Det var inte så att Klara tyckte att hon hade gjort något fel. Nej, hon slet till sig i kopplet för att jaga en katt, det blev ett ryck, och matte föll omkull. Men det var inte med flit – det var instinkterna som tog över.
Livet hade alltid gett mig en örfil: “Håll dig undan, du hör inte hemma här, backa undan, grabben.” Och det gjorde jag. Visst hade livet rätt, bäst att inte sticka ut – då överlever man. Naturen hade varit snål mot mig: liten, tanig, vek.
I skolan fick jag höra allt möjligt, “fjant”, “pys”, och ibland fick jag en knuff för säkerhets skull. Jag hade nästan inga vänner, förutom en – Kalle.
“Det ordnar sig när jag blir vuxen”, tänkte jag då. “Vuxna är kloka. De ger inte fula smeknamn eller delar ut hurrar för ingenting.”
Oj, så fel jag hade…
*****
Med hurrar i vuxenlivet var det faktiskt bättre ställt. Det är inte brukligt bland vuxna att dela ut dem hur som helst. Men smeknamnen – de fortsatte.
Jag kallades allt möjligt: “strunt”, “lort”, “pyre”, “råttunge”. Visst blev jag sårad, men problemet var att jag inte kunde ge svar på tal. För till min ynkliga längd hörde en enorm blygsel.
Den blygseln ställde till det för mig, värre än utseendet. Nya relationer kom aldrig igång. Jag umgicks bara med min gamla skolkamrat Kalle, och med mamma så länge hon levde.
Åren gick. Jag jobbade som lagerarbetare på en matbutik och drömde inte ens om kärlek, trots att nittio procent av personalen var kvinnor.
Men kvinnorna såg på mig som “regementsbarnet”. De skyddade mig, bjöd på hembakat. “Stackars lilla”, tänkte de. Och när jag fyllde fyrtio var jag helt ensam. De snälla kvinnorna tyckte synd om mig.
Så höll det på, fram till den dagen jag träffade Stina. Stina var en kvinna med stort K. Det gick inte att missa henne!
Hon var lång, hade en kropp som syntes, och en röst som hördes. Hon var storslagen!
Jag blev hopplöst förälskad. Jag vågade inte ens gå fram till henne. Vad var jag för henne? En loppa, en mal, en atom! Men livet har en märklig humor. Och så, av ren nyck, bestämde det sig för att föra samman den lilla, blyga fjanten och den stora, bullriga Stina.
Sättet livet valde var slitet men effektivt. Hur många exempel finns det inte där en hjälpare blir kär i den hjälpta? Många! Och Stina fick en gång rädda mig…
Det gick till så här. Jag stod i kö till kassan. Där satt den storslagna Stina. Jag bleknade, rodnade, nervös, flyttade en förpackning filmjölk från hand till hand.
Då dök det upp två unga fjant bakom mig, med några flaskor starköl. De knuffade undan mig:
“Du står efter oss, farbror. Vi har bråttom”, sa den ena.
En annan dag hade jag låtit dem gå före, men inte idag. För Stina tittade på mig!
“Ställ er i kö, grabbar. Jag har inte heller evig tid”, pep jag.
“Lägg av! Vi sa att du står efter oss, då gör du det!” Den ene ställde redan sin flaska på bandet.
Den andre vände sig om och knuffade mig lätt på bröstet:
“Håll avstånd, farbror!”
Jag blev purpurröd, öppnade munnen, men Stina hann före:
“I tur och ordning!” dundrade hon från kassan. “Och förresten, unga män, får jag se era id-handlingar! Kanske jag inte ens får sälja alkohol till er!”
Mina plågoandar blev nervösa:
“Men snälla, vi har sju barn hemma, och ni vill se leg”, försökte den ene skämta.
“Hörni ‘ungpappor’, sluta fjanta er. Antingen bevisar ni att ni är myndiga, eller så drar ni hem till mamma och pappa”, beordrade Stina.
Bakom Stina hade butiksvakten, Göran, vaknat till liv. Så de unga “papporna” muttrade och drog sig tillbaka.
“Vilka fräcka småungar!” sa Stina argt.
Sen tittade hon på mig, och sa vänligare:
“Kom igen, Stig, jag slår in det här. Annars hinner du inte äta. Och du måste äta, du är så smal. Till och med smågangsters ger sig på dig.”
