Jag är 69 år gammal och det har nu gått ett halvår sedan min man lämnade oss för evigheten. Vi var tillsammans i fyrtiotvå år. Vi fick aldrig några barn. Det var bara vi vårt arbete, vårt hem, våra rutiner och våra små glädjeämnen.
Allt började som något till synes harmlöst en trötthet, lite värk som kom och gick, några läkarbesök som inte verkade akuta. Men så kom provtagningarna, sjukhusbesöken, behandlingarna. Jag fanns vid hans sida hela vägen.
Jag lärde mig tiderna för hans mediciner. Jag memorerade vilka maträtter han inte längre tålde. Jag kunde se i hans ögon när smärtan blev för svår och han inte fick ro i kroppen. Då satt jag bara där bredvid honom, höll hans hand, för ibland kan man inte göra mer än bara vara där.
Jag gick upp före honom för att fixa frukost. Hjälpte honom att duscha när han inte orkade själv. Pratade med honom, berättade småsaker från dagen för att försöka avleda tankarna men ibland svarade han inte längre. Inte för att han inte ville, utan för att kroppen började ge upp.
Den dagen han gick bort låg han i sängen och höll min hand. Det fanns inga storslagna ord. Inga dramatiska scener. Han bara slutade andas. På ett ögonblick var han där och sedan var han borta.
Jag ringde 112. Men det var redan för sent.
Begravningsdagen kändes märklig. Det kom människor jag inte sett på åratal. De sa saker som rann av mig: Han var en fin människa, Nu har han fått ro, Du måste vara stark. Jag bara nickade, utan att riktigt veta vad jag gav samtycke till.
Sedan gick alla hem, och huset blev enormt. Inte för att det är särskilt stort, men därför att allt liv är borta för alltid.
Nätterna är svårast. Jag går och lägger mig tidigt, för tystnaden är outhärdlig. Vi brukade alltid se nyheterna tillsammans om kvällarna. Han kommenterade allt, fick mig att skratta, och sen frågade han alltid om jag ville ha te.
Nu låter jag TV:n stå på bara för att höra röster, bara för att försöka fylla tystnaden här hemma.
Jag har inga barn att ringa.
Inga barnbarn.
Det finns ingen att berätta för att ryggen värker idag, eller att läkaren bytt ut en tablett, eller att jag blev rädd när jag fick yrsel och inte hade någon som kunde räcka mig ett glas vatten.
Söndagarna är tyngst av alla. Förr brukade vi gå till parken. Vi köpte bröd hos bageriet och promenerade långsamt hem, som om vi hade all tid i världen. Han gick alltid lite långsammare än jag, och jag brukade skämta om att han var en envis smålänning, då skrattade han bara.
Nu går jag ensam.
Folk tittar på mig med medlidande eller låtsas att de inte ser. På ICA köper jag bara det mest nödvändiga, för jag vet ändå inte längre vem jag ska laga maten till.
Det finns dagar när jag inte talar med en enda människa. Hela dagar. Ibland blir jag förvånad när en granne hälsar, för min röst låter så annorlunda som om jag knappt använt den på länge.
Jag ångrar inte att vi aldrig fick barn. Men först nu förstår jag vad det innebär att bli gammal ensam.
Allt går långsammare. Blir segare. Tystare.
Ingen väntar på dig.
Ingen undrar om du kommit hem ordentligt.
Ingen bryr sig om du tagit dina mediciner.
Jag är fortfarande kvar här, för jag har inget annat val. Jag går upp. Gör det som måste göras. Och sen går jag och lägger mig igen.
Jag söker inte medlidande. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig.
Jag vill bara få säga det högt:
När man förlorat den människa som man levt hela sitt liv med, blir allt annat plötsligt meningslöst.
