Jag tänkte bara berätta en historia för dig, en sån där som livet själv skrivit. Det handlar om en kille som hette Sven och en hund som hette Maja. Sven var liten och spinkig, en sån där som alltid fått höra att han inte riktigt passar in. Redan i skolan var det “Svenne Strunt” och lite knuffar här och där. Enda kompisen var Pär. Han tänkte att när han blev vuxen skulle det bli bättre, för vuxna är ju kloka, eller hur? Jösses vad han hade fel.
Som vuxen var det visserligen färre örfilar, men öknamnen satt i. På lagret där han jobbade kallade de honom för “vitingen” och “myran”. Han var för blyg för att säga ifrån, så han höll sig mest för sig själv. Mamman var borta sedan länge, och vännerna var få. Det enda sällskapet var Pär och så jobbet på Ica-lagret. Tjejerna på jobbet tyckte mest synd om honom, som en liten fågelunge. “Stackars liten”, sa de och matade honom med bullar.
Men så kom hon. Maria. Eller “Maja” som hon kallades. Alltså, hon var en kvinna med stort K. Lång, med en röst som ekade mellan hyllorna i butiken där hon satt i kassan. Sven blev blixtförälskad. Han vågade knappt titta på henne. “Vad är jag för henne?” tänkte han. “En liten loppa.” Men livet har sin egen humor, och en dag råkade han hamna i hennes kö.
Han stod i kön med en lättmjölk när två typer med starköl trängde sig före. “Du får stå efter oss, farbror lilla”, sa den ena. Andra gånger hade Sven bara backat, men inte idag – Maja såg på! “Rätt ska vara rätt, grabbar”, pep han. De knuffade honom. Då small det. “Kön gäller!” röt Maja från kassan. “Och förresten, visa legitimation – ni är inte myndiga!” Scen med vakten Petter som kom fram, och killarna försvann.
“Såja, Svenne, du måste äta ordentligt”, sa Maja vänligt efteråt. “Du är så smal.” Sven ville sjunka genom golvet. Men från den dagen log hon mot honom, tog med matlådor, gjorde honom till sin “lilla trofé”. Snart dejtade de, och så småningom gifte de sig.
Det var där det gick snett. Maja ville vara chef. Och med det menade hon att hon bestämde, kontrollerade och straffade. “Du hänger inte lampan rätt!” eller “Varför har du inte diskat?” Det slutade med en örfil en kväll. Då insåg Sven: “Det här är precis som i skolan. Jag är klar.” Skilsmässan blev gräslig, men han lovade sig själv: aldrig mer kärlek.
Samtidigt hade Maja, hunden, det inte bättre. Hon var en stor, svart och vacker tik – hela tolv kilo gott humör. Men alla tyckte hon var för stor. “En jättetax! En missbildning!” Hon skickades runt. Först till en gubbe som inte ville ha henne, sen till en som ville ha vakthund – men Maja skällde bara när hon kände för det, inte på tjuvar. Till slut hamnade hon hos en familj. Lillgrabben försökte rida på henne. Matten skrek. Hussen hotade med hundhem.
En dag kom familjens kompis, Pär, på besök. Han hade med sig Sven, som nyligen blivit singel. “Du, Sven”, sa Pär. “Du är ju ledig nu. Ta Maja. Hon är som du – lite missförstådd.” Sven tittade på hunden. Hon viftade på svansen. “Okej”, sa han. “Jag provar.”
Det blev kärlek. Maja lydde inte alltid direkt, men hon lärde sig. De gick på hundskola, tränade, gick på rastgårdar. Och Sven upptäckte något: på hundrastgårdar fanns det massor av trevliga människor. Snälla, öppna, glada. “Hundar är bättre än människor,” tänkte han först. Men sen träffade han en tjej med en shih tzu, och en annan med en grand danois. Kanske, kanske, en vacker dag…
Men det är en annan historia.
