15 mars
Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här, men idag hjälpte jag faktiskt min make att packa sina väskor efter hans ultimatum: “Antingen jag, eller dina katter.”
Allt började förstås med pälsen. “Ser du på min kavaj, Elin? Jag hämtade den just från kemtvätten igår och nu ser den ut som om jag sovit på katthemmet!” Niklas röst genomborrade hela hallen där jag stod och vände pannkakor. Han höll ut sin mörkblå kostymkavaj med fingertopparna, nästan som om han höll en använd disktrasa, och blickade anklagande mot mig medan några vita kattstrån glänste i lampskenet.
Jag släppte stekspaden, torkade händerna på förklädet och gick fram till honom. “Niklas, om du bara kunde sluta lägga kläderna på stolen i vardagsrummet Du vet ju att Sigge älskar att ligga där.” Jag tog fram rullen med tejpremsor vi alltid har i hallen just för sådana här tillfällen och rollade snabbt bort all synlig päls. Kavajen blev ren. Niklas min ändrades inte han drog undan armen som om jag gjort honom illa.
“Det handlar inte om var kläderna ligger, Elin! Hela lägenheten är täckt av spår från dina djur. Det går inte ens sätta sig i soffan eller gå på mattan utan att snubbla över matskålar, kattlådor och klösbrädor. Har vi ett hem eller ett zoo?”
Jag blev tyst, som alltid när hans irritation blommade ut i denna gälla ton den där tonen han numera använder för minsta lilla sak. “Vårt hem”, tänkte jag sarkastiskt. Det var min mormor som lämnat mig denna generösa trerummare på Östermalm långt innan Niklas flyttade in för fem år sedan. Då var det inget problem han tyckte till och med att Sigge, min stora sibiriska hankatt, och min skygga lilla trikolorhonkatt Lisen, var charmiga. Han kelade med Sigge och sa att djuren skapade hemtrevnad.
Lyckan försvann när vardagen tog över. Tidigt klarnade det: Niklas gillade total ordning och ville ha all uppmärksamhet. “Elin, vi har bara två katter. De är familj”, sa jag medan jag hällde upp kaffe åt honom. “Familj? Snarare värdelösa parasiter som bara äter och sover. Vet du hur mycket deras mat kostar? Fyra hundra kronor för kattmat! Men när jag vill åka till Gotland ska vi tydligen spara…”
“Sigge behöver specialmat för njurarna, du vet ju det… Och jag betalar allt själv”, sa jag lugnt. “Vi har gemensam ekonomi!” exploderade Niklas och slog handen i bordet så skeden skallrade.
Där satt han alltså mannen jag minns att jag älskat, som brukade ge mig blommor och skriva små lappar. Nu såg jag bara en gnällig man som tagit ut all frustration på mig och två värnlösa katter. Han hade problem på jobbet, visste jag men ändå blev det alltid jag och djuren som fick ta smällen.
Då kom Sigge in, den stora luddiga, med sina kloka gröna ögon och strök sig mot mina ben. “Bort!” röt Niklas plötsligt och stampade i golvet. Katten flög undan, halkade och råkade riva ett litet hål i Niklas dyrbara byxor.
Allt stannade. Niklas såg förstummad ner på sina byxor, sedan fylldes ansiktet av röda fläckar. “Nu räcker det. Fem år har jag stått ut päls överallt, kattlukt, nattliga race genom hela lägenheten. Men när de förstör mina kläder då är det slut. Antingen jag eller katterna. När jag kommer hem ikväll ska de vara borta.”
Stormande ut genom dörren, så att min almanacka föll ner från väggen i draget.
Jag bara stod där i köket, med tårar brännande bakom ögonen. Hur kunde han kräva att jag skulle svika två liv som helt litade på mig? Sigge är gammal och behöver min omtanke, Lisen skulle inte klara en dag på gatan.
Efter många timmars snurriga tankar jag sjukskrev mig och försökte göra något meningsfullt men gick mest bara runt blev allt kristallklart. Den här “välj mellan oss”, det var sista beviset: En människa som kräver att du sviker och gör dig av med de som är beroende av dig, är inget att ha. Idag är det katterna. Imorgon är det min mamma om hon blir gammal. Sedan jag själv, om jag blir sjuk.
