Jag är 69 år gammal och för sex månader sedan gick min man bort. Vi levde tillsammans i fyrtiotvå år. Vi fick aldrig några barn. Det var bara han och jag vårt arbete, vårt liv, våra rutiner, våra små glädjeämnen.
Allt började så vanligt. Trötthet, värk som kom och gick, läkarbesök som inte kändes brådskande. Men så kom undersökningarna, sjukhusen och behandlingarna. Jag fanns vid hans sida hela tiden.
Jag lärde mig tiderna för hans mediciner. Kom ihåg vilka maträtter han inte längre kunde äta. Jag lärde mig att känna igen hans blick när smärtan tog över och sömnen inte ville komma. Då satt jag bara bredvid honom och höll hans hand, för ibland finns det inget mer att göra än att bara vara där.
Jag gick upp före honom för att laga frukost. Hjälpte honom att duscha när orken inte räckte till. Pratade om småsaker, försökte hålla tankarna borta från sjukdomen. Men det fanns stunder då han inte svarade. Inte för att han inte ville utan för att kroppen höll på att ge upp.
Den dagen han gick bort låg han i sängen medan han höll min hand. Det kom inga dramatiska ord. Ingen stor scen. Han bara slöt ögonen. På en sekund fanns han kvar och nästa ögonblick var han borta.
Jag ringde 112. Men det var för sent.
Begravningsdagen kändes märklig. Folk jag inte sett på åratal kom dit. De sade saker som bara swishade förbi: Han var en fin människa, Nu har han fått ro, Du måste vara stark. Jag nickade mest, utan att riktigt veta varför.
Sedan gick alla. Och huset blev enormt. Inte för att det är stort, men för att det inte finns något liv kvar där.
Nätterna är tyngst. Jag går och lägger mig tidigt, för tystnaden är outhärdlig. Vi brukade alltid se nyheterna tillsammans. Han kommenterade alltid, fick mig att skratta och frågade sedan om jag ville ha en kopp te.
Nu har jag tv:n på bara för att ha röster omkring mig. För att det inte ska kännas lika tomt.
Jag har inga barn att ringa. Inga barnbarn. Ingen att berätta för att ryggen värker idag, eller att läkaren har bytt min medicin, eller att jag blev rädd när jag mådde dåligt och ingen fanns där för att räcka mig ett glas vatten.
Söndagarna ligger tunga som sten. Förr gick vi alltid i Vasaparken. Köpte bröd och strövade hem långsamt som om vi hade all tid i världen. Han gick alltid lite långsammare än jag. Jag brukade retas och kalla honom envis, och han skrattade.
Nu går jag ensam. Folk tittar på mig med medlidande eller ser mig inte alls. I butiken köper jag bara det allra nödvändigaste, eftersom jag inte längre vet för vem jag ska laga mat.
Vissa dagar pratar jag inte med någon alls. Hela dagar kan gå.
Ibland blir jag överraskad när någon granne hälsar, för min egen röst låter ovan för mig som om jag inte har använt den på länge.
Jag ångrar inte att vi aldrig fick barn. Men först nu förstår jag vad det innebär att åldras ensam.
Allting går långsammare. Tyngre. Tystare.
Ingen väntar på dig. Ingen frågar om du kommit hem ordentligt. Ingen undrar om du tagit dina tabletter.
Jag är kvar, för att det finns inget annat val. Jag går upp, gör det som behövs. Och sedan lägger jag mig igen. Jag söker inte medlidande. Jag vill inte bli tyckt synd om.
Jag behövde bara få säga det högt:
När du förlorar den människa du delat ditt liv med då blir allt annat plötsligt meningslöst.






