Katy Was an Old-Fashioned Girl Who Dreamed of Marriage: After All, Modern Women Aren’t So Keen on Tying the Knot—Why Bring Home a Whole Pig When a Single Sausage Will Do?

Mabel was a bit oldfashioned and absolutely desperate to get married. Nowadays most women arent that keen why haul a whole pig into the house when a single sausage will do? And sausages today come in every shape and size you can imagine. Even living together without the wedding bells is totally normal now and not something to be ashamed of, as it once was.

Back then there was still a sense of honour, pride, propriety and all those other useless niceties. These days even a lazy aristocrat like Lord Paddington isnt seen as a bad character after all, he was constantly sent money from the family estate, a true rentier! And if you handed a smartphone to Ian, hed instantly be touted as a successful blogger whos made it.

When it comes to family life, the rule is do what you like. Meet up in hotels or hourly flats whatever the market has cooked up for you. Theres even the concept of a guest marriage why rush to the registry office? You never know what might pop up after the vows. In the old days a stray sock or a botched borscht could be a tragedy; now the real horrors are infantlike dependence, mumcomplexes and chronic nothingdoing among the lads. And, of course, the ladies love to brag about their own beauty while demanding everything from the men not just bread and entertainment, but the whole shopping spree.

Mabel was a pleasant exception: goodlooking, without any of the trendy bodymodding fads, welleducated at a respectable university and holding a solid job that paid a decent salary. Yet, for some reason, the men kept walking past her in neat rows, pairing up with others they kept stepping on the same old ruts.

Dont think she never had any suitors she was a pretty thing, after all. It just never got as far as the registry office, and she was soon to turn thirty. In the old days theyd say shed be old enough to bear children now its still young enough at sixty.

She didnt want to have a baby on her own, no sir. Mabel also believed in horoscopes more precisely, in astrological forecasts, which she thought were a clever way for slick marketers to squeeze a few quid out of people. Predictably, the forecasts were all sunshine and rainbows: On Tuesday morning, a fateful meeting with a wealthy businessman awaits you! So she kept a spare toothbrush handy, just in case he turned out to be serious.

Being a Sagittarius, the fire sign, Mabel looked for a partner whose sign matched Aries and Leo were the other fire signs, but Sagittarius was supposed to be the most laidback of the lot.

Her first big crush hit her in the first year of university what the younger generation now calls nursery age a time when 18yearolds think they know everything about love and sex. Those lessons are a far cry from the old sexeducation classes, so she scoffed at the whole flowerandbee talk.

Then reality hit: she had to pay for utilities, transport and food. For the first time she realized shed have to buy groceries herself instead of raiding the fridge like she used to. Her parents had funded her before, but now that she was living on her own, two people worth of money just wasnt enough.

Her boyfriend, Dave, was surprised. Arent you the one who buys the groceries? he asked. Why me? Mabel replied. But the fridge is yours and Im not the owner here, Dave explained, with a logic that made perfect sense to him. If thats the issue, Mabel said cleverly, I can hand over all the household duties to you. Feel free to be the master of the kitchen! Predictably, Dave vanished afterwards, even stopped saying hi in class, which was a typical firesign thing, she thought with a sigh.

Mabel was heartbroken shed fallen for Dave, her first real boyfriend. Yet life kept moving. A second steady lad appeared when she was in her third year, but this time he wasnt from university. His name was Simon, a bit older, just over thirty, and he declared, Well marry, love! He was divorced, but love knows no bounds, right? He did love Mabel.

Unfortunately, Simon didnt have a permanent job. This was back before the whole gigeconomy boom and the current special operations that have made life even messier. He kept losing jobs, his bosses were impossible, the hours were brutal, and he was basically on the couch looking for work while Mabel kept searching for a stable future.

Mabel tried to help. Maybe you could work as a courier? she suggested shyly. Im an analyst! he snapped proudly. Cant an analyst be a courier? she asked. Drive and analyze on the go, why not? Ive already spent my last pounds on food. Ask your mum for a loan, he retorted. Ive been telling my mum about temporary setbacks for two months now! Time is a long thing, he quoted Mayakovsky, flashing a smug grin. What do you think of my erudition, love?

Mabel rolled her eyes. Then dont ask for food either! she shot back, adding, Times have changed, so get a move on! She was sharp as ever.

Simon, a Capricorn, was supposed to be one of the most diligent and reliable signs a fact that made Mabel chuckle at horoscopes for once.

The third fellow, Leon, also swore by the zodiac, and that was how they met on an astrology forum. Their chats blossomed into genuine feelings, though Leon kept calling their signs zodiYaki. Why do you keep mangling the word? Mabel asked. Its funny! he replied. Youre all set without me, she muttered, recalling her grandmothers wise words.

