Ärligt talat är jag fortfarande arg på min mamma. När pappa träffade någon annan lämnade hon stolt huset. Hon kämpade inte alls för vår skull. Enligt mig, om han var otrogen, borde hon ha krävt lägenheten och pengar av honom. Istället tvingades vi bo i en trång studentkorridor under miserabla förhållanden. Ibland fick vi be grannarna om potatis för att över huvud taget ha något att äta.
Mamma har alltid varit alldeles för mjuk. Hon ger alltid vika och försvarar aldrig sina egna intressen. Det har jag aldrig förstått. När jag var tolv år gammal dog mormor och moster tog över huset utan att mamma protesterade – trots att vi inte hade någonstans att bo.
Så vid femton års ålder lämnade jag gladeligen hemmet och började på en teknisk skola i en annan stad. Sedan pluggade jag på universitetet i Uppsala, och under andra året startade jag ett datorreparationsföretag tillsammans med en klasskompis. Vi hade tur – vi var först i området. Tio år senare har vi två verkstäder och tre butiker. Även om jag och min fru Ylva bodde i en hyreslägenhet, köpte jag först en bostad åt mamma. Min älskade Ylva blev fruktansvärt sårad.
– Hur kan du göra så? Din mamma har haft hela livet på sig att spara ihop till en lägenhet.
– Hon är inte den typen. Hon kunde inte ens lägga undan till nya skor.
– Är det verkligen vårt problem?
– Kanske inte, men hon är min mamma.
Efter en tid köpte vi ändå ett litet hus. Vi fick två barn. Livet blev bra. Men jag hjälpte alltid mamma ändå. Jag skaffade till och med ett bankkort åt henne och satte in fem tusen kronor varje månad.
En dag märkte jag att pengarna försvann väldigt fort. Jag åkte till mamma och såg att hon knappt hade någon mat.
– Var är pengarna? Vad har du lagt dem på?
– Du vet ju hur priserna är nu. Och så mediciner och elräkningar.
Jag trodde inte på henne. Bestämde mig för att följa efter. Nästa gång jag satte in pengar tog hon genast ut allt. Jag åkte till henne för att se vad hon hade köpt. Men kylskåpet var tomt igen.
– Mamma, vad köpte du?
– Jo, du förstår, det är så här. Kusin Olle har problem. Hans mamma, min syster, gråter och ber om hjälp. Jag kan inte säga nej.
– Mamma, de utnyttjar dig! Olle själv berättade för mig att han bygger ett hus. Jag tänker inte sponsra honom medan du inte har något att äta.
Upprörd åkte jag hem och berättade allt för Ylva. Då gav hon mig ett råd.
– Du har gjort tillräckligt för din mamma. Ge henne inte en krona mer. Om hon behöver något, köp mat och lämna, eller hämta de mediciner hon måste ha.
Nästa dag tog jag kortet från mamma. Hon blev sårad och sa att jag hade gott om pengar och att man inte kan neka sina nära. Men jag håller inte med.
Vad tror du – gjorde jag rätt eller fel?