Klockan var fyra. Niklas skulle komma vid sju. Jag tog fram hans stora resväska från förrådet, den vi köpt till vår Turkietresa för två år sedan, dammade av den och började packa. Kostymer. Skjortor. Byxor. Strumpor i sidorna. Alla hans saker från badrummet. Skor, vinterkängor, sneakers. Allt.
Jag blev lite rädd. Kanske kan vi prata? Men hans ögon tidigare på dagen ena köldhålet efter andra. Kompromiss? Hur prutar man på sin värdighet?
Vid sex stod hans väskor packade i hallen. Lägenheten kändes annorlunda. Kanske tom, kanske bara större.
Jag satte på te, gav katterna extra mycket blötmat och sjönk ner i min fåtölj i vardagsrummet. Sigge rullade ihop sig vid mina fötter, Lisen sträckte ut sig på armstödet.
Kvart över sju skrapade hans nyckel i dörren. “Nå?” ropade han triumferande. “Har du gjort rätt val? Var är pälsbollarna? Hoppas de är borta nu!”
Han stövlade rakt in, kastade av sig jackan och stelnade. Där satt jag med min kopp te, och Sigge blinkade lojt mot honom.
“Jag sa ju antingen eller!” Han var röd i ansiktet.
“Jag hörde vad du sa”, svarade jag lugnt och satte ner koppen. “Och jag har gjort mitt val. Katterna stannar. Dina saker står i hallen.”
Han for ut för att titta, kom tillbaka helt ställd. “Har du… har du packat ner mina saker? Du slänger ut mig? För KATTER?”
“Inte för katterna”, sa jag. “För att du tvingade mig att välja, och för att en människa som älskar inte ger ultimatum. Du försökte göra mig svag men det enda svaga är att härska över sina närmaste.”
“Du är galen! Vem vill ha dig, ensam och över fyrtio med två katter? Du kommer springa tillbaka…” Han närmade sig hotfullt, men Sigge ställde sig, böjde ryggen och morrade så lågt och bittert att Niklas faktiskt backade.
“Lycka till då! Du ruttnar här ensam!” skrek han och slet åt sig väskan.
“Din dator är i sidofacket”, sa jag. “Papprena ligger i väskan. Och din favoritmugg också.”
Det lugn jag kände måste ha provocerat honom än mer. Hade jag gråtit, skrikit eller kastat saker hade han varit nöjd, men nu blev han istället helt utom sig när jag bara satt still.
Dörren smällde igen för sista gången. Jag lyssnade till ljudet av väskhjulen mot trapphusets klinkergolv. Sedan, för första gången på länge, kände jag lättnad. Det var precis som när man äntligen tar av sig en allt för tung vinterjacka och bara får andas ut.
Sigge lyfte huvudet mot min hand. “Bra jobbat, min vän”, mumlade jag med ett snett leende. Lisen hoppade försiktigt ner på mitt knä.
Mobilen ringde efter en timme; “Niklas” stod det på displayen. Jag tryckte bara bort samtalet och bytte namn på kontakten till “Niklas Före detta”. Några sekunder senare tog jag bort numret helt och hållet.
Med ett glas vin som blivit kvar från nyåret, smörgås med ost och två hungriga, lyckliga katter, satte jag mig och insåg att den där svåra morgondagen när Niklas ringer och fortsätter bråka, kanske om saker som ändå bara var mina inte skrämde mig. Allt det får bli hans problem nu.
Plötsligt plingade det på dörren. Ett mjukt, artigt pling inte Niklas. Jag öppnade, och där stod Ingrid från våningen ovanför, med en handduk över en rykande paj.
“Elin, jag såg Niklas rusa ut med alla sina väskor. Kommer han tillbaka?”
“Nej, Ingrid”, svarade jag med ett leende medan jag tog emot pajen. “Nu flyttar han någon annanstans. Och nu blir det tyst här. Vill du dricka te med mig?”
Vi satt hela kvällen, åt paj och pratade om allt. Katterna spann, atmosfären var lugn. För första gången på många år kände jag mig helt, otvetydigt lycklig. Ensamhet är inte att vara själv hemma med katter ensamhet är att leva med någon som struntar i dig och kräver att du sviker dig själv, varje dag, för att bli godkänd.
Imorgon ska Sigge och Lisen få nya frisyrer på kattfrisören. De är värda det de hjälpte trots allt till att städa bort det största skräpet ur mitt liv.