Leons language was a bizarre mix of madeup words Snedurocka, Stervadesa, Dubina Regovitskaya all spilling out of his lips like a comedy act at fortyone. By the time Mabel was twentysix, his quirks started to grate on her. Still, they both had good jobs and were single Leon even had an adult son from his previous marriage.

At a family gathering, Leons father, a retired intelligence officer, made a joke calling a wellknown Soviet figure by a funny nickname, and the whole room erupted in laughter. The old man, who had Polish roots, shouted, Jesus Mary! Get out of here, you cheeky bug! It was a chaotic scene.

Leon turned out to be a Taurus, earthsign like Mabels next prospect, Peter. Peter was a divorced, childfree, goodlooking, reasonably welloff, educated bloke with a decent onebed flat. He was frugal he was a Virgo, the earth sign famed for being thrifty perfect for a future family.

Peter moved in with Mabel and started renting out his old flat. He asked her to register him at her address. Why? she asked. Youre already registered where you live! I get the point nowadays you need an address for everything. Why bother? Peter wondered. We love each other now, were a family, so everything should be shared! He quoted a joke, Write me into your flat, will you? Oh, sorry, wrong start do you believe in God? The conversation spiraled into a lovefilled debate about how wed live together.

Alright, Mabel said after a pause, lets both be on each others lease. Peter looked puzzled. Where? he asked. In my flat everythings ours now! But you dont live there! Peter protested. If thats the only issue, we can rotate: a month in mine, a month in yours, Mabel suggested, trying to keep the peace even though she felt the whole thing was a bit pointless.

Peter fell silent; he hadnt anticipated that. He had no good comeback. Mabel pressed on, Sounds sensible, right? He just stared, unable to argue.

They ended up having dinner, and after a while Peter asked, Kate, want to go to the movies? Sure! she replied, relieved that hed at least paid the restaurant deposit. Then she added, So, are we really registering each other? Im still a bit fuzzy on that. Peter looked away, shuffled, and left without a word. Mabel didnt stop him the wedding plans had already fizzled out before they even got to the registry office.

Two of Mabels three close friends had married well, one lasted six months, the other a year. The third, like the punchline of a joke, drifted in and out. Mabel herself had lived with a few commonlaw partners for over a month each, and there was love there too, even if it wasnt the fairytale kind.

In the end, love turned out to be less about fluttery feelings and more about actions and decisions. As a saying goes in a notsofriendly land she once visited, There are no bad people, just bad choices. Even though the men werent Aries, they were all pretty much the same in their own way.

