katten och lugnade oss:
Den är frisk men utmattad. Uttorkad och rädd, men den lever. Ge den tio dagar vila så blir den som ny.
Ska vi försöka hitta ägarna? frågade jag.
Vi kan sätta upp en annons, men den ser ut som en hemlös gatukatt, svarade han. Den verkar ha ingen hemvist.
Jag tog med mig katten hem. Min fru, Gunnel, välkomnade den nya gästen med värme:
Åh, vilken liten magg! Vi ska skämma bort dig!
De första dagarna gömde sig katten under soffan, kom bara fram för att äta. Sakta började den utforska vårt nya hem. En vecka senare spände den nöjt när Gunnel mjukt smekte dess rygg.
Vet du, sa jag till Gunnel, kanske vi behåller den? Det är osannolikt att någon ägare dyker upp.
Jag är inte emot det, log Gunnel. Jag har länge drömt om en kattunge. Vad ska vi kalla den?
Lyckan, svarade jag genast. Inte alla får gå i hamn efter en sådan händelse.
När katten hörde sitt nya namn lyfte den huvudet och jamade högre, som om den godkände valet.
En månad har gått och Lyckan är nu en fast del av familjen. Den möter mig vid dörren, kurar ihop sig i Gunnels knä och smyger iväg för att stjäla lite fisk på köket. Vattnet undviker den fortfarande den närmar sig sin skål med största försiktighet.
Den har nog en psykisk skräck efter upplevelsen, berättade Gunnel för grannar. Det är förståeligt.
Kanske var det ödet som förde den till oss? funderade vår granne, Tove, och nickade. Den kom rakt in i vårt liv.
Jag smekte Lyckan bakom örat:
Kanske är det verkligen ödet. Bra att vi bestämde oss för att fiska den dagen, annars hade vi kanske…
Den röda katten gnuggade sin nos mot min hand och spände ett nöjt spinn, som om den sade: Allt blir bra. Jag är med er nu, för alltid.
Och vi, Gunnel och jag, höll tyst med.
Ibland kommer en hjälp i precis rätt stund och vänder sig till ett oväntat lyckligt ögonblick. Ibland dyker räddningen upp där man minst anar det, och lyckan seglar rakt emot en. Det viktiga är att inte missa det ögonblick när någon behöver en. Så föds ibland nya, oväntade band, även om de börjar med oro. De starkaste relationerna föds ofta i svåra tider.
Viktor.
