20260618Landsby, Värmland
Kära dagbok,
Jag sitter på köksbordet och låter min tunga sucka i takt med den svala sommarkvällen. Jag har alltid undrat hur vi fick en så begåvad son. Det är som om ingen av oss någonsin gått längre än nionde klass, men tack vare våra lärares tålamod lyckades vi ändå klara av det. Var och en har sin egen gåva, som de säger, men för mig verkar varje frö eller planta som jag så ompysslar om spira i full blom redan efter en vecka. Vidare hade min man Viktor, som alltid hade gyllene händer, en förmåga att få allt gå åt rätt håll.
Vi har fyra barn. Äldst är vår dotter Märta, sedan kommer den andra flickan Alva, och sist två söner som föddes på samma dag Sven och Pelle. Det var Pelle som var den lilla apelsinkungen i familjen; han kunde knappt tala tre år men var redan klarare än vår Alva. När han började skolan drog han alla lärare på knäna han både läste, skrev och räknade utan problem, så vi skickade honom direkt upp i andra klass.
Kanske var det inte rättvist mot de andra barnen, men för mig var Pelle speciell. Jag befriade honom från alla hushållssysslor och köpte allt han bad om böcker, ett mikroskop, vad han än önskade. Även under de svåra nittiotalen, när Sverige gick igenom bankkrisen och vårt eget liv rasade i spillror, förlorade jag både min make och vår pålitliga barnflicka Märta på ett år, så behöll jag ändå Pelle i mina händer och skickade honom till staden för att studera.
Vad tänker du på, Klara? frågade grannflickorna när de såg Sven hämta vatten från kranen, Alva plöja i trädgården och Pelle sitta i skuggan på en bänk och läsa. Tror du han någonsin kommer att betala tillbaka, ge dig ett glas vatten när du blir gammal? Han kommer väl att ge sig av och glömma oss?
Ni får lära er att låta mig tala! svarade jag med en skarp ton. Jag gör som jag vill.
Barnen svarade också ibland.
Varför får jag hugga ved medan han löser ekvationer? klagade Sven.
Då får du ta en penna och börja räkna, om du så vill skämtade jag.
Sven tog upp en bok, bläddrade i fem minuter, lade sedan ner den och mumlade:
Vad meningslöst, jag tror jag hellre hugger ved!
Det var dock Alva som mest svedes av den speciella behandlingen av sin bror. Hon smidde plan efter plan för att göra honom illa ibland kastade hon hans lärobok i spisen, ibland smög hon ett ruttnat ägg in i hans sko.
Du ger honom alltid den bästa biten! skrek hon. Men när han väl åker, lämnar han dig ensam! upprepade grannarna.
När Pelle reste för att studera blev huset tystare, nästan dämpat. Jag kramade om min yngste son ännu hårdare. Först skrev han långa brev där han beskrev sin vardag på universitetet, en värld som kändes främmande för mig. Så småningom minskade breven, och hans besök blev allt mer sällsynta. Grannarna hade rätt, men jag gömde min besvikelse bakom ett leende. Till slut tog han examen och blev en riktig man.
Alva gifte sig och flyttade till grannbyn. Hennes svärfar var en drömmare som hela tiden kom på nya sätt att tjäna pengar, men som alltid gick i konkurs. Idag försöker han öppna ett bageri men banken gav honom ingen kredit.
Sven bodde kvar hos mig. Äktenskapet stressade honom inte, för han hade gott om potentiella fästmöer.
Åh, mamma, får jag inte gå ut lite? Jag tänker köpa en bil inte en gammal skrot, utan en riktig importbil. Föreställ dig mig i en sådan, ser du?
Jag suckade:
Vilken bil, Sven? Är du som vår gamle kusin Arvid drömmer men arbetar inte. Du måste sätta fart på dig.
Som en slags tröst lade han på sig ett arbete som skogshuggare, byggde ett hus som om det vore en tavla, och hittade ibland små genvägar. Jag klagade inte; han var en god son.