“Tack…” mumlade jag.
Jag ville sjunka genom golvet.
“Nu är det kört. Nu har jag inte ens en ynka förhoppning att Stina ska se åt mig. Att jag måste göra bort mig så. Rädd för pojkvaskrar! Fast hur skulle jag veta att de var pojkar, de var ju stora!” tänkte jag.
Men det blev precis tvärtom.
Från den dagen började Stina behandla mig annorlunda. Hon log, flirtade, började ta med matlådor till mig. De andra kvinnorna i butiken backade. Jag förstod inte hur Stina hade ordnat det. Men en gång hörde jag viskningar:
“Vår lilla råtta är nu Stinas trofé.”
“Det gör inget. Kanske hon gifter sig med honom, och så får hon väl göda honom ordentligt.”
Smeknamnet “trofé” störde mig inte så mycket:
“Hon tycker alltså om mig!” tänkte jag. “Hon värderar mig. Och därifrån är steget till kärlek kort. Så länge får min kärlek räcka för oss båda.”
Den tanken fick mig att agera. Jag trampade på min blygsel och bjöd ut Stina.
Hon tackade ja. Ord för ord, dejt för dejt – en romans inleddes, och sedan gifte vi oss…
Men äktenskapet gjorde mig besviken. Stina utsåg sig genast till familjens överhuvud. Och det var väl okej, om det inte vore för att hon hade en mycket speciell syn på vad ett överhuvud var.
I hennes värld skulle överhuvudet inte bara bestämma och kontrollera, utan hade också full rätt att uppfostra och straffa.
Oj, så många gånger jag fick skäll för minsta förseelse. Fel lampa i taket, golvet inte ordentligt torkat, tallriken inte diskad…
Jag stod ut. Jag älskade fortfarande min räddare Stina. Och jag ville bli älskad tillbaka. Jag hoppades att allt skulle bli bra. Att vi skulle nöta in oss och leva i harmoni.
Illusionerna, och de sista resterna av kärlek, slogs ur mig av en enda örfil.
“Förstörare, fjant, stackare!” skrek Stina den kvällen. “Kan du inte göra något rätt? Tyst? Det är dumt. Tala om för mig var jag ska hitta en andra sådan kopp!”
Det var hennes mormors gamla favoritkopp. “Dina händer är vind, du kan inte ens diska! Jag blir så arg!”
Jag hann inte svara. När orden tog slut, gick hon till handling. Hon hade en tung hand.
Men när dimman lättade förstod jag: “Nu är det slut. Jag fick nog av hurrar redan som barn!”
Med bråk och skrik skildes vi. Jag blev återigen besviken på människor och svor att aldrig mer bli kär…
Klara hade också fått stryk av livet. Helt oförtjänt. Hon var en dröm: svart, lång, stor. Hela tolv kilo lycka!
Men ingen ville ha så mycket lycka. Så Klara hade vandrat från hand till hand…
Första ägaren gillade inte hennes utseende:
“Är det där en överdriven tax, eller en jättetax? Kort sagt, inte godkänd. Vill inte ha någon blandrashund.”
Han skickade snabbt iväg Klara till sin kompis.
“Vad är det för ras? En tax som vuxit för mycket?” skämtade kompisen. “Stor! Mamma måste ha varit ihop med en basset. Och vilket skäll! Perfekt, den får vakta sommarstugan.”
Men Klara kunde inte vakta. Hon hade en mörk, hotfull röst. Men hon skällde inte när hon såg potentiella fiender, utan när andan föll på.
“Du är en dum hund”, skällde de. “En tomtebloss! Du äter mycket, du kan inte vakta. Och du trampar ner alla blommor och gräver upp gräsmattan. Du måste få en ny ägare.”
Med möda hittades en ny ägare. En äldre, snäll dam, men mycket långsam. Klara lovade sig själv att vara en snäll hund. Men det gick inte heller…
Klara tyckte inte att det var hennes fel. Hon slet till sig för att jaga en katt, kopplet ryckte, matte föll. Men det var inte med flit – instinkter. Och matte klarade sig med en lätt skrämsel, tack och lov. Var det verkligen skäl att skiljas? Men människor är konstiga.
“Jag klarar inte av henne!” klagade matte i telefon. “Mitt liv är värt mer. Hitta ett nytt hem åt henne. Annars släpper jag ut henne på gatan.”