Mabel, now past thirty, stopped obsessing over a wedding. Shed been promoted at work, swapped her grannys tiny flat for a proper twobedroom place, bought herself a foreignmade car, and taken a short break away. She concluded that life was going well. Nowadays, people can have children up to sixty, so theres still plenty of time to have a baby for yourself if they want. And with sausages everywhere, shes never short of options.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Katy Was an Old-Fashioned Girl Who Dreamed of Marriage: After All, Modern Women Aren’t So Keen on Tying the Knot—Why Bring Home a Whole Pig When a Single Sausage Will Do?
Två kolumner Hon hade redan ställt av sig stövlarna och satt på tekokaren när ett meddelande från chefen dök upp i chatten: “Kan du ta ett extra pass för Sanna imorgon? Hon har feber och ingen kan täcka henne.” Händerna var våta efter diskhon och skärmen blev flammig på en gång. Hon torkade sig mot handduken, blickade på kalendern. Imorgon var den enda kvällen hon tänkt lägga sig tidigt och vara ifred – rapportinlämning på morgonen, huvudet värkte. Hon skrev: “Jag kan inte, har…” – och stannade. Den bekanta känslan växte, som illamående: om du tackar nej sviker du. Då är du inte sån som man kan räkna med. Hon raderade och skrev kort: “Jag tar passet.” Skickade iväg. Vattnet kokade. Hon hällde upp te, slog sig ner vid fönstret och öppnade anteckningen i mobilen som kort och gott hette “Goda gärningar”. Där stod redan datum och punkt: “Tog Sannas pass på jobbet.” Hon satte en punkt och avslutade med ett litet plus, som om det vägde upp något. Anteckningen hade hon sparat nästan ett år. Den startade i januari, när mörkret efter julen kändes extra tomt och hon behövde bevis på att dagarna inte försvann spårlöst. Då skrev hon: “Skjutsade Inga på femte våningen till vårdcentralen.” Inga var långsam, bar på analyspåsen och rädd för bussen. Hon ringde på porttelefonen – “Du har ju bil, snälla kan du skjutsa?” Hon gjorde det, väntade utanför, körde hem Inga igen. På vägen hem irriterade hon sig. Hon skulle bli sen till jobbet, andra tankar malde om vårdköer. Skammen över irritationen sköljde hon bort med kaffe på en bensinmack. I anteckningen skrev hon snällt, som om det var rent och vänligt. I februari fick sonen en jobbresa och lämnade sitt barnbarn över helgen. “Du är ju ändå hemma, det är väl inga problem”, sa han, mer som faktum än fråga. Barnbarnet var härligt men högljutt, ständigt med sitt “titta”, “vara med”, “leka”. Hon älskade honom, men på kvällen skakade händerna av trötthet och huvudet ringde. Hon la barnet, diskade, plockade undan leksaker som ändå vältes ut igen nästa dag. När sonen kom sa hon: “Jag är helt slut.” Han log som åt ett skämt: “Det hör väl till att vara mormor.” Gav henne en puss på kinden. I anteckningen stod: “Var barnvakt två dagar.” Hon ritade ett hjärta för att det inte skulle kännas som plikt. I mars ringde hennes kusin och behövde låna till medicin “tills lönen kommer, du förstår väl”. Det gjorde hon. Hon swishade över utan att fråga när det kom tillbaka. Sen satt hon i köket och räknade hur länge lönen skulle räcka, strök det efterlängtade vårkappköpet – det gamla var tunnt vid armbågarna. Hon noterade: “Hjälpte kusinen ekonomiskt.” Det där med “sköt upp mitt eget” skrev hon inte. Småttigheter tyckte hon, inte värda att nämnas. I april grät en ung kollega inne på toaletten på jobbet – någon hade lämnat henne, hon kände sig oönskad. Hon knackade på och sa: “Jag är här, öppna.” De satt sen på trappan där det luktade nymålat, hon lyssnade och lät tiden gå tills träningen för ryggen blev inställd. Läkaren hade ju sagt att övningarna var viktiga. Hemma kände hon smärtan i ländryggen. Skulle bli arg på tjejen, men vreden riktades inåt: varför kan du inte säga “Jag måste hem nu?” I anteckningen skrev hon: “Lyssnade på och stöttade Lina.” Namnet gjorde det varmare. Hon nämnde inte att hon själv prioriterats bort. I juni skjutsade hon en kollega med tunga kassar ut till sommarstugan – kollegans bil hade lagt av. Kollegan bråkade med maken på högtalare och frågade aldrig om resan ens passade henne. Hon sa inget, körde genom köer, kom hem mycket senare än tänkt och hann inte hälsa på mamma – som blev besviken. I anteckningen skrev hon: “Skjutsade Lisa till landet.” “Det var ändå på vägen” sved till. Hon stirrade länge på skärmen. I augusti, mitt i natten, ringde mamma: “Jag mår dåligt, blodtrycket, jag är rädd.” Hon kastade på sig jackan, tog taxi genom tomma stan. Mamma var blek, blodtrycksmätaren stod framme, tabletter på fatet. Hon mätte, gav medicin, satt bredvid tills mamma somnade. Hon åkte direkt till jobbet. På tunnelbanan slumrade hon nästan förbi sin station. Anteckningen: “Hjälpte mamma på natten.” Satte ett utropstecken – och tog bort det, som om det blev för högljutt. Med hösten blev listan lång som ett kassakvitto. Och ju längre den blev, desto oftare kände hon: var det så här det skulle vara – att hela tiden redovisa sitt värde? Att kärleken mäts i handlingar, kvitton i mobilen, redo att visa upp om någon frågar: “Vad gör du för alla andra egentligen?” Hon försökte minnas