Pelle, å andra sidan, försvann. Det var över ett år sedan jag hörde hans sista brev han hade gått för att tjäna pengar någonstans, men ingen visste vart.
En dag stannade en ny, skinande Volvo vid vårt grind. Jag trodde först någon hade gått vilse och sökte vägen, men den höga tjutningen av motorerna fyllde mitt hjärta med förväntan. Jag öppnade grindarna och gick ner till vägen.
Det var Pelle. Jag kände honom genast, trots att två år hade gått. Han såg ut som vår bortgångna Viktor hög, bred axel och gyllene lockar. Hela byn tittade nyfiket genom fönstren, för att bekräfta att vår son återvände.
Jag rusade mot honom, kramade honom hårt mot mitt bröst. Äntligen var han här, min blodslinje, min stolthet.
Sven mötte sin bror med en skugga av avund.
Vilken fin bil du har, sade han.
Den är inte min, svarade Pelle glatt.
Så vems är den? frågade Sven, lite lugnad.
Din, räckte Pelle över nycklarna. Ta den, jag har redan gjort en gåva på notaren.
Sven såg förvånat på mig, men jag log bara.
Tack, bror, sade han blygt. Den är ju dyr!
Inte dyrare än livet, svarade Pelle. Var är Alva?
Alva gifte sig, svarade jag snabbt. Hon bor i grannbyn, hennes man är hårt arbetande, och de väntar på lönerna.
Så hon är gift? Då ska vi åka på besök. Kör oss, Sven, i den nya bilen.
Alva möttes av en robust man, Arvid, som snabbt började skryta om sitt framtida bageri.
Du är en stor pratkvarn, Alva, skämtade hon. Du får väl ingen kredit, hur kan du öppna ett bageri?
Pelle log och svarade:
Vi löser bageriproblemet, inga bekymmer. Berätta hur mycket du behöver, så överför jag.
Arvid stirrade misstänksamt på Pelle. Hans fru hade redan berättat att hans bror var en oduglig drömmare.
Pelle tog då fram en liten röd låda ur fickan och räckte den till sin syster.
Till dig, Alva.
Hon öppnade försiktigt den och fann gnistrande guldörhängen med smaragdgröna stenar, exakt som hennes ögon. Hon stirrade i spegeln, snurrade runt och utbrast:
Tack, Pelle! Jag har bett Arvid om örhängen i månader, men han gav mig bara en köttkvarn!
Jag satt tyst, fylld av glädje. Kanske skulle han ge mig något också ett smycke eller ett armband. Bättre ännu, en tvättmaskin!
Men Pelle hade inget att ge mig förrän Alva nämnde att deras mor, efter födseln, skulle återvända hem. Då sa han:
Bara en kort vistelse, Alva. Jag tar med mamma, om hon vill följa med.
Jag såg på honom med förundran. Med sig? Vart? Hur?
Jag vet inte Men vad händer med huset?
Huset? Sven får bo där, med sin egen fru. Jag saknar dig, mamma. Följ med mig. Om du inte gillar det, kan du alltid återvända.
Jag stod där och undrade vad jag skulle göra. Allt mitt liv, Viktor och Märta, låg begravda i den gamla gården men nu fanns min älskade son och ett helt annat liv framför mig. Jag föreställde mig vår gamle man på tröskeln, med sned hatt och svarta, kraftiga händer korsade över bröstet.
Varför så mycket fundering, Klara? tänkte jag. Du har fött honom för ett bättre liv. Det är dags att se vad det innebär, annars vet du inte om allt var meningsfullt eller förgäves.
Jag log och svarade mig själv:
Varför inte ge mig en chans
Och så, med hjärtat fyllt av både oro och förväntan, lade jag min hand på nyckeln till den glänsande Volvon och gick mot en framtid jag ännu bara kan ana.