Och den personen ansträngde sig tydligen. Klara fick en familj. En riktig familj på tre: man, kvinna och barn.
“Klara, var snäll mot lille Anders!” sa husse. “Annars får du smaka på bältet.”
Klara tänkte inte vara dum mot den lilla människan. Men han hade egna planer:
“Du ska vara min häst”, sa fyraårige Anders och försökte rida på Klara.
Hon vred sig och morrade. Hon var stor, men inte en häst.
Anders blev arg och skrek. Matten blev arg och skrek. Husse tog fram bältet. Klara gömde sig. Husse blev röd, skrek och hotade att lämna henne på hundhem…
Det var oklart hur det skulle sluta, men en dag kom en kompis till husse. Klara kröp fram under sängen för att se vem det var.
Husses kompis var en liten, tanig man som hette Sven.
“Vilken stackare”, tänkte Klara. “Min husse är mycket större. Den här mannen måste också vara ostandard, precis som jag.”
“Hej, det var länge sedan, Kalle”, sa Sven och kramade Klaras husse. “Jag ser att du har skaffat en ny hund. Och jag har äntligen skilt mig från min fru.”
“Grattis, det var på tiden! Och jag vill skilja mig från den här hunden”, suckade Kalle. “Jag har ångrat mig hundra gånger. Hon är ouppfostrad, elak, morrar åt Anders, och när man skäller på henne gömmer hon sig under sängen. Jag funderar på att göra mig av med henne.”
“Varför det? Varför genast göra dig av med henne?” Sven såg medlidsamt på Klara. “Ouppfostrad, säger du. Men har du fostrat henne? Att skälla och straffa är inte fostran.
Hon borde gå till en hundskola. Jag är ingen hundmänniska… Men jag blev också försökt fostras med skäll och hurrar – det funkade inte.”
“Vilken hundskola, Sven? Jag har inte tid för min familj, jag sliter som en häst! Min fru har inte heller tid… Hörru, du är så klok, kanske du kan ta över Klara?” föreslog Kalle. “Du är ensam och fri. Uppfostra henne så mycket du vill. En bra idé. Alla vinner: vi, Klara, och du!”
“Jag skulle ta henne, men vill hon? Hon är väl van vid er?” Sven tittade frågande på Klara.
“Han gillar jag”, tänkte Klara. “Han pratar vettigt, har inga barn vad jag förstår, och är själv ostandard. Han kommer att förstå mig fortare än andra! Jag måste visa att jag är med på noterna!”
Och hon viftade på svansen ett par gånger.
“Titta, hon är inte emot!” gladde sig Kalle. “Förhoppningsvis klarar du av henne. Och så kanske du träffar din själsfrände på någon hundrastgård.”
“Det vill jag inte. Jag har fått nog”, viftade Sven bort förslaget.
På kvällen gick de hem tillsammans, Sven och Klara.
Det visade sig att det var mycket lättare att hantera Klara än att hantera sin före detta fru. Hon trilskades inte, skrek inte för småsaker, och framför allt – hon använde inte tassarna.
Om hon inte förstod första gången, förstod hon andra. Dessutom älskade hon Sven! Han var allt för henne: vän, husse, hela världen.
De gick tillsammans på hundskola, lekte på rastgården, lärde sig, lekte, umgicks. Och Sven var lycklig över att ödet den kvällen hade fått honom att besöka sin gamla skolkamrat.
“Hundar är definitivt bättre än människor”, tänkte Sven. “Klara är ett levande bevis. Smart, vacker, lydig. Nåja, kanske inte fullt lydig än, men det går att fixa.”
Men han tänkte så bara en kort tid. Det visade sig att det finns fantastiska människor också: snälla, lyhörda, omtänksamma.
Förut hade Sven inte vetat var de fanns. Men nu upptäckte han att de var överallt – på hundrastgårdar. Många lärde han känna, tack vare Klara. Några blev han vän med.
Och, som man säger: man kan aldrig veta. Kanske kommer dagen då han blir kär i någon husse till en spets eller en grand danois. Inte just nu, men Sven utesluter det inte.
**Lärdom:** Ibland måste man bli nedtryckt för att förstå att man förtjänar bättre. Och det är inte alltid människor som lär en det – ibland är det en hund.