när något i listan handlat om henne själv. Inte “för henne”, utan “för hennes skull”. Allt handlade om andras bekymmer, deras behov, deras schema. Hennes egna önskningar kändes som nycker, något att gömma. I oktober hände en obetydlig men ändå smärtsam sak. Hon gick förbi sonens lägenhet för att lämna papper han bett att få utskrivna. Stod i dörren, han letade efter nycklar och talade i telefon. Barnbarnet sprang runt och ville se på tv. Sonen la handen över luren: “Mamma, när du ändå är här, kan du handla mjölk och bröd?” Hon sa: “Jag är rätt trött jag med.” Han ryckte bara på axlarna: “Du kan ju alltid.” Vände tillbaka till sitt samtal. Orden brände – inget att be om, bara ett konstaterande. Hon kände det heta inom sig, och samtidigt skam. Skam över att vilja säga nej. Att inte längre vilja vara till lags. Hon handlade ändå – mjölk, bröd, äpplen till barnbarnet. Lämnade påsen, sonen sa: “Tack mamma.” Tonen lika platt som betyg i en bok. Hon log så gott hon kunde och gick. Hemma antecknade hon: “Handlade åt sonen.” Tittade länge på raden. Fingrarna darrade, av vrede snarare än trötthet. Det var som om listan blivit ett koppel. I november bokade hon en läkartid för ryggen, långt om länge. En lucka på lördag morgon. På fredagen ringde mamma – “Kommer du hit imorgon? Behöver apoteksärenden, är ändå ensam.” Hon svarade: “Jag har tid hos läkaren.” En kort tystnad i luren. “Jaha… Då behöver jag dig väl inte då.” Den frasen brukade alltid fungera. Hon brukade hålla kvar samtalet, lova komma senare och ställa in sina egna saker. Hon var på väg att göra detsamma nu men stannade. Det var inte envishet, utan utmattning – insikten att hennes liv också räknades. Hon sa tyst: “Mamma, jag kommer efter lunch. Läkartiden är viktig för mig.” Mamma suckade som om hon blivit utelåst. “Okej”, sa hon, och i det ordet låg hela gamla vanan av skuld och krav. Hon sov dåligt på natten. Drömde att hon rusade genom korridorer med pärmar och dörrarna slog igen en efter en. På morgonen gjorde hon gröt, tog gamla tabletter ur medicinskåpet, gick till vårdcentralen. I väntrummet hörde hon andras samtal om prover och pension, och tänkte på att hon nu faktiskt gjorde något för sig själv – och hur obehagligt ovant det kändes. Efter läkaren åkte hon till mamma som lovat. Köpte medicin, gick tre trappor. Mamma var tyst, frågade till sist: “Jaha, blev du undersökt då?” – “Ja”, sa hon, “det var viktigt för mig.” Mamma såg på henne, som om hon första gången såg en människa och inte en funktion. Sen gick hon till köket. På väg hem fylldes bröstet av ett märkligt lugn – inte glädje, utan utrymme. Vid årets slut började hon längta till helgerna inte som vila, utan som möjlighet. En lördagsmorgon sms:ade sonen: “Kan du ta barnbarnet någon timme? Vi har ärenden.” Fingrarna ville skriva “ja” av gammal vana. Hon satt på sängkanten med telefonen varm i handen. I rummet var det tyst, bara elementet knäppte. Hon mindes hur hon planerat den här dagen: åka in till stan, gå på museum, se utställningen hon skjutit upp. Bara gå och vara tyst och låta någon annan fråga om sockor eller middag. Hon skrev: “Kan inte idag. Har egna planer.” Lade ner mobilen, visade skärmen nedåt som för att orka andas. Han svarade snabbt: “Okej.” Sedan: “Du är väl inte sur?” Hon vände upp mobilen. Kände med detsamma suget att förklara, försvara, jämka. Kunde skriva långt – om trötthet och rätt till ett eget liv. Men hon visste att långa förklaringar blir till förhandling, och hon ville inte förhandla om sig själv. Hon skrev: “Nej. Det är bara viktigt för mig.” Och inget mer. Hon klädde sig lugnt, som till jobbet. Kollade spisen, låste, tog plånbok, SL-kort, laddare. På hållplatsen stod hon mitt bland andra och insåg: just nu behövde hon inte rädda någon. Det var ovant, men inte farligt. På museet gick hon långsamt. Studerade ansikten på porträtt, händer, ljuset i målningarnas fönster. Hon lärde sig se, men inte på andras villkor, utan sina egna. Hon tog kaffe i lilla serveringen, köpte ett vykort och la i väskan. Kartongen kändes skön under fingertopparna. Väl hemma låg mobilen kvar i väskan. Hon tog först av sig kappan, tvättade händerna, satte på te. Sedan satte hon sig vid bordet och öppnade “Goda gärningar”. Scrollade till dagens datum. Hon tittade länge på den tomma raden. Klickade plus och skrev: “Var på museum ensam idag. Tog hand om mig själv.” Efteråt gjorde hon något nytt: högst upp i listan gjorde hon två kolumner. Vänster: “För andra”. Höger: “För mig själv”. I kolumnen “För mig själv” stod än så länge bara en rad. Hon såg på den och kände hur något viktigt rätade ut sig inombords, som ryggen gör efter en bra övning. Hon behövde inte längre bevisa att hon var snäll nog. Hon behövde minnas att hon fanns. Telefonen surrade igen. Hon väntade. Hällde upp te, tog en klunk och kollade sen. Mamma hade skrivit: “Hur mår du?” Hon svarade: “Bra. Kommer förbi imorgon, tar med bröd till dig.” Lade till, innan hon tryckte på skicka: “Hade fullt upp idag.” Skickade och la ifrån sig luren, skärmen uppåt. Rummet var tyst – och den tystnaden tryckte inte längre. Den var som plats som äntligen frigjorts för henne själv